söndag 31 maj 2015

Kära moder

Vi har inte haft någon kontakt på några år för jag vill inte. I veckan funderade jag på om vi skulle höras idag, på mors dag, men insåg att jag inte har något behov av det. Är det själviskt? Ja, kanske. Fast nu är det dags för mig att vara förbannat självisk i vår relation. För jag kom också fram till att jag mår så mycket bättre när du inte finns i mitt liv. Jag vill inte vara den jag är när jag är med dig. Jag vill inte vara den du gör mig till. Jag vill inte vara som du. Jag kämpar varje dag för att vara en annan person än den du format mig till. Framför allt vill jag vara en bättre mor själv, till min egen dotter, men det är svårt för jag vet inte hur jag ska gå tillväga och dig kan jag inte rådfråga. När jag drar paralleller till min egen tonårstid blir det så smärtsamt uppenbart hur mycket som inte var som jag idag önskar att det borde varit.


De gånger de senaste 20 åren när du har frågat mig om jag ändå inte haft en bra uppväxt har jag inte velat ta diskussionen, utan bara nickat och jakande hållit med. För du har en förmåga att fråga de mest privata saker vid de mest olämpligaste tillfällen. Sedan har jag tänkt att vi gör alla alltid vårt bästa. Mer går inte att begära av någon. Eller gör det det? Visst finns det en punkt när vi borde be andra om hjälp för vi är själva inkapabla att fungera adekvat?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar