Nya modet

Går på första-hjälpen-kurs genom jobbet. En erfaren sköterska berättar om barn som kommer till akuten med skador. Vilken skada ligger i topp de senaste åren? Brännskador av kaffe latte.
Sköterskan ställer sig frågande till varför alla nyblivna föräldrar måste sitta och fika.

Annan kultur

En (helsvensk) förälder på förskolan berättar att negrer (ja, det är ordet som används) brukar föräldern inte prata med. Under ett föräldramöte placeras dock föräldern intill en sådan och de samspråkar och det visar sig att de har mycket gemensamt, vilket föräldern förvånas över, men är glad över och har i en kovändning ändrat syn helt, vilket är härligt att höra.

Med barnen på förskolan besöker jag en byggarbetsplats och språkar där med en (helsvensk) arbetare. Arbetaren berättar att de byggde norr om stan för något år sedan och där var det också en förskola i närheten. Då kom det fram ett litet lakritstroll (ja, det är ordet som används) och sa något till arbetaren på sitt språk, men vad det var framkom aldrig.

Det är svårt att vara pk.

Kulturellt

Drog med mig Tolvåringen till fotografiska för någon vecka sedan. Ville se de där gråtande barnen, men det var ganska få bilder av dem. Behållningen var Elliott Erwitts fotografier. Rekommenderas å det varmaste.

Våga vara vuxen

Tolvåringen och jag slöt ett avtal för två veckor sedan att inte äta godis på en månad. Så länge höll det. Inför bion ikväll gick vi till Caramella, as per usual.
Any hoo.
I butiken gick det omkring en liten palt, han var nog ungefär två år. Han hittade en klubba i en skål. Gossen pratade inte, och hann aldrig ens yttra ett gny. Två vuxna kvinnor var i sällskap med honom och ungefär så här pratade de:
- Ja, titta, vad hittade du?
- Vad gooott, är det gott, tror du?
- Lägg den här i påsen. Jo, kom, här, det går braaa, lägg den här, så ska vi betala. Vill du hålla i den? Ja, kan du hålla i den utan att öppna den? För man får inte öppna den innan man har betalat.
- Vi ska bara betala först, man måste lämna pengarna. Lilla gubben, jag vet att det är svårt att förstå, men vi får inte äta den ännu, vi måste vänta. Okej? Är det okej?
- Kom vi står här och när vi kommer fram så får vi betala och sedan får vi äta den.
- Jo, kom, kom här, det går så fooort.
- Titta, vi ska lämna våra saker till hon som står där och så ska vi lämna pengar och sen får vi tillbaka sakerna. Är det okej?
- Nä, nä, kom här, tiiitta (tar upp klubban ur påsen och öppnar den), du får ta den och smaka på den, här. Okej, gå försiktigt nu.

Stackars barn och behöva vara med så tvetydiga vuxna. Det är OKEJ att barn blir ledsna och beklagar sig för något, så kommer de att lära sig efter ett par gånger att, nej, just det, jag måste VÄNTA när vi ska betala något. Och jag skulle ALDRIG låta ett litet barn gå omkring i vinterkängor på ojämn mark med en klubba i munnen. Det skriker ju livsfara.

Show love

Jag försöker minnas hur jag själv betedde mig när jag hämtade mitt barn på förskolan/dagis. Var jag glad? Omfamnade jag mitt barn? Ärligt talat så minns jag mest trötthet och ett evigt kämpande för att hålla energin uppe. Dagarna var långa och jag hann knappt hem och ge ungen mat innan det var läggdags. Det var inte optimalt för någon, men det var så det var. Det jag med säkerhet vet är att så fort jag satte fot på dagis så var mitt barn mitt ansvar och jag skulle ha koll på henne, inte personalen. Jag höll henne i handen eller i famnen, jag var nära och såg mitt barn, jag välkomnade henne när hon såg mig.

När jag nu ser situationen från andra sidan, ur personalens synvinkel, blir jag beklämd när jag ser (många) föräldrar som knappt ens uppmärksammar sitt barn när de kommer dem till mötes på förskolan. Vissa föräldrar kan stå och prata med personalen en lång stund och inte ens hälsa på sitt barn eller vara på deras nivå. Mellan en förälder som är två meter i jämförelse med ett barn som inte ens är en meter måste ögonkontakt te sig som ett ouppnåeligt mål om den vuxne aldrig ens riktar sin blick nedåt. När barnet då sätter sig på golvet alldeles ledsen och sedan kastar huvudet bakåt i golvet och börjar gråta och föräldern utan att ens vidröra sitt barn påpekar att detta även sker hemma och personalen får trösta och krama så drar mitt hjärta ihop sig av sorg. Mest av allt vill jag skaka om dessa föräldrar och visa dem hur deras barn är. För ingen i personalen har upplevt att barnen kastar sig på golvet. Däremot får vi spontana kramar och glada leenden. Och vad gör vi då? Jo, vi kramar tillbaka och vi sätter oss på knä (eller en stol) och vi uppmärksammar barnen och kommunicerar (även utan ord) med dem och visar att det är en välkommen kontakt.

Sedan tänker jag att vi i personalen väl fungerar litet som en mor- eller farförälder, som kan lämna bort barnen efter ett tag och inte behöver ha dem nära inpå konstant, vilket ju föräldrarna behöver ha. Jag blir ju också frustrerad på mitt eget barn, men inte alls på andras barn på samma sätt. Eller kanske handlar det om att vi har högre förväntningar på våra egna avkommor, just dessa ska bete sig exemplariskt? Jag vet inte. Jag vet bara att kärleksfullhet funkar bättre än någonting annat.   

Vardagens drama och tapperhet

Ett litet djur har lämnat oss. Han fick nästan ett år, den lille dvärghamstern. Sedan kom cancern och igår fick han somna in. Jag kan aldrig riktigt förlika mig med dödens spruta, den skär genom hela min själ varje gång jag måste ta beslutet att använda den på ett levande djur. Fastän jag trodde att det inte skulle nå mig så bölade jag. Tolvåringen ville följa med, men det var blankt nej. Jag hoppas att hon aldrig behöver uppleva dödens spruta i sitt liv, själv har jag gjort det alltför många gånger. När Tolvåringen tog farväl av hamstern kvällen innan hade hon dragit paralleller till dödens spruta och bedövningssprutan hos tandläkaren, som hon är så paralyserad inför. Eftersom inte hamstern fick något val, så borde inte heller hon få något val.
"Boka den där tiden, mamma, jag ska klara det", sa hon med tårarna rinnande.

Paradise lost

En bekant jobbade med inspelningen av Paradise hotel, men har varit väldigt duktig på att inte skvallra om något, som sig bör. Borde jag då inte ha följt programmen? Nej, jag kan inte förmå mig. Så lågt kan inte ens jag sjunka. Visst kan jag hålla med om att det kanske inte handlar om klassförakt, i likhet med Adam, men ändå. Det är ju han och alla andra som tittar som visar vad som funkar att visa i TV. Hur tänker någon att det går att påverka utan att låta bli att titta? 

Medan politiker talar om att elever bör ha MER lärarledd tid...

....så finns det skolor som knappt har NÅGON lärarledd tid för eleverna.
Jag: - Har ni gått igenom frågorna i historia i skolan?
Tolvåringen: - Nej, det gör vi aldrig.
- Så hur vet du om du svarat rätt på den där frågan som var så tvetydig, som både morfar och jag försökte hjälpa dig med?
- Jag kollade vad en klasskompis svarat och kom fram till att jag nog hade tolkat frågan fel.
- Kollade du med läraren sedan om det stämde?
- Nej.
- Eh, nehej. Ska läraren kolla igenom frågorna sedan?
- Vi lämnar in och läraren tittar igenom.
- Får ni någon respons på det?
- Inte vad jag vet.

En bädd av mossa

De här bilderna som Romain Veillon tagit är helt fascinerande. En säng full av mossa! Och i vissa av rummen ser det ut som om någon vistats för bara en dag sedan.  

Ordbajs

Jag har full förståelse att man som lärare är stressad när man skriver veckobrev eller andra utskick och knappast låter någon korrekturläsa det som lämnas ut, men jag fascineras ändå av alla de stavfel, syftningsfel och särskrivningar jag har läst under åren. Inte för att jag påstår att jag är felfri, men som lärare borde man väl vara extra uppmärksam på att text som lämnas ut till föräldrar blir rätt? På förskolan är vi alltid två som läser igenom innan vi lämnar ut till föräldrar, och det uppstår ofta tokigheter som behöver rättas till.

Den här veckan fick jag meddelande från Tolvåringens lärare att det är dags för utflykt. Vad behöver de ha med sig? Jo:
"Sittunderlägg och en lättare matsäck tas med, där en tidning i en plastpåse fungerar utmärkt."
Så klart fattar jag vad som menas, men det är lustigt att tänka sig en sådan matsäck...

What´s the big deal?

Reklam för klädesmärket Desigual har inte gått mig omärkt förbi och jag har sett "märkesmammorna" på jobbet bära klädesmärket en tid. Jag gillar klädernas härliga färger, men jag skulle aldrig få för mig att handla där, för det är inte min stil (eller prisklass). Däremot tror jag nog att de flesta människor har något plagg därifrån. När så Tolvåringen får en värdecheck så går vi till Desigualbutiken i city och hittar flera fina plagg, varav dottern får köpa ett. Även på rea är det inte riktigt min prisklass. Så nämner jag för min bror och hans fru att jag otroligt nog handlat där. Det visar sig att de aldrig hört talas om klädmärket.  Go figure.

Den senaste veckan har jag sett Snabba cash 1 & 2.  Innan jag börjar se den första filmen berättar Tolvåringen att en jämnårig bekant till henne spelar med i filmen, vilket var en trevlig överraskning, och tjejen gör det bra. Övriga skådisar gör i mina ögon också ett bra jobb, men filmen... Jag vet inte, det känns som det saknas scener, som om vissa delar är bortklippta, och det är så hoppigt och hackigt med snabba klipp. I vissa delar funkar det, men i många delar av filmerna är det bara jobbigt.

Vardagens bekymmer

Hur är det att leva med en pre-teen (som inom kort kan katigoriseras som riktig tonåring)? Slarvigheten, uppstudsigheten, förvirringen, glömskan, slöheten, osäkerheten, glädjen och allvaret.

Emellanåt tänker jag att det är som att leva med en kille, för jag har aldrig levt med en kille som kan ta ansvar som en vuxen (ja, eller, okej, läs: som jag anser att man ska ta ansvar när man är vuxen, eller, ja, äldre än tonåring då).

Så när mina tankar snuddar vid möjligheten att ha ett förhållande med en man brukar jag skratta högt åt mig själv. Sedan känner jag mig väldigt ensam.

Vardagens tacksamhet

Så kom då snön. Utan ishalka eller slask, bara ett perfekt lager som lade sig och vitheten och kylan förgyller vardagen. En gång i veckan går jag till skogen med sex förväntansfulla tvååringar i jobbet på förskolan. Vi har väntat länge på snön. När jag började gå till skogen med den här gruppen för ett halvår sedan trodde jag inte att jag skulle fixa att ha med mig så många samtidigt, men det blev omedelbart ett par magiska timmar som jag alltid ser fram emot. Jag möter dem med respekt och tålamod och jag får detsamma tillbaka. Denna veckas besök i skogen gick åt till att lyssna på fågelsång, titta efter fåglar, göra fotspår i snön och öva på att vänta på varandra. Eller, nej, vi övar inte längre. På sex månader har de lärt sig att invänta varandra - inte springa för långt i förväg och försöka att inte sacka efter alltför mycket - hjälpa varandra upp om någon faller, att öronen är till för att lyssna med, näsan ska vi lukta med, ögonen se med och med fingrarna kan vi känna oss fram. Jag tackar min lyckliga stjärna efter varje skogsbesök.

Fast nu känns det som att jag måste knacka i trä för att det inte ska hända något dåligt.  

Smajl

Och hur gick det hos tandläkaren för Tolvåringen? Jo, tack, bra. Över förväntan, men så var det bara foto och granskning. Ytterligare en operation och utdragning av tänder behövs innan de kan sätta igång med tandregleringen. Så Tolvåringen har ungefär tre år av tandläkarbesök framför sig.

I betraktarens ögon

Eftersom jag aldrig åker kollektivt till och från jobbet längre (jag har så nära hem, så jag går) så slipper jag rusningstrafik och trängas med folk på tunnelbanan, stressa över försenade tåg och inställda bussar och annat kul. Once in a blue moon händer det att jag råkar hamna där ändå, som idag, då Tolvåringen fick en tandläkartid lagom till att lämmeltåget åkte hem från jobbet. Dessutom var det så klart vagnfel på tuben, så vi stod som packade sillar när ett tåg väl kom. Oh joy. De sista två stationerna ut mot förorten fick vi sitta och då noterar jag att en man läser en bok som heter "Kraften hos en bedjande make" och det låter ju...eggande. Jag ser framför mig hur han läser på om hur han ska be sin fru om....well, sex, eller...? Men, nej, den visade sig ju handla om något litet annorlunda...

Down and out

Tycker jag att Tolvåringens nya skola är bra? Nä, vars. Jag vill mest skrika när jag ser uppgifterna från skolan, för det uppstår mer frågetecken än det går att ge svar på - eftersom det inte är tydligt angivet vad som ska göras. Och här och var i uppgifterna hänvisar de till något som inte finns. "Läs instruktionerna bluttanblä på sidan nio", jaha, nej, det finns visst ingen sida nio. Det är väl så det är med privata skolor som kör med sitt eget material, eller, nej, vad fan, jag börjar få sluta på diplomatiska bortförklaringar. Det finns noll styrning och Tolvåringen ska klara sig helt på egen hand, vilket betyder att jag behöver stå för styrningen. Fy för i helvete vad tid och energi det tar! Vi har haft några veckors respit nu under lovet, men idag är jag tillbaka på botten av den avgrundsdjupa brunnen som jag försökt kravla mig upp ur under hösten. Jag vill bara byta liv.

Jag säger potatis, du säger potäter

En kollega tipsar om rean på H&M i Skanstull. Jag frågar en expedit när jag kommer in i affären: "Ursäkta, stora kläder, typ BiB, var har ni det?" Jag blir hänvisad till underklädesavdelningen och där intill finner jag faktiskt flera plagg som jag tar med mig. På väg till provrummet passerar jag en väldigt lång och ganska bred kvinna som haffar en expedit och säger: "Får jag fråga en sak, var har ni tjockiskläderna någonstans?" Hon hänvisas också till underkläderna.

Ja, jag köpte en klänning och två tröjor. Otroligt nog. Hittar sällan något på H&M. Sedan gick jag över gatan till Åhléns och hittade två klänningar till. Fem snygga plagg för 700 pix. I like. 

Okej, det räcker nu, tack

Regntung och grådaskig sky var än ögat ser. Det är verkligen inte roligt att mötas av det varje dag. Har det var två dagar av blå himmel och sol dessa två veckor av ledighet? Ja, jag tror det. Var är det gnistrande vita landskapet, den blå himlen och den höga luften som ska höra vintern till? Jag känner mig tröttare ön när jag påbörjade min ledighet. Pust. Jag får väl vara glad att det inte är minusgrader så att det blir is och halt.

Är jag europé?

Så har vi sett Hobbit: Smaugs ödemark. Mycket bättre än första Hobbitfilmen. Tolvåringen tog med sig sin kompis och hennes syster. De ville gärna se filmen, men det visade sig att de varken sett den första Hobbitfilmen eller Sagan om ringen-filmerna. De fattade inte mycket, tyckte många scener var läskiga och hade svårt att ta till sig att slutet lämnas öppet inför nästa film i serien.

Det är ganska märkligt att filmen är från 11 år egentligen, när det är så mycket våld. Jag trodde att Sagan-filmerna var från 15 år, men de är väl också från 11. Det kom ju in småkillar på kanske 8 år, med sina föräldrar på filmen idag.

Det var en överraskning att se Mikael Persbrandts namn i eftertexten. Jag hade inte koll på att han skulle vara med. Jag kom på mig själv med att undra vem den skådespelaren kunde vara under scenen han var med i. Han lät liksom utländsk. Eller som Tolvåringen sa efteråt. "Ja, du har rätt, han verkade inte amerikansk, han verkade liksom europeisk."

Drygt ett år till nästa film. Vi konstaterade att det inte kändes som ett år passerat sedan förra filmen. Tolvåringen tyckte det kändes som kanske sex månader. Jag tyckte mer att det kändes som två år...

God jul

Vad är det här? +6 grader ute, grå himmel och duggregn. Är det september? Nej, det är julafton! Väldigt stor skillnad från förra året...

 

Ja, ja. Glad i hjärta, glad i sinne...

Denna dagen, ett...

Åkte till Gamla stan med Tolvåringen idag. Första stoppet: science fiction bokhandeln. Fullproppat med folk. Snablar vilket utbud de har! Och kön till kassan blir därefter... Vi återkommer en lugnare dag. Nästa stopp: julmarknaden på stortorget. Eftersom jag gjorde torgmarknaden och polkagrisaffären i ga stan med mina vänner för en vecka sedan, så vet jag var guldklimparna finns. Trots regnet är det mysigt. Tolvåringen vill att jag går iväg när hon ska handla, så jag gissar att jag får en liten ängel i julklapp. Vi traskar över till Kungsträdgården och tittar när folk åker skridskor. Vi kollar fönstren på NK, som varje år. Vi tänkte oss ut till Skansen för att se deras is och eld-show, men det blir för tajt om tid. Shoppar några plagg och äter innan vi beger oss hem. På tunnelbanan mot förorten kommer en tiggare runt, en svensk man med hängande ögonlock, en som jag sett flera gånger tidigare. Han önskar varje person ett bättre år. Han önskar att mitt 2014 ska bli bättre än 2013. PÅ ALLA PLAN. Jobb, kärlek, barn, skola, allt, tillägger han. Jag tackar och önskar honom detsamma. Tanten intill säger att hon VERKLIGEN önskar att nästa år blir bättre, då lägger tiggarmannen till att han hoppas på en annan regering också. I mun på varandra säger tanten och mannen: annars får vi gräva ned oss.
Väl hemma lägger vi klappar under granen, så att vi kan suktas någon dag. Imorgon blir det minijulafton med mina brorsbarn.

What the heck?

Markus Fagervall, vem är det? Skulle någon frågat mig för ett par veckor sedan så hade jag sett svart hår framför mig och trott att det var en kille som...ehm...typ...sjunger...?  (Nej, jag ser inte på Idol. Ever.) Sedan ser jag Raja - Gränsen på SVT och bara gapar. Vem är denne snygging som kör omkring och undersöker vad som händer med meänkieli? I am hooked. Ser andra programmet och är tvungen att pausa i vissa scener för killen är ju så bildskön att det värker i bröstet på mig. Och när han bakar med tanterna så smälter hjärtat helt. Thank GOD att han gjort sig kvitt den svarta hängluggen.

What can I say?

I samtal med den student från universitetet jag handlett under fem veckor diskuterar vi vad som är bra att tänka på. Jag tar upp funderingar jag själv har kring mitt arbete på förskolan och frågar vad hon tycker och tänker. Vi pratar om de barn som har svårigheter att anpassa sig till en grupp och att det är viktigt att ha koll på alla barn och deras utveckling. Det är inte alltid lätt att se på vilket sätt ett barn utvecklas och vad det kan, särskilt inte om de inte kommunicerar med ord.

Sedan är det väldigt lätt att förstå vissa barn, och att de spelar i en liga för sig. Som när en fyraåring med makalös artikulering och uttal säger till mig:

"Tänk om vi skulle ta och borra några hål i förskolan och fylla dem med nitroglycerin."
"Jaha, vad ska det vara bra för då?" frågar jag luttrad.
"Jo, men alltså, det är så här: pappa, jag kan inte få upp min kokosnöt, inte ens med nitroglycerin."
"Jaha."
"Har du hört den?"
"Far jag kan inte få upp min kokosnöt? Jo, den har jag hört, men jag visste inte att det är något med nitroglycerin i den."
"Nähä..." säger barnet undrande, eftersom barnet kan alla verser.

Not the same

Tidigare har jag rekommenderat restaurang Borsalino för alla jag känner och jag har dragit dit både släkt och vänner, men nu tror jag att de har bytt ägare (och namn? Till La Palma?). Efter julavslutningen idag skulle Tolvåringen och jag äta middag där, vilket visade sig bli en besvikelse.

Det här är min upplevelse av besöket:
Vi sätter oss vid ett bord och en äldre herre (ägaren?) frågar oss om vi ska äta pizza eller annan mat.
Jag svarar pizza, vilket han verkar lättad över.
En ung tjej (släkting till äldre herren?) kommer för att ta vår beställning, utan något block i handen. Jag frågar vilken dryck de har och hon måste gå och kolla för att kunna svara. Vi lämnar namnet på våra pizzor och hon upprepar den ena, men minns inte den andra. Jag ser henne lämna beställningen till pizzamakaren och hon måste leta efter min pizza i listan för att kunna peka och säga vad det var jag beställde.
Pizzan jag valde har ruccolasallad. När den kommer in är det väldigt mycket sallad på pizzan och jag börjar med att rensa bort överflödet. Vilket är något konstigt, det brukar jag göra, men just den här gången är jag glad för det, eftersom att ett av bladen döljer en liten snäcka, som visar sig vara en snigel. Jag går (äcklad) tillbaka med pizzan till köket och den äldre herren tror inte på mig när jag säger att det är en snigel, men han kommer sedan till bordet och säger att det var det, den måste ha kommit med salladen.
(Då kanske de borde skölja salladen bättre...?)
Jag säger att jag vill ha en ny pizza utan någon sallad på. Han säger något som jag inte förstår, men som låter som att pizzamakaren kan tvätta pizzan åt mig. Jag säger att jag vill ha en ny, utan sallad.
Efter en kort stund kommer unga tjejen ut med en pizza (medan äldre herren är ute och röker) som ser EXAKT ut som den tidigare.
- Jag ville ju ha en ny utan någon sallad, säger jag.
- Jaha, oj då, jag vet inte...
- Jag struntar i det, låt den bara vara.
- Jaha, men säg till annars så kan vi...eh...säga till kocken att skärpa sig.
Jag tittar på pizzan och känner på den. Det ser ut som SAMMA pizza som innan och den är inte särskilt varm. Allt tyder på att det ÄR samma pizza, men jag chansar och smakar på den. Den lilla tuggan växer i munnen och det känns bara som snigelslem och jag tappar helt aptiten.
Äldre herren kommer förbi och ser till andra gäster och ser min pizza. Med stinkande rökandedräkt säger han:
- Men, gav han dig broccoli på fast jag sa att du inte skulle ha det?
- Broccoli? Du menar ruccola, säger jag. Ja, tydligen, men du kan ta tillbaka den, jag vill inte ha den.
- Jaha, okej.
Han kommer direkt tillbaka, med en nygjord pizza utan sallad på.
- Ah! Han HADE gjort en ny till dig, det blev bara fel.
Så det VAR alltså den första pizzan med snigeln på som jag åt!
Jag tackar nej och säger att jag inte vill ha den här pizzan heller, mannen trugar och säger till sist att de bjuder på den. Jag smakar inte ens på den, eftersom jag vid det här laget är nästintill kräkfärdig. Tolvåringen har också tappat aptiten och lämnar halva sin pizza. Vi lämnar stället och jag går för att betala. Den äldre herren ursäktar sig överskylande med att kocken blev stressad så därför blev det fel och det första pizzan gick ut igen.
(När det är fyra andra gäster på stället? Jag kommenterar det inte ens.)
Han erbjuder sig att lägga pizzan i en låda, jag tackar nej och vi går.

Vi lär inte återkomma inom en snar framtid. Tyvärr, måste jag säga, det är tråkigt eftersom det var ett av de bättre ställen som serverade glutenfri pizza.

If you scratch my back...

Enligt min chef får vi inte lägga samtalstider med föräldrarna kring barnen på förskolan utanför arbetstid. Men vilka föräldrar kan komma och ha samtal mellan klockan 9 - 15, då vi är full bemanning på förskolan? Inte alla.

Hur gör du när du ska gå till tandläkaren eller doktorn? Frågar en väninna. Du går ifrån på arbetstid. Är det inte lika viktigt att ha samtal kring ditt barn då? Joo, ÄNNU viktigare, tycker jag, men jag skulle ju önska att en lärare kan ha tid när jag har det.

När jag erbjuder föräldrarna på förskolan att ha samtal så brukar jag försöka anpassa mig efter deras arbetstider så mycket det går, för att de ska bli nöjda. Kanske ska jag och mina kollegor istället bara säga: här, det här är de tider som finns, take it or leave it. Tar du ingen av dem, så blir det inget samtal den här terminen. (För övrigt är vi också så måna om föräldrakontakten att vi har samtal en gång per termin, men egentligen skulle det väl räcka med en gång per år. En kollega berättar att på hennes dotters förskola erbjuds de INGA samtal, där måste föräldrarna själva be om ett samtal. Hur tänkte de där?)

På min tolvårings nya skola måste eleverna vara hemma några dagar per termin då lärarna ska ha utvecklingssamtal, vilket betyder att tiderna för samtal är under dagtid, då de flesta nog har sin arbetstid. Så inte nog med att jag ska ha koll på vad ungen gör ensam hemma när jag jobbar, jag ska också få avdrag på lönen för att gå iväg och ha samtal? Not so happy about that...

Nog för att jag vet hur hårt de flesta lärare jobbar och hur många timmar de lägger ned utanför lektionspassen (vilket är en av anledningarna till att jag valde förskola istället för skola), och jag förstår till fullo hur energikrävande det måste vara att ha alla dessa samtal, men ska vi alls få med föräldrarna på tåget så måste vi ju hjälpas åt...