Precis lagom (lite) snö, ingen halka och is, och -10 grader i nästan en vecka nu. Helt perfekt. Låt det förbli så i några månader.
Idag ligger termometern på nollan och jag befarar att snön ska smälta till slask, men hoppas inte.
Imorgon är det sista dagen på året. Vad kan det nya året innehålla? Förändring och utveckling? Mycket bra saker önskar jag.
Gott nytt år!
tisdag 30 december 2014
Liten blir stor, drömmer inte och tror
Pratar med Trettonåringen om att när jag var exakt så gammal som hon nu är så brevväxlade jag med en familj i Storbritannien. (Nej, vi hade inte mobiltelefoner med sms eller e-post.) Trettonåringen i familjen och jag skulle vara utbytesstudenter och bo med varandra i tre veckor (tror jag det var).
Några månader senare reste jag iväg, bodde hos familjen, lärde mig oerhört mycket, och reste sedan hem med den tonåringen till mitt hem. Jag minns knappt något av det som hände när vi var i Sverige, men jag minns nästan allt som hände när jag bodde hos dem.
När vi reste till Sverige hade tonårstjejen inte med sig rätt pass och vi blev stoppade i tullen på svensk mark. Jag förklarade hela situationen för tullarna och poliser. På engelska. Jag fick dem att utfärda ett tillfälligt pass till tjejen, som vi sedan fick åka till ambassaden för att förlänga. När jag väl gick över till svenska med tulltjänstemän och poliser baxnade de allihop - och undrade varför jag inte pratat svenska från början. Redan då var alltså min engelska så pass bra att jag inte lät som en svensk. Vilket jag fått höra flera gånger i mitt liv. (Egentligen skulle jag ha fötts i ett annat land, men storken flög fel...)
Det är svårt att tänka sig att jag om några månader skulle skicka iväg min tonåring till en hyfsat okänd familj och ett helt okänt ställe i ett annat land. Fast visst skulle det gå. Och visst skulle hon klara det. Även om hon inte själv tror det.
- Jag är inte lika utåtriktad och social som du, mamma.
- Nä, men det var inte jag heller då.
- Men du kan ju prata med folk fast du inte vill det.
- Ja, men jag är 30 år äldre än du. Det kallas övning.
- Som när du satt och snackade med den där tanten på tunnelbanan som du inte ville skulle komma och sätta sig hos oss. Ändå kom du på något att säga hela tiden.
- Ja, det var en ansträngning som heter duga, men det kallas att vara trevlig.
- Hon sa ju precis samma sak som hon säger varje gång vi stöter på henne.
- Ja, jag vet, hon tjatar om det där. Och jag kan förstå henne, men det är jobbigt att höra det för femte gången.
- Så, hur orkar du vara trevlig?
- Ja, du...
Några månader senare reste jag iväg, bodde hos familjen, lärde mig oerhört mycket, och reste sedan hem med den tonåringen till mitt hem. Jag minns knappt något av det som hände när vi var i Sverige, men jag minns nästan allt som hände när jag bodde hos dem.
När vi reste till Sverige hade tonårstjejen inte med sig rätt pass och vi blev stoppade i tullen på svensk mark. Jag förklarade hela situationen för tullarna och poliser. På engelska. Jag fick dem att utfärda ett tillfälligt pass till tjejen, som vi sedan fick åka till ambassaden för att förlänga. När jag väl gick över till svenska med tulltjänstemän och poliser baxnade de allihop - och undrade varför jag inte pratat svenska från början. Redan då var alltså min engelska så pass bra att jag inte lät som en svensk. Vilket jag fått höra flera gånger i mitt liv. (Egentligen skulle jag ha fötts i ett annat land, men storken flög fel...)
Det är svårt att tänka sig att jag om några månader skulle skicka iväg min tonåring till en hyfsat okänd familj och ett helt okänt ställe i ett annat land. Fast visst skulle det gå. Och visst skulle hon klara det. Även om hon inte själv tror det.
- Jag är inte lika utåtriktad och social som du, mamma.
- Nä, men det var inte jag heller då.
- Men du kan ju prata med folk fast du inte vill det.
- Ja, men jag är 30 år äldre än du. Det kallas övning.
- Som när du satt och snackade med den där tanten på tunnelbanan som du inte ville skulle komma och sätta sig hos oss. Ändå kom du på något att säga hela tiden.
- Ja, det var en ansträngning som heter duga, men det kallas att vara trevlig.
- Hon sa ju precis samma sak som hon säger varje gång vi stöter på henne.
- Ja, jag vet, hon tjatar om det där. Och jag kan förstå henne, men det är jobbigt att höra det för femte gången.
- Så, hur orkar du vara trevlig?
- Ja, du...
Shop til you drop
Visst förstår jag att musiken i butiker är till för att jag ska shoppa mer, men jag brukar inte tänka så mycket på vilken sorts musik som spelas. Musiken i Monkis butik på Sergelgatan är dock så sabla bra att jag kan stanna upp och bara stå och digga istället för att handla. Med det inte sagt att vi inte handlar. Igår köpte Trettonåringen mer kläder än hon någonsin handlat vid ett och samma tillfälle i sitt liv. Så hade hon ju fått välfyllda presentkort av släktingar också. Ändå gav det bara en stämpel i Monkis kort. Det var lite dåligt. Fast vi kommer tillbaka ändå, eftersom det har blivit Trettonåringens favoritbutik.
Kanske kan Monki samla sin låtlista och sälja även den i butiken...? Jag skulle köpa den.
Inkludera dåligt eller exkludera bra
Jag läser reportaget i Lärarnas tidning om skolan som har specialklass för några barn. Vi pratar om liknande situationer på förskolan i samma veva. Vad gör vi med de barn som inte riktigt passar in i en stor grupp? Hur får de utrymme att leva på sitt sätt utan att ta avsevärt mycket mer utrymme i verksamheten än de andra barnen? Alla barn ska få lika mycket tid, lika många (och bra) möjligheter att få känna att de kan, att de gör något bra. Hur gör vi för att få med varje barn på det tåget?
Inte tusan väljer vi att inkludera ALLA barn i ALLA stunder i alla fall. Vi måste exkludera, för att ge samma möjligheter. Sedan kan en ju ifrågasätta VILKA det är som exkluderas. När barnen med specialbehov "premieras" måste ju barnen med "normalbehov" stå tillbaka. Då tänker jag nog att det snarare är barnen med "normalbehov" som exkluderas. Och barnen vänjer sig snabbt vid att alla inte är likadana, vissa behöver specialbehandling. För vissa barn pucklar på andra barn, slår sina lärare med tillhygge, skriker exceptionellt mycket mer än andra barn (även när de är fem år och inte fem månader), kastar saker omkring sig, har sönder saker, klarar inte att sitta still eller att ligga still.
Dessa barn hör inte hemma i en särskola. Ändå kan de inte följa med i en "normal" verksamhet i en förskola eller skola. Så verksamheten behöver anpassas efter dem. Då behövs det resurser i form av att alla vuxna runt omkring sluter upp och hjälper till, samt anpassar miljön så att dessa barn kan närvara på sina villkor. Vilket inte är särskilt lätt. För någon part.
Det måste finnas utrymme för små, specialgrupper för vissa barn, både inom förskolan och i skolan, annars går inte verksamheten ihop. Och, visst, så klart ska målet vara att dessa barn ska kunna inkluderas i en större grupp så ofta det går, men den lilla gruppen måste få tillåtas vara en permanent installation. Det får inte vara fel, det ska ingen skola betala böter för. Då ser inte lagar och Skolverk till barnens bästa. Det är vi lärare som ser till barnens bästa, som vet vilka behov barnen har och kämpar för att möta dem på bästa sätt - för alla inblandade.
Inte tusan väljer vi att inkludera ALLA barn i ALLA stunder i alla fall. Vi måste exkludera, för att ge samma möjligheter. Sedan kan en ju ifrågasätta VILKA det är som exkluderas. När barnen med specialbehov "premieras" måste ju barnen med "normalbehov" stå tillbaka. Då tänker jag nog att det snarare är barnen med "normalbehov" som exkluderas. Och barnen vänjer sig snabbt vid att alla inte är likadana, vissa behöver specialbehandling. För vissa barn pucklar på andra barn, slår sina lärare med tillhygge, skriker exceptionellt mycket mer än andra barn (även när de är fem år och inte fem månader), kastar saker omkring sig, har sönder saker, klarar inte att sitta still eller att ligga still.
Dessa barn hör inte hemma i en särskola. Ändå kan de inte följa med i en "normal" verksamhet i en förskola eller skola. Så verksamheten behöver anpassas efter dem. Då behövs det resurser i form av att alla vuxna runt omkring sluter upp och hjälper till, samt anpassar miljön så att dessa barn kan närvara på sina villkor. Vilket inte är särskilt lätt. För någon part.
Det måste finnas utrymme för små, specialgrupper för vissa barn, både inom förskolan och i skolan, annars går inte verksamheten ihop. Och, visst, så klart ska målet vara att dessa barn ska kunna inkluderas i en större grupp så ofta det går, men den lilla gruppen måste få tillåtas vara en permanent installation. Det får inte vara fel, det ska ingen skola betala böter för. Då ser inte lagar och Skolverk till barnens bästa. Det är vi lärare som ser till barnens bästa, som vet vilka behov barnen har och kämpar för att möta dem på bästa sätt - för alla inblandade.
What the ....?
Så har jag äntligen kommit mig för att se de sista två avsnitten av Dexter. Redan när det började talas om orkan över Miami var det lätt att förutse att den skulle ha någon sorts avgörande roll i slutet, vilket den också fick.
Inför de sista två avsnitten var jag så glad över att Dexters lillasyster Debra ÄNTLIGEN skulle få känna sig lycklig och det kändes bra att hon och Joey skulle lappa ihop sitt förhållande och få ha ett bra liv.
Så klart kunde inte den lyckan få bestå.
Dåligt, säger jag bara. Dåligt slut.
Inför de sista två avsnitten var jag så glad över att Dexters lillasyster Debra ÄNTLIGEN skulle få känna sig lycklig och det kändes bra att hon och Joey skulle lappa ihop sitt förhållande och få ha ett bra liv.
Så klart kunde inte den lyckan få bestå.
Dåligt, säger jag bara. Dåligt slut.
onsdag 24 december 2014
Sponsrade?
I min familj är vi kända för att tejpa mycket på paket. Det är alltid bra att ha en sax till hands. Det har blivit som ett mantra på födelsedagar och julaftnar. Som äldste är min pappa nog ändå värst. När Trettonåringen väl har tagit sig igenom själva inslagspappret så återstår en vältejpad kartong att ta sig in i.
När alla luckor på adventskalendern från body shop är öppnad och alla julklappar är öppnade så har vi ganska mycket att dela på, Trettonåringen och jag. Det är tur att vi har olika smak, så det är enkelt att dela upp allt.
När alla luckor på adventskalendern från body shop är öppnad och alla julklappar är öppnade så har vi ganska mycket att dela på, Trettonåringen och jag. Det är tur att vi har olika smak, så det är enkelt att dela upp allt.
Sjukt mycket pengar på det där bordet.
Det är ändå inget i jämförelse med vad som låg i julklapparna. Trettonåringen säger det själv: "Jag är bortskämd. När jag fyller år (om några månader) kommer jag inte att önska mig NÅGONTING."
Det som Trettonåringen älskade mest var dock kassen, boken och hälsningen från Lisa Bjärbo. Då blev jag utnämnd till världens bästa mamma. Där låg alla välfyllda presentkort i lä.
Merry, merry
Tänder mitt bivaxljus som jag själv tillverkat med barnen på jobbet på förskolan.
Hoppas att alla barnen får hjälp att tända sina ljus hemma också.
Julgranen är på plats, efter att vi klämt ihop våra saker ytterligare i denna lilla lägenhet.
Väldigt många paket under granen. Minst fem stycken är mina.
I feel blessed.
Nu ska skinkan och ostlådan in i ugnen och mandelfrikadeller tillverkas.
God jul!!
I filmens tecken
Förra söndagen fick jag uppleva stadens omtalade julpyntning på väg genom stan. Vissa delar är som taget ur en film. Det är många turister som stannar och fotar. Och så jag.
Jag tog bussen till Filmhuset med Trettonåringen. Hade bokat biljetter till årets sista filmvisning "A nightmare before christmas", vilket är en av hennes favoritfilmer. Även Kaknästornet var julpyntat.
Tyvärr visades filmen i 3D, men det visste jag om och hade med mig glasögon. Dessa simpla plastglasögon behövdes dock inte, för vi fick ett par mer stabila att låna på plats.
Gillar det röda utanför Åhléns.
Älgar vid Nybroplan.
Jag tog bussen till Filmhuset med Trettonåringen. Hade bokat biljetter till årets sista filmvisning "A nightmare before christmas", vilket är en av hennes favoritfilmer. Även Kaknästornet var julpyntat.
Tyvärr visades filmen i 3D, men det visste jag om och hade med mig glasögon. Dessa simpla plastglasögon behövdes dock inte, för vi fick ett par mer stabila att låna på plats.
Efter filmen konstaterade vi ännu en gång att 3D är rätt värdelöst. Även om filmen var bra.
På tunnelbanan på väg hem satt vi intill Marie Richardson och Jakob Eklund med barn.
söndag 21 december 2014
Same, same
Trettonåringen har fått julklapp av kompis. Så klart en av de böcker jag har köpt till henne. Får se om jag kan lyckas byta den. Trettonåringen köpte själv fel bok till kompisen. En Harry Potter, men fel del. Så vi går till Akademibokhandeln för att byta. Vilken del var det nu kompisen skulle ha då? Trettonåringen blir osäker. Själv har hon inte så stor koll på HP, då det inte är en serie som någon av oss har läst. Hon byter dock, så att vi kan komma därifrån. I värsta fall får hon väl byta igen.
Just när vi ska gå hör jag hur en kund frågar en anställd:
- Ursäkta, jag letar efter kapten blöja.
- Kapten blöja??
- Ja, kapten blöja, har ni någon sån?
- Eeh, kan du mena kapten kalsong?
- Jaha, ja, kanske det...
Just när vi ska gå hör jag hur en kund frågar en anställd:
- Ursäkta, jag letar efter kapten blöja.
- Kapten blöja??
- Ja, kapten blöja, har ni någon sån?
- Eeh, kan du mena kapten kalsong?
- Jaha, ja, kanske det...
Slutet är nära
Äntligen är det dags att se sista delen av Hobbit. Femhäraslaget. "För första gången är den svenska titeln bättre än den engelska", säger Trettonåringen och jag håller med. The battle of the five armies. Vilka är då de fem arméerna? Dvärgar, orcher, människor, alver och...? Den andra uppsättningen orcher? Trollkarlar? Vet inte exakt, men hela filmen var en enda lång kamp, ett utdraget krigande och lidande med ett fåtal smålustiga scener.
Trettonåringen var lyrisk efter filmen. Vi vuxna tyckte att den var så där. Ja, den var mäktig, men det kändes mest som ett farväl, ett väääldigt långdraget sådant. Och att hela upplösningen med Smaug var så himla kort var en stor besvikelse.
Den häftigaste scenen i hela filmen var nog när dvärgarna ställer upp sig i formation mot orcherna och låser sina sköldar i två rader varpå alver hoppar över dem. Någonstans där i filmen slår det mig att alla alver är vithyade med långt kritvitt hår och varje dvärg ser ungefär likadan ut som den näste och människorna liknar också varandra. Ingenstans finns någon som är brunhyad eller t ex liknar en asiat. Finns det någon i de andra Hobbitfilmerna eller Sagon om ringen-filmerna? Jag tror inte det...
Trettonåringen gråter sig till sömns över alla de som dog.
Men...vad hände egentligen med The Arkenstone...? Var tog den vägen?
Trettonåringen var lyrisk efter filmen. Vi vuxna tyckte att den var så där. Ja, den var mäktig, men det kändes mest som ett farväl, ett väääldigt långdraget sådant. Och att hela upplösningen med Smaug var så himla kort var en stor besvikelse.
Den häftigaste scenen i hela filmen var nog när dvärgarna ställer upp sig i formation mot orcherna och låser sina sköldar i två rader varpå alver hoppar över dem. Någonstans där i filmen slår det mig att alla alver är vithyade med långt kritvitt hår och varje dvärg ser ungefär likadan ut som den näste och människorna liknar också varandra. Ingenstans finns någon som är brunhyad eller t ex liknar en asiat. Finns det någon i de andra Hobbitfilmerna eller Sagon om ringen-filmerna? Jag tror inte det...
Trettonåringen gråter sig till sömns över alla de som dog.
Men...vad hände egentligen med The Arkenstone...? Var tog den vägen?
Ingenting för mig
Läser DNs test av mobiltelefoner. När jag kommer till "De som tidigare räknat bort Iphone för dess hopplöst lilla skärm får nu tänka om." inser jag att jag inte behöver ens fundera på att skaffa någon av telefonerna de nämner, eftersom jag alltid tyckt att Iphones skärm är för STOR. Jag behöver ha en liten, som ryms i byxfickan samtidigt som jag inte behöver oroa mig för att skärmen kan spräckas när jag gör saker med barnen på jobbet.
torsdag 18 december 2014
Tjohoo!
Lärare utlovades genom facket en löneökning på 2% för ca ett halvår sedan. Efter valet pratade flera av oss om att det väl var tveksamt om det löftet skulle infrias. För någon månad sedan hade vi givit upp hoppet, men i veckan klubbades det igenom och kom retroaktivt sedan löftet. Vilken fin julklapp!
onsdag 17 december 2014
Ett brott
Det var svårt för mig att ta mig igenom Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Flera gånger var jag tvungen att sluta läsa för att jag kände mig så frustrerad. Huvudkaraktären gick mig på nerverna och jag ville banka hennes huvud i väggen - ja, eller snarare mitt eget då - och skrika åt henne att släppa och gå vidare. Hur lågt kan en människa sjunka, tänkte jag, och läste vidare och insåg att en människa kan sjunka ännu djupare tydligen.
Är det här en roman? För mig är det mer en novell. Texten är väl för kort för det förstnämnda och för lång för det senare. Banal tycker jag dock inte att texten är. Jag vet att det finns många kvinnor som beter sig på det sätt som huvudkaraktären gör. Det får mig att rannsaka vissa delar av mig själv. Har jag någonsin varit så här jobbig och vänt mig till min egen "väninnekör" med samma dilemma och besatthet? Jag kan dra mig till minnes ett par tillfällen när jag var yngre, men vill inte minnas att jag platsade i den kategori som jag anser att kvinnan i boken tillhör. Kanske blir vi alla visare med åren? Eller är jag ovanligt manligt lagd? Inte tusan skulle mitt hopp leva lika länge. Radera mobilnumret till personen i fråga, slit dig fri, ha mer självrespekt!
Sidan 137 speglar egentligen innehållet i hela boken. Läs den, så vet du vad du har att vänta dig.
Jag håller med flera andra som kommenterat boken att i texten finns det ett flertal uttryck som jag skulle vilja lägga på minnet, som är så bra att jag skulle vilja kunna citera dem för någon annan vid tillfälle. Samtidigt innehåller texten ett par krångliga tankegångar. Jag har inte svårt att följa med i dem, men inser att huvudkaraktären:
* inte är någon jag skulle kunna umgås med om hon fanns
* beter/uttrycker sig en aning som en besserwisser, alternativt en högskoleprofessor
* möjligtvis har en släng av asperberger
Jag blev nyfiken på boken, undrade vad den handlade om och nu vet jag det. Hade jag kunnat leva utan att ha läst boken? Absolut. Tycker jag att fler ska läsa den? Absolut. Däremot förstår jag att jag aldrig kommer kunna ta mig an Lena Anderssons "Utan personligt ansvar", för då lär jag krevera.
Är det här en roman? För mig är det mer en novell. Texten är väl för kort för det förstnämnda och för lång för det senare. Banal tycker jag dock inte att texten är. Jag vet att det finns många kvinnor som beter sig på det sätt som huvudkaraktären gör. Det får mig att rannsaka vissa delar av mig själv. Har jag någonsin varit så här jobbig och vänt mig till min egen "väninnekör" med samma dilemma och besatthet? Jag kan dra mig till minnes ett par tillfällen när jag var yngre, men vill inte minnas att jag platsade i den kategori som jag anser att kvinnan i boken tillhör. Kanske blir vi alla visare med åren? Eller är jag ovanligt manligt lagd? Inte tusan skulle mitt hopp leva lika länge. Radera mobilnumret till personen i fråga, slit dig fri, ha mer självrespekt!
Sidan 137 speglar egentligen innehållet i hela boken. Läs den, så vet du vad du har att vänta dig.
Jag håller med flera andra som kommenterat boken att i texten finns det ett flertal uttryck som jag skulle vilja lägga på minnet, som är så bra att jag skulle vilja kunna citera dem för någon annan vid tillfälle. Samtidigt innehåller texten ett par krångliga tankegångar. Jag har inte svårt att följa med i dem, men inser att huvudkaraktären:
* inte är någon jag skulle kunna umgås med om hon fanns
* beter/uttrycker sig en aning som en besserwisser, alternativt en högskoleprofessor
* möjligtvis har en släng av asperberger
Jag blev nyfiken på boken, undrade vad den handlade om och nu vet jag det. Hade jag kunnat leva utan att ha läst boken? Absolut. Tycker jag att fler ska läsa den? Absolut. Däremot förstår jag att jag aldrig kommer kunna ta mig an Lena Anderssons "Utan personligt ansvar", för då lär jag krevera.
Läge, läge, läge?
Tittar på lägenheter i Stockholms bostadskö. Går på visningar emellanåt. Är ibland intresserad, men väntar på det där stället som talar till mig och säger: HÄR, här kan du bo LÄNGE. För annars vill jag inte "slösa bort" mina 15 år i bostadskön.
Har kollat på lägenhet i Årsta, Svedmyra och Kvarnholmen bl a. Tänker att jag vill hålla mig i ungefär dessa områden. Kanske helst Årsta eller Globen har jag kommit fram till den senaste månaden. Närmare city än så vill jag inte komma.
Jag har upptäckt att det visst finns hyresbostäder inom de kommunala bolagen som fortfarande har en "normal" hyra. Hittar ofta 3:or och 4:or som kostar bara några hundralappar mer än min lilla 2:a. Då är de förstås inte nyrenoverade, men bara det är ett hyfsat badrum och kök så är jag nog ganska nöjd.
Just nu är jag intresserad av en 4:a som kostar ungefär 7000 kr i södra närförorten. Det finns också en 4:a på Södermalm, nybyggd. Där ligger hyran på nästan 18000 kr...
Har kollat på lägenhet i Årsta, Svedmyra och Kvarnholmen bl a. Tänker att jag vill hålla mig i ungefär dessa områden. Kanske helst Årsta eller Globen har jag kommit fram till den senaste månaden. Närmare city än så vill jag inte komma.
Jag har upptäckt att det visst finns hyresbostäder inom de kommunala bolagen som fortfarande har en "normal" hyra. Hittar ofta 3:or och 4:or som kostar bara några hundralappar mer än min lilla 2:a. Då är de förstås inte nyrenoverade, men bara det är ett hyfsat badrum och kök så är jag nog ganska nöjd.
Just nu är jag intresserad av en 4:a som kostar ungefär 7000 kr i södra närförorten. Det finns också en 4:a på Södermalm, nybyggd. Där ligger hyran på nästan 18000 kr...
lördag 6 december 2014
Not my kind of book
Jag såg ett par säsonger av Girls på HBO för snart ett år sedan. Serien var helt okej. Många scener kändes dock lite väl nedvärderande och frustrerande så jag ledsnade. Har läst mycket om Lena Dunham, tycker hon verkar ha (haft) det hyfsat jobbigt i livet. Ändå uppfattar jag henne som privilegierad. Ofta slås jag av tanken: Skärp dig. Hon borde ta sig i kragen. Fast det är väl inte så lätt med OCD och alla fobier hon lider av.
Såg henne på Skavlan. Läst och hört mycket om hennes bok Not that kind of girl. Tänkte att jag måste läsa den för att se vad alla pratar om. Entusiastiskt börjar jag läsa.
Efter ca en fjärdedel av boken lägger jag ihop den. Texten skulle kunna vara skriven av någon jag känner, men den är ganska tråkig och dyster. Jag inser att det kan komma något längre fram som har fångat allas intresse, så jag kämpar vidare. Det går attans trögt. Jag får slita i flera dagar för att ta mig igenom boken. Det är först mot slutet, när hon berättar om sina erfarenheter av lägervistelser som jag tycker att det blir mer fart i texten. Mitt favoritkapitel är utan tvekan "Vad jag ångrar", nästan sist i boken. Det speglar en "vanlig" världsfrånvänd tonåring i mina ögon.
I övrigt lämnar boken mycket att önska. Fundersamt betraktar jag orden som nämns i de blurbar som finns på bokens omslag.
"Lena Dunhams öppenhet får mig att dra efter andan". Näpp, så är det inte för mig. Jag häpnas inte över en enda detalj i boken. Intet nytt under solen. Har upplevt i princip allt hon skriver om.
"...rolig ...och svindlande intim" Rolig? Då måste jag ha en helt annan sorts humor. Intim? Ja, till viss del, men absolut inte svindlande.
"...underhållande", "sylvass" Eh, nej och nej.
När jag slår ihop boken känner jag mig som Harriet Oleson i Lilla huset på prärien när Caroline Ingalls skrivit en bok och Harriet lystmätet slukar den för att hitta något att skvallra om, men där finns inget. Boken är nästintill tråkig.
Skulle jag eller någon av mina väninnor ha skrivit sina "memoarer" när vi var i samma ålder som LD så hade det blivit en liknande bok, men med mindre fokus på fobier, mer fart och fläkt i texten och definitivt mer fokus på att LEVA, med allt vad det innebär: mödor, män, jobb, boende och släktingar.
Och kanske det är där skiljelinjen mellan generation "S&TC" (som jag hör till) och "Girls" finns. Vi förväntar oss inte att bli serverade saker, utan ser till att skaffa oss saker (män, jobb, boende bl a). Saker kan liksom inte alltid ske av en slump.
Däremot är vi nog rätt lika i att saker inte alltid blir bra. Det är av misstagen en lär sig att bli människa, och att leva på ett visst sätt. Så tror jag att LD också tänker. Och: en gör så gott en kan. I alla lägen. Ingen kan begära så mycket mer än det.
Såg henne på Skavlan. Läst och hört mycket om hennes bok Not that kind of girl. Tänkte att jag måste läsa den för att se vad alla pratar om. Entusiastiskt börjar jag läsa.
Efter ca en fjärdedel av boken lägger jag ihop den. Texten skulle kunna vara skriven av någon jag känner, men den är ganska tråkig och dyster. Jag inser att det kan komma något längre fram som har fångat allas intresse, så jag kämpar vidare. Det går attans trögt. Jag får slita i flera dagar för att ta mig igenom boken. Det är först mot slutet, när hon berättar om sina erfarenheter av lägervistelser som jag tycker att det blir mer fart i texten. Mitt favoritkapitel är utan tvekan "Vad jag ångrar", nästan sist i boken. Det speglar en "vanlig" världsfrånvänd tonåring i mina ögon.
I övrigt lämnar boken mycket att önska. Fundersamt betraktar jag orden som nämns i de blurbar som finns på bokens omslag.
"Lena Dunhams öppenhet får mig att dra efter andan". Näpp, så är det inte för mig. Jag häpnas inte över en enda detalj i boken. Intet nytt under solen. Har upplevt i princip allt hon skriver om.
"...rolig ...och svindlande intim" Rolig? Då måste jag ha en helt annan sorts humor. Intim? Ja, till viss del, men absolut inte svindlande.
"...underhållande", "sylvass" Eh, nej och nej.
När jag slår ihop boken känner jag mig som Harriet Oleson i Lilla huset på prärien när Caroline Ingalls skrivit en bok och Harriet lystmätet slukar den för att hitta något att skvallra om, men där finns inget. Boken är nästintill tråkig.
Skulle jag eller någon av mina väninnor ha skrivit sina "memoarer" när vi var i samma ålder som LD så hade det blivit en liknande bok, men med mindre fokus på fobier, mer fart och fläkt i texten och definitivt mer fokus på att LEVA, med allt vad det innebär: mödor, män, jobb, boende och släktingar.
Och kanske det är där skiljelinjen mellan generation "S&TC" (som jag hör till) och "Girls" finns. Vi förväntar oss inte att bli serverade saker, utan ser till att skaffa oss saker (män, jobb, boende bl a). Saker kan liksom inte alltid ske av en slump.
Däremot är vi nog rätt lika i att saker inte alltid blir bra. Det är av misstagen en lär sig att bli människa, och att leva på ett visst sätt. Så tror jag att LD också tänker. Och: en gör så gott en kan. I alla lägen. Ingen kan begära så mycket mer än det.
torsdag 4 december 2014
Spår av livet
Går till doktorn. Jag ska till våning 4.
På våning 7 ligger ungdomspsykiatriska läkarmottagningen.
onsdag 3 december 2014
Ett val är ett val är ett val och inget sabla velande
I ett nytt val är jag inte så himla säker att jag skulle välja som jag gjorde i september. När jag nu har sett prov på hur "mitt" parti kommer arbeta så känner jag mig kluven...
torsdag 27 november 2014
Neeeeeeej....
....hörs Trettonåringen yla när vi ser att den sista Hobbitfilmen är från 15 år på SF. Hur tänkte folk nu?? Alla de andra fem filmerna är från 11 år och jag kan inte tänka mig att det finns värre saker i den sista filmen än vad som funnits i de tidigare rullarna...
Och sedan ändrade de till 11 år! Tjoho!
Och sedan ändrade de till 11 år! Tjoho!
torsdag 13 november 2014
Kalla kårar
Tittade på en lägenhet i Enskede för några månader sedan. Den visades av en medelålders kvinna. Hennes pappa hade bott i lägenheten. Han hade dött, typ 90 bast gammal, och hade bott i lägenheten i större delen av sitt liv. Lägenheten hade nog inte renoverats under den tiden, och han hade rökt inomhus. Gulnade väggar, gamla slitna dörrar. Ja, det var svårt att se bortom skiten, men den hade potential. Jag orkade dock inte lägga krut på det. Hade ändå troligtvis inte fått den, eftersom jag var på ca 20:e plats.
Så ser jag att det finns en lägenhet utlagd på bostadsförmedlingen. Den ligger vägg i vägg med den jag tittade på tidigare. Den är större och dyrare. Jag skulle gärna vilja ha den, men kanske inte när det är nedre botten. Så kollar jag på kartan. "Gatubild" där det går att se människor som blivit fotade när kartbilen åkt runt och fotat omgivningen. Står det inte en gammal person på balkongen till just den lägenheten som det nu går att ställa sig i kö för? Jo, ta mig tusan. Har den personen också dött?
Så ser jag att det finns en lägenhet utlagd på bostadsförmedlingen. Den ligger vägg i vägg med den jag tittade på tidigare. Den är större och dyrare. Jag skulle gärna vilja ha den, men kanske inte när det är nedre botten. Så kollar jag på kartan. "Gatubild" där det går att se människor som blivit fotade när kartbilen åkt runt och fotat omgivningen. Står det inte en gammal person på balkongen till just den lägenheten som det nu går att ställa sig i kö för? Jo, ta mig tusan. Har den personen också dött?
tisdag 11 november 2014
Ett rasande tempo
"En man av stil och smak" är utläst. Det tog ett tag, farten försvann efter ungefär halva boken, då intresset falnade något, men ändock bestod. Det jag fortfarande gillar bäst är att berättelsen lever med ena halvan av (den deformerade) kroppen i Stockholms verklighet, både nutida och betydligt äldre.
Ungefär som när jag läste del två och tre av Hungerspelen funderar jag redan i början av boken över om någon skulle kunna läsa den utan att ha läst en tidigare del, alltså "Jag såg henne idag i receptionen", som jag skrev om här. När hänvisningar till Cornelia (från den boken) börjar komma tänker jag att det nog skulle gå. Däremot ger det väl mer att först ha lite koll. Jag tror inte mitt intresse för "En man..." ens hade uppstått om jag inte läst "Jag såg henne..." innan.
Runt varje hörn, i varje lur och i spegelbilder finns en annan värld och ett Stockholm som vi säkert är flera som är nyfikna på, även om vi inte önskar möta det; med galenskap, våld, mani och ockulta insikter. Jag förvånas emellanåt av Fagers språk där ord som Rågsvedsgrå, svartingar och annat förekommer och undrar försynt hur han kan komma undan med det. Samtidigt är det just det något maniska i språket och dess tempo som gör texten bra. Många upprepningar och förtydligande som jag undrar om de är nödvändiga, men som samtidigt driver texten framåt.
När boken är slut är jag inte särskilt oroad över att det skulle kunna tänkas gå en gud på våra gator.
Jag har två tankar:
1. Fredman. Åh, Fredman. På något sätt ska vi återses.
2. Jag tänker mig att det skulle vara oerhört intressant att lyssna till Anders Fager berätta hur han nästlade sig in i alla sina olika karaktärers berättelser från allra första början och hur han har lyckats lägga upp detta intrikata nät som han vävt av dem. En eloge för det.
Ungefär som när jag läste del två och tre av Hungerspelen funderar jag redan i början av boken över om någon skulle kunna läsa den utan att ha läst en tidigare del, alltså "Jag såg henne idag i receptionen", som jag skrev om här. När hänvisningar till Cornelia (från den boken) börjar komma tänker jag att det nog skulle gå. Däremot ger det väl mer att först ha lite koll. Jag tror inte mitt intresse för "En man..." ens hade uppstått om jag inte läst "Jag såg henne..." innan.
Runt varje hörn, i varje lur och i spegelbilder finns en annan värld och ett Stockholm som vi säkert är flera som är nyfikna på, även om vi inte önskar möta det; med galenskap, våld, mani och ockulta insikter. Jag förvånas emellanåt av Fagers språk där ord som Rågsvedsgrå, svartingar och annat förekommer och undrar försynt hur han kan komma undan med det. Samtidigt är det just det något maniska i språket och dess tempo som gör texten bra. Många upprepningar och förtydligande som jag undrar om de är nödvändiga, men som samtidigt driver texten framåt.
När boken är slut är jag inte särskilt oroad över att det skulle kunna tänkas gå en gud på våra gator.
Jag har två tankar:
1. Fredman. Åh, Fredman. På något sätt ska vi återses.
2. Jag tänker mig att det skulle vara oerhört intressant att lyssna till Anders Fager berätta hur han nästlade sig in i alla sina olika karaktärers berättelser från allra första början och hur han har lyckats lägga upp detta intrikata nät som han vävt av dem. En eloge för det.
söndag 9 november 2014
I betraktarens ögon
En ny kollega har med sig kladdkaka för att bjuda alla på jobbet. Fyller någon år? Nej, men det är ju kladdkakans dag. Alla smakar och berömmer kladdigheten. Så pratar vi om födelsedagar. Det visar sig att den nya kollegan fyller två dagar innan mig.
- Jaha, så vi är nästan exakt lika gamla? frågar kollegan.
- Eh, nej, jag skulle inte tro det. Vilken önskedröm! Du är nog betydligt yngre än mig.
- Jaha. Jag är 34. Du kan ju inte vara mycket äldre än det.
- Ehm, joo. Sorgligt, men sant.
- Va? Men du har väl inte passerat 40 i alla fall?
- Jo, du. Jag är åtta år äldre än du.
- Oj, det hade jag ALDRIG gissat.
- Härligt att höra!
När jag ser mig själv i spegeln ser jag bara min åldrande mamma. Så jag undviker spegelbilder och foton och försöker fly från den jag inte vill vara. För glatta livet flyr jag.
- Jaha, så vi är nästan exakt lika gamla? frågar kollegan.
- Eh, nej, jag skulle inte tro det. Vilken önskedröm! Du är nog betydligt yngre än mig.
- Jaha. Jag är 34. Du kan ju inte vara mycket äldre än det.
- Ehm, joo. Sorgligt, men sant.
- Va? Men du har väl inte passerat 40 i alla fall?
- Jo, du. Jag är åtta år äldre än du.
- Oj, det hade jag ALDRIG gissat.
- Härligt att höra!
När jag ser mig själv i spegeln ser jag bara min åldrande mamma. Så jag undviker spegelbilder och foton och försöker fly från den jag inte vill vara. För glatta livet flyr jag.
fredag 7 november 2014
Vanans makt
Googlar på bruna ögon. Letar bland bilderna. Bläddrar och bläddrar. Hittar inga riktigt bra. Vill ha så där riktigt mörkbruna, så att de nästan är svarta. Letar och letar. Kommer på att en mörkhyad person väl borde ha exakt det jag letar efter. Börjar istället leta på bilderna efter någon mörkhyad. Inser att det inte finns en enda. Jo, hittar en fotomodell av något slag. Annars är varenda person med ett foto av ögon ljushyade. Typ så vita det går att bli.
Och det har inte ens slagit mig tidigare. Hade jag reagerat på det om jag själv varit mörkhyad?
Är mörkhyade personer mindre benägna att lägga ut bilder på internet?
När jag tänker på män eller kvinnor generellt sett så tänker jag i första hand på en person som är ljushyad och har ett nordiskt ursprung. Har jag insett. När jag tänker på barn, tänker jag dock i olika hudfärger.
Kanske för att så ser min vardag ut.
Och det har inte ens slagit mig tidigare. Hade jag reagerat på det om jag själv varit mörkhyad?
Är mörkhyade personer mindre benägna att lägga ut bilder på internet?
När jag tänker på män eller kvinnor generellt sett så tänker jag i första hand på en person som är ljushyad och har ett nordiskt ursprung. Har jag insett. När jag tänker på barn, tänker jag dock i olika hudfärger.
Kanske för att så ser min vardag ut.
torsdag 6 november 2014
På tal om vad som hänt
- Men ni låter väl inte praktikanter byta blöjor? frågar min chef mig.
Jag känner mig en aning upprörd att chefen inte VET vilken policy vi arbetar efter, men säger med emfas:
- Nej, verkligen inte. Prao och praktikanter får inte byta blöja. De får inte ens vara ensamma med barnen. Både barnen och praktikanterna är ju vårt ansvar. Jag låter inte ens vikarier som kommer bara en dag från någon uthyrningsfirma byta blöjor på barnen, då byter jag hellre ALLA ungar på egen hand. Inte tusan skulle jag vilja att mitt barn blottade sitt kön för någon främling.
- Vad bra, ja, jag tänkte på den där praktikanten som nu blivit dömd.
Sedan går jag hem och funderar på saken. Hur ofta har vi män i verksamheten på förskolan? Nästan aldrig. Enstaka vikarie eller praoelever. Dessa får ALDRIG byta blöjor. Litar jag mer på kvinnor? Efter en stund inser jag att svaret är ja. Även dessa får dock några dagar på sig att visa hur de fungerar innan vi kan börja lita på dem.
Borde vi sluta med praktikanter? Nej, verkligen inte, men det gäller att leva upp till kontrollen av dem. På min avdelning på förskolan kan vi ha praoelever, barnskötarelever, sfi-studerande och förskollärarstudenter. Varför? För att jag anser att vi bidrar till att skapa ett bra samhälle. Vi ger folk en chans. Är det inte krävande och tar tid från annat? Jo, men jag lever i tron att det i slutänden ger mer i det stora hela än det tar från det lilla.
Jag känner mig en aning upprörd att chefen inte VET vilken policy vi arbetar efter, men säger med emfas:
- Nej, verkligen inte. Prao och praktikanter får inte byta blöja. De får inte ens vara ensamma med barnen. Både barnen och praktikanterna är ju vårt ansvar. Jag låter inte ens vikarier som kommer bara en dag från någon uthyrningsfirma byta blöjor på barnen, då byter jag hellre ALLA ungar på egen hand. Inte tusan skulle jag vilja att mitt barn blottade sitt kön för någon främling.
- Vad bra, ja, jag tänkte på den där praktikanten som nu blivit dömd.
Sedan går jag hem och funderar på saken. Hur ofta har vi män i verksamheten på förskolan? Nästan aldrig. Enstaka vikarie eller praoelever. Dessa får ALDRIG byta blöjor. Litar jag mer på kvinnor? Efter en stund inser jag att svaret är ja. Även dessa får dock några dagar på sig att visa hur de fungerar innan vi kan börja lita på dem.
Borde vi sluta med praktikanter? Nej, verkligen inte, men det gäller att leva upp till kontrollen av dem. På min avdelning på förskolan kan vi ha praoelever, barnskötarelever, sfi-studerande och förskollärarstudenter. Varför? För att jag anser att vi bidrar till att skapa ett bra samhälle. Vi ger folk en chans. Är det inte krävande och tar tid från annat? Jo, men jag lever i tron att det i slutänden ger mer i det stora hela än det tar från det lilla.
Otippat
Äter kinamat i Farsta. Trettonåringen har åkt hem med en kompis. Jag kan äta mat med gluten i, utan att tänka på någon annan.
Det är så sabla gott så jag skulle kunna äta tills det sprutar ur öronen på mig, men jag håller mig till 1½ portion. Det är barndom, mamma, 70- och 80-tal för mig. Det känns tryggt.
Sedan kan jag inte sova på natten för jag har så ont i magen. Magen är inte vad den en gång var.
söndag 2 november 2014
I have a dream and it is not yours
Många är de bloggar jag läst där författare tipsar om hur en annan kan bli författare. Jag har insett att det viktigaste tipset är: du måste själv ta ditt eget skrivande på allvar om du verkligen vill att någon annan ska ta det på allvar.
Under två års tid har jag närmat mig det målet mer och mer och inser att nu är jag i princip där. Jag tar mitt eget skrivande på allvar. Jag har faktiskt skrivit en bok. Ett stort förlag tycker att texten är bra, ja, spännande t o m, men just nu passar det inte för utgivning.
Jag har skrivit några bra noveller också. Om jag hade mer tid skulle jag skriva betydligt mer.
Kan någonting bli utgivet? Jag tror det. Jag tror på mina texter, även om jag vet att det är mycket arbete kvar.
Vad lustigt det då är att i samtal med vänner och bekanta höra att det finns en liten nästan nedlåtande ton, som att "ja, ja, det där blir nog bra, det är en trevlig liten hobby, men nu pratar vi om något mer intressant". Några frågar ärligt och intresserade, men vissa tycker inte ens att det är värt att prata om. Jag är inte dum, jag tar aldrig upp det om inte någon frågar. I mitt huvud diskuterar jag istället mina texter med mig själv dagarna i ända. Det är nog svårt för någon annan att förstå mitt intresse. Och så är det ju när någon snöar in på ett ämne.
Under två års tid har jag närmat mig det målet mer och mer och inser att nu är jag i princip där. Jag tar mitt eget skrivande på allvar. Jag har faktiskt skrivit en bok. Ett stort förlag tycker att texten är bra, ja, spännande t o m, men just nu passar det inte för utgivning.
Jag har skrivit några bra noveller också. Om jag hade mer tid skulle jag skriva betydligt mer.
Kan någonting bli utgivet? Jag tror det. Jag tror på mina texter, även om jag vet att det är mycket arbete kvar.
Vad lustigt det då är att i samtal med vänner och bekanta höra att det finns en liten nästan nedlåtande ton, som att "ja, ja, det där blir nog bra, det är en trevlig liten hobby, men nu pratar vi om något mer intressant". Några frågar ärligt och intresserade, men vissa tycker inte ens att det är värt att prata om. Jag är inte dum, jag tar aldrig upp det om inte någon frågar. I mitt huvud diskuterar jag istället mina texter med mig själv dagarna i ända. Det är nog svårt för någon annan att förstå mitt intresse. Och så är det ju när någon snöar in på ett ämne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)