Livet består av förväntan. Alla är vi förväntansfulla i någon mån. We expect something of life. Kanske utan att vi vet om det. Kanske bär vi på en liten gnutta förväntan. Kanske bär vi på ett helt ton.
Jag tar med mina brorsbarn på Gröna lund en regnig midsommarafton. Min svägerska bjuder in till mat när jag kommer hem med barnen blöta, men glada. Då förväntar jag mig mat, en stunds socialt prat och sedan ett avsked. Jag förväntar mig inte ytterligare gäster och att bli ifrågasatt när jag dricker alkoholfritt. Jag förväntar mig absolut inte att få höra: "Drick lite vin, då blir du roligare." och "Fan, vad lik du börjar bli morsan, gråhårig och allt."
När jag avviker för att åka hem efter mer än tre timmar och en av gästerna förvånat ser på mig och säger: "Ska ni gå REDAN?! Är du allvarlig?" inser jag att den personen av någon anledning hade andra förväntningar. Varför vet jag inte, men så vet jag inte vad som blev sagt innan jag anlände.
När jag träffar några arbetskollegor på Universitetet och vi pratar om vad vi har att se fram emot under dagen och vi diskuterar de olika föreläsningarna förväntar jag mig att få höra någorlunda professionella åsikter, som jag kan jämföra med mina egna. Jag förväntar mig inte att mitt i samtalet få höra: "Vad smal du är i ansiktet. Fast det är klart, du har alltid varit smal i ansiktet." Varpå personens blick vandrar ned över min kropp och undviker att nämna något om den. Då dör mina förhoppningar och jag får omvärdera situationen.
I vardagslivet har jag en förhoppning om att den jag lever med bland annat ska ställa upp sina skor i skohyllan, tvätta bort sina tandkrämsrester ur handfatet, rätta till kuddarna i soffan efter sig, lägga smutsiga kläder i tvättkorgen och plocka undan sina väskor och saker så att en annan inte snubblar på dem. Eftersom den jag lever med är en tonåring borde jag väl sikta på att ha andra förväntningar...
måndag 22 juni 2015
lördag 6 juni 2015
Heja Sverige
Hur ska vi fira nationaldagen? Ska vi gå till Skansen? Ser över utbudet av tillställningar som finns. Vill gå på Liljevalchs och se utställningen om Hertha. Så det drar jag mer Fjortonåringen på. Sedan äter vi på Blå Porten och rör oss vidare mot Kungsträdgården för några eventuella snacks.
Redan då är vi dock helt slut. Inte så att vi har ont i huvudet. Det är dock en mental trötthet. Det har varit en fullspäckad och krävande vecka. Att då bli omringad av folk i kön till Djurgårdsfärjan, på konstutställningen, i kön till maten, klämmas mellan mer folk på spårvagnen och sedan försöka ta sig fram i Kungsan... nä, det går inte. Vi vänder mot Gallerian i jakt på två saker som behöver inhandlas inför semestern. Åskan hänger i luften och det är tryckande varmt i alla butiker. Här firar ingen i någon park, på någon ö eller hemma med vänner och familj. Tillsammans med turisterna rör vi oss genom staden - och shoppar.
Uppdrag slutfört och vi tar oss hem. Fem timmar efter att vi lämnade hemmet kraschar vi i soffan och orkar inte ens laga mat. Jag är tacksam för ledigheten.
Redan då är vi dock helt slut. Inte så att vi har ont i huvudet. Det är dock en mental trötthet. Det har varit en fullspäckad och krävande vecka. Att då bli omringad av folk i kön till Djurgårdsfärjan, på konstutställningen, i kön till maten, klämmas mellan mer folk på spårvagnen och sedan försöka ta sig fram i Kungsan... nä, det går inte. Vi vänder mot Gallerian i jakt på två saker som behöver inhandlas inför semestern. Åskan hänger i luften och det är tryckande varmt i alla butiker. Här firar ingen i någon park, på någon ö eller hemma med vänner och familj. Tillsammans med turisterna rör vi oss genom staden - och shoppar.
Uppdrag slutfört och vi tar oss hem. Fem timmar efter att vi lämnade hemmet kraschar vi i soffan och orkar inte ens laga mat. Jag är tacksam för ledigheten.
onsdag 3 juni 2015
Syndiga svenskar
När jag såg trailer för filmen Kingsmen på bio med Fjortonåringen ville vi båda se den. Den var dock från 15 år, så det gick inte. Nu finns den i boxen hemma, så vi hyr den. Glada i hågen. Jag menar: Colin Firth, Samuel L Jackson OCH Mark Strong i samma film! OCH det är en spionfilm. What´s not to like? Som bonus får vi uppleva Taron Egerton som Eggsy. Clever ögongodis som vi gärna ser mer av. Måste se Testament of youth vid tillfälle.
Så hur var filmen? Väldigt givande! Killerscenen i kyrkan var sinnessjukt magnifik. Där någonstans undrade jag om den var lämplig för Fjortonåringen, men hon skrattade lika gott som jag åt allt det störda. Filmen blev fantastiskt galen mot slutet. Hade önskat ännu mer spiongrejer, men helt godkänd.
Ska vi säga att Sverige framställs som något inte så trevligt eller...?
Så hur var filmen? Väldigt givande! Killerscenen i kyrkan var sinnessjukt magnifik. Där någonstans undrade jag om den var lämplig för Fjortonåringen, men hon skrattade lika gott som jag åt allt det störda. Filmen blev fantastiskt galen mot slutet. Hade önskat ännu mer spiongrejer, men helt godkänd.
Ska vi säga att Sverige framställs som något inte så trevligt eller...?
tisdag 2 juni 2015
Aldrig sett tidigare
Om det i en bostadsannons står: "Av brandsäkerhetsskäl så är denna lägenhets balkong utrustad med en nedstigningslucka". Är det som en varning så att en ska veta att någon kan komma att klättra in från balkongen...?
söndag 31 maj 2015
All you need is love
När jag läste till lärare pratade ett par universitetslärare i samhälle och naturvetenskap om vikten av att prata om kärlek och känslor, inte bara om sex och att skydda sig. Fokus ligger ofta på det fysiska yttre, men det inre är nästan ännu mer viktigt. Känslor och kärlek. Våga prata om DET.
Det var nästan 10 år sedan.
När jag nu läser vad Hagström skriver om rapporten om vad det står i skolböcker blir jag beklämd. Hur kan en lärobok hänvisa till sex mellan djur när där står om sex mellan människor. Har det verkligen gått så långt?
Sedan hittar jag listor som "15 steg för att bli bäst i sängen" och jag blir ännu mer beklämd. Nog för att jag har testat allt i den där listan, men hade jag läst den som tonåring hade jag nog inte mått så bra. "Sluta tyck att saker är äckligt". Va? Eller visst kan det vara HELT OKEJ att tycka att vissa saker är äckliga. Då behöver ingen GÖRA dessa saker!
Det var nästan 10 år sedan.
När jag nu läser vad Hagström skriver om rapporten om vad det står i skolböcker blir jag beklämd. Hur kan en lärobok hänvisa till sex mellan djur när där står om sex mellan människor. Har det verkligen gått så långt?
Sedan hittar jag listor som "15 steg för att bli bäst i sängen" och jag blir ännu mer beklämd. Nog för att jag har testat allt i den där listan, men hade jag läst den som tonåring hade jag nog inte mått så bra. "Sluta tyck att saker är äckligt". Va? Eller visst kan det vara HELT OKEJ att tycka att vissa saker är äckliga. Då behöver ingen GÖRA dessa saker!
I marginalen
Spontant skrattar jag av ironi när jag läser om Lärarförbundets rapport om förskolan och att det skulle behövas mer resurser för barn i behov av särskilt stöd och specialpedagoger i barngruppen. Sedan blir jag gråtfärdig av samma anledning. Jag har jobbat som förskollärare i fem år och av den tiden har jag haft en barngrupp med enbart intresserade barn i åtta månader. Det var åtta månader av salig lycka när alla barnen var med på noterna och hela tiden kunde hitta något av intresse på förskolan. Vi kunde leva upp till alla mål och vi hade fantastiskt roligt tillsammans.
All den övriga tiden, alltså mer än fyra år, har det alltid funnits mer än ett barn i min barngrupp som behöver extra tid. Med det säger jag inte att barnen i behov av särskilt stöd är mindre värda än de andra. De har lika stor rätt till allt som alla andra barn har. Dessa barn bara påverkar gruppen på ett sätt som gör att personalen mår dåligt (då det inte finns tillräckligt med resurser i form av förståelse och personal) och att de övriga barnen i barngruppen inte har någon möjlighet att komma till sin rätt och få lika mycket tid av lärarna.
Sedan ska vi inte tala om hur det ser ut i skolan. Där finns det ju ännu färre lärare per barn - och ännu fler barn i en (barngrupp) klass.
Hur tror någon att lärare i förskola och grundskola ska mäkta med i det långa loppet - OCH kunna göra ett bra jobb? Jag har efterfrågat specialpedagoger i flera år. Dessa kostar dock oerhört mycket mer pengar än skolorna får bidrag för. En outbildad ung person kan fungera bra som resursperson till ett barn i behov av särskilt stöd, men gör det oftast inte. Vi har gått igenom fyra unga outbildade personer på ett halvår som resursperson. Alla har de bränt ut sig i arbetet med barnen i behov av särskilt stöd.
All den övriga tiden, alltså mer än fyra år, har det alltid funnits mer än ett barn i min barngrupp som behöver extra tid. Med det säger jag inte att barnen i behov av särskilt stöd är mindre värda än de andra. De har lika stor rätt till allt som alla andra barn har. Dessa barn bara påverkar gruppen på ett sätt som gör att personalen mår dåligt (då det inte finns tillräckligt med resurser i form av förståelse och personal) och att de övriga barnen i barngruppen inte har någon möjlighet att komma till sin rätt och få lika mycket tid av lärarna.
Sedan ska vi inte tala om hur det ser ut i skolan. Där finns det ju ännu färre lärare per barn - och ännu fler barn i en (barngrupp) klass.
Hur tror någon att lärare i förskola och grundskola ska mäkta med i det långa loppet - OCH kunna göra ett bra jobb? Jag har efterfrågat specialpedagoger i flera år. Dessa kostar dock oerhört mycket mer pengar än skolorna får bidrag för. En outbildad ung person kan fungera bra som resursperson till ett barn i behov av särskilt stöd, men gör det oftast inte. Vi har gått igenom fyra unga outbildade personer på ett halvår som resursperson. Alla har de bränt ut sig i arbetet med barnen i behov av särskilt stöd.
Annan prekär situation
Det är intressant att läsa Hagströms artiklar i Svenskan om tiggeriet i Sverige. Mellan raderna tolkar jag det som att folk i Sverige måste sluta skänka till tiggare för att vi ska få bort dem från våra gator. Och så är det väl. Det är som duvor som alltid kommer tillbaka om vi ger dem smulor. Det är inte bra för någon part. Hur får vi då det budskapet att nå fram till folket?
Allemansrätten i all ära, men tiggare (eller vilka tillresta människor som helst) har lika lite rätt som gemene svensk att etablera ett fast boende i skogen intill tätbebyggelse och slänga högar med soppåsar där barn och vuxna vill utforska naturen...
Allemansrätten i all ära, men tiggare (eller vilka tillresta människor som helst) har lika lite rätt som gemene svensk att etablera ett fast boende i skogen intill tätbebyggelse och slänga högar med soppåsar där barn och vuxna vill utforska naturen...
Prekär situation
När en kollega kommer till jobbet på förskolan så berusad att hen knappt kan sitta upprätt, har på väg till jobbet slagit sig blodig utan att märka det och får det att stinka alkohol i varje rum hen rör sig i så kommer jag till flera insikter.
* Det finns inte en suck i universum att jag kommer låta hen komma i närheten av barnen. Blir hen våldsam kommer jag tillkalla polis.
* Inte en chans att hen får interagera med någon förälder. Inte bara hens eget, utan även hela förskolans förtroendekapital kommer flyga all världens väg - precis som mitt gjorde för hen på bara några sekunder.
* Vad trist att jag vet exakt hur en alkoholist beter sig.
* Vad trist att jag, som nästan är yngst på min arbetsplats, måste vara den som agerar vuxet.
* Det finns inte en suck i universum att jag kommer låta hen komma i närheten av barnen. Blir hen våldsam kommer jag tillkalla polis.
* Inte en chans att hen får interagera med någon förälder. Inte bara hens eget, utan även hela förskolans förtroendekapital kommer flyga all världens väg - precis som mitt gjorde för hen på bara några sekunder.
* Vad trist att jag vet exakt hur en alkoholist beter sig.
* Vad trist att jag, som nästan är yngst på min arbetsplats, måste vara den som agerar vuxet.
torsdag 28 maj 2015
Värre än heta linjen
"Kika mig", säger ungdomar ofta när de skiljs åt. Eller: "Vi hörs på kik".
Inte ring mig eller vi hörs.
Sen är de flera stycken som är kopplade till samma kikkonversation och är någon igång så slutar det aldrig strömma in meddelanden. Ibland rullar det in meddelanden när min tonåring redan ligger och sover. (Inte för att jag läser dem, men jag ser vad som händer på skärmen.)
Det är kik och spel som gäller på 14-åringens iphone. Jag har fått ta bort den och gömma den för att hon ska kunna fokusera på saker som behöver göras. Död åt många appar, önskar jag.
Idag kommer ett mail från 14-åringens rektor. Några lärare behövde ta ifrån eleverna telefoner för att de skulle kunna koncentrera sig på skolarbete. Vid det senaste föräldramötet jag var på så välkomnade jag att lärarna tar bort telefonerna, och flera föräldrar höll med. Det ska vara en lärares rättighet. Ja, det kan upplevas kränkande, men ibland behöver barn hjälp med att bryta ett destruktivt beteende. Eller vad vill vi att de ska hålla på med i skolan? Inte kik i alla fall.
Läraren i fråga tog ifrån en elev en mobil. På 27 sekunder kommer det 23 kik-meddelanden på telefonen. Hur ska någon kunna koncentrera sig på skolarbete med så mycket kommunikation? Hur ska någon kunna LEVA med så mycket konstant information och kommunikation...?
Inte ring mig eller vi hörs.
Sen är de flera stycken som är kopplade till samma kikkonversation och är någon igång så slutar det aldrig strömma in meddelanden. Ibland rullar det in meddelanden när min tonåring redan ligger och sover. (Inte för att jag läser dem, men jag ser vad som händer på skärmen.)
Det är kik och spel som gäller på 14-åringens iphone. Jag har fått ta bort den och gömma den för att hon ska kunna fokusera på saker som behöver göras. Död åt många appar, önskar jag.
Idag kommer ett mail från 14-åringens rektor. Några lärare behövde ta ifrån eleverna telefoner för att de skulle kunna koncentrera sig på skolarbete. Vid det senaste föräldramötet jag var på så välkomnade jag att lärarna tar bort telefonerna, och flera föräldrar höll med. Det ska vara en lärares rättighet. Ja, det kan upplevas kränkande, men ibland behöver barn hjälp med att bryta ett destruktivt beteende. Eller vad vill vi att de ska hålla på med i skolan? Inte kik i alla fall.
Läraren i fråga tog ifrån en elev en mobil. På 27 sekunder kommer det 23 kik-meddelanden på telefonen. Hur ska någon kunna koncentrera sig på skolarbete med så mycket kommunikation? Hur ska någon kunna LEVA med så mycket konstant information och kommunikation...?
tisdag 12 maj 2015
Så kan det gå
När väninnan M drar med mig ut för att äta och dansa ska vi först hem till hennes nyblivne makes kompis för fördrink. På väg in till stan tänker jag: bara inte gin, jag tar vad som helst förutom gin. Innanför dörren frågar värden mig om jag vill ha en Geting. Geting, tänker jag, det var länge sen. Det är gott. Dricker folk sånt? Nej, värden sa visst GT, inser jag när jag får en Gin och tonic i handen. Så klart jag ler och dricker upp.
Vi går vidare till Gute Grill och bar. Visste inte att det fanns och det ligger en aning avsides, men oj, vilken pärla! Stort, mysigt och god mat. (Rekommenderar den vegetariska rätten.) Vi tar nästan alla kött i olika former och orkar inte ens äta upp allt. Ett tips är att testa den rökiga drinken. Det var något alldeles särskilt att få känslan av att dricka en majbrasa.
Efteråt går vi och dansar. En kille börjar prata med mig, han är med grabbarna på svensexa och han är mäkta berusad. Glad och rolig att dansa med. Så ser jag ringen på fingret och efter några frågor kryper det fram att han är förlovad och de väntar barn. Ingenting att satsa på alltså. En av de beräknande "jägarna" som samlas kring dansgolvet lägger sina händer på mina höfter och säger att jag är vacker. Han vill dra mig iväg från mina vänner. Jag tackar nej. Han är väldigt snygg, men jag känner hans typ och jag vill inte ha ett one night stand. I nästa ögonblick står han med händerna på någon annans höft. Och jag blöder för de tre blonda 23-åriga tjejerna på dansgolvet som jag lärt känna. De klarar inte att värja sig när jägarna flockas runt dem.
Vi går vidare till Gute Grill och bar. Visste inte att det fanns och det ligger en aning avsides, men oj, vilken pärla! Stort, mysigt och god mat. (Rekommenderar den vegetariska rätten.) Vi tar nästan alla kött i olika former och orkar inte ens äta upp allt. Ett tips är att testa den rökiga drinken. Det var något alldeles särskilt att få känslan av att dricka en majbrasa.
Efteråt går vi och dansar. En kille börjar prata med mig, han är med grabbarna på svensexa och han är mäkta berusad. Glad och rolig att dansa med. Så ser jag ringen på fingret och efter några frågor kryper det fram att han är förlovad och de väntar barn. Ingenting att satsa på alltså. En av de beräknande "jägarna" som samlas kring dansgolvet lägger sina händer på mina höfter och säger att jag är vacker. Han vill dra mig iväg från mina vänner. Jag tackar nej. Han är väldigt snygg, men jag känner hans typ och jag vill inte ha ett one night stand. I nästa ögonblick står han med händerna på någon annans höft. Och jag blöder för de tre blonda 23-åriga tjejerna på dansgolvet som jag lärt känna. De klarar inte att värja sig när jägarna flockas runt dem.
torsdag 7 maj 2015
Inte mycket att tillägga
Sariannes lista över 10 saker förskollärare stör sig på hos föräldrar är i princip klockren. Jag är dock tveksam till om jag STÖR mig på dessa saker. Det är liksom en del av vardagen och det går inte att lägga alltför mycket energi på att nöta in det hos de föräldrar som inte förstår. Jag tänker att det handlar mer om kommunikation, och hur den ska komma fram till olika parter.
Personligen skulle jag älska att läsa en lista från föräldrar om vad de kan irritera sig på hos personalen. Ju rakare kommunikation, desto bättre kan vi bemöta varandra och skapa de bästa förutsättningarna för barnen.
Tillägg på listan? Ja, det skulle i så fall vara att: UPPMÄRKSAMMA BARNEN när föräldrarna hämtar. Ge ditt barn minst fem minuter odelad uppmärksamhet vid hämtning och ge ditt barn en rak och tydlig lämning (inget tvekande och mjäkande, om du inte faktiskt HAR möjlighet att vara hemma med barnet - och i så fall borde DU ha bestämt det LÅNGT innan ni står på förskolan).
Jo, och: märk kläderna. Det handlar mer om att hjälpa dig själv att hålla koll på ditt barns kläder. Om det är något du är intresserad av förstås.
Personligen skulle jag älska att läsa en lista från föräldrar om vad de kan irritera sig på hos personalen. Ju rakare kommunikation, desto bättre kan vi bemöta varandra och skapa de bästa förutsättningarna för barnen.
Tillägg på listan? Ja, det skulle i så fall vara att: UPPMÄRKSAMMA BARNEN när föräldrarna hämtar. Ge ditt barn minst fem minuter odelad uppmärksamhet vid hämtning och ge ditt barn en rak och tydlig lämning (inget tvekande och mjäkande, om du inte faktiskt HAR möjlighet att vara hemma med barnet - och i så fall borde DU ha bestämt det LÅNGT innan ni står på förskolan).
Jo, och: märk kläderna. Det handlar mer om att hjälpa dig själv att hålla koll på ditt barns kläder. Om det är något du är intresserad av förstås.
tisdag 5 maj 2015
Obildad?
En bekant arbetar som tolk i teckenspråk. Hen har gått en utbildning för det. Hen tolkar mycket inom skolans värld och får ibland bita sig i läppen för att inte uttrycka sin egen mening när det uppstår meningsskiljaktigheter mellan de som hen tolkar åt. Hen håller sig dock, för hens jobb är att tolka ett språk, inte uttrycka sin egen tolkning av vad som blir sagt.
I samtal med föräldrar på förskolan brukar jag klara mig med deras stakande sfi-svenska eller min engelska, men ibland räcker det inte till. Vid två tillfällen har jag haft samtal med föräldrar där en tolk har varit närvarande. Första gången var tolken fysiskt närvarande. Då kunde jag se på tolkens kroppsspråk när det jag sa blev något annat. Jag bad att få det sagt tillbaka till mig och det visade sig att tolken lagt in en egen tolkning i det jag sa, så jag fick förklara igen, och förtydliga. Det kändes oprofessionellt från tolkens sida.
Vid det andra tillfället var tolken med i telefon och i högtalare. Det var ett känsligt samtal och mitt mål var att förmedla till föräldrarna hur allvarligt vi på förskolan såg på situationen med deras barn. Barnet kommer troligtvis behöva nära stöd av en alldeles egen pedagog i många år framöver. Ja, jag skulle kunna sätta en diagnos på deras barn, utifrån erfarenhet. Det är dock inte mitt jobb. Jag är ingen läkare, men jag kan hjälpa dem att komma till en läkare. Detta ville jag få fram i samtalet.
Ungefär halvvägs genom samtalet ser jag hur föräldrarna blir askgrå i ansiktet när tolken säger något på deras språk. Jag frågar vad som blivit sagt. Tolken säger att han har meddelat dem vilken diagnos deras barn har. Jag biter ihop och utan att göra föräldrarna ännu mer skärrade förklarar jag så tydligt som möjligt för tolken att inte hen heller är någon läkare och att det INTE är hens jobb att komma med egna tolkningar. Två gånger till under samtalet klargör dock tolken att det är uppenbart vilken diagnos barnet har.
Jag klagar sedan hos tolkförmedlingen, som ringer upp tolken och sedan mig.
- Nu har jag pratat med tolken och som jag förstår det så ville hen ju bara hjälpa till.
- Så klart jag fattar det.
- Jaha, du fattade det?
Jag vill bara morra fram fula ord, men biter ihop och svarar:
- Ja, jag har inte svårt att förstå folks intentioner. Det hör dock inte till saken. Det är inte tolkens JOBB att hjälpa till. Tolken ska översätta vad som blir sagt, INTE lägga in egna tolkningar.
I samtal med föräldrar på förskolan brukar jag klara mig med deras stakande sfi-svenska eller min engelska, men ibland räcker det inte till. Vid två tillfällen har jag haft samtal med föräldrar där en tolk har varit närvarande. Första gången var tolken fysiskt närvarande. Då kunde jag se på tolkens kroppsspråk när det jag sa blev något annat. Jag bad att få det sagt tillbaka till mig och det visade sig att tolken lagt in en egen tolkning i det jag sa, så jag fick förklara igen, och förtydliga. Det kändes oprofessionellt från tolkens sida.
Vid det andra tillfället var tolken med i telefon och i högtalare. Det var ett känsligt samtal och mitt mål var att förmedla till föräldrarna hur allvarligt vi på förskolan såg på situationen med deras barn. Barnet kommer troligtvis behöva nära stöd av en alldeles egen pedagog i många år framöver. Ja, jag skulle kunna sätta en diagnos på deras barn, utifrån erfarenhet. Det är dock inte mitt jobb. Jag är ingen läkare, men jag kan hjälpa dem att komma till en läkare. Detta ville jag få fram i samtalet.
Ungefär halvvägs genom samtalet ser jag hur föräldrarna blir askgrå i ansiktet när tolken säger något på deras språk. Jag frågar vad som blivit sagt. Tolken säger att han har meddelat dem vilken diagnos deras barn har. Jag biter ihop och utan att göra föräldrarna ännu mer skärrade förklarar jag så tydligt som möjligt för tolken att inte hen heller är någon läkare och att det INTE är hens jobb att komma med egna tolkningar. Två gånger till under samtalet klargör dock tolken att det är uppenbart vilken diagnos barnet har.
Jag klagar sedan hos tolkförmedlingen, som ringer upp tolken och sedan mig.
- Nu har jag pratat med tolken och som jag förstår det så ville hen ju bara hjälpa till.
- Så klart jag fattar det.
- Jaha, du fattade det?
Jag vill bara morra fram fula ord, men biter ihop och svarar:
- Ja, jag har inte svårt att förstå folks intentioner. Det hör dock inte till saken. Det är inte tolkens JOBB att hjälpa till. Tolken ska översätta vad som blir sagt, INTE lägga in egna tolkningar.
Vem gör rätt och vem gör fel
Jag funderar mycket över det här med barn som i princip inte kan befinna sig i möblerade rum större delen av tiden. Var går gränsen, när blir dessa barn någon som misshandlar en annan människa? Hur ska de någonsin kunna samspela med samhället och omvärlden i stort om de inte ens kan bete sig som "folk" bland de som har känt barnet sedan innan det kunde gå? Hur ska föräldrarna orka med många år av våld, utfall och ett agerande som oroar andra konstant?
Flera gånger har jag upplevt hur personal på förskolan genomlever ett utbrott från ett av dessa barn och efter att ha fått tagit ett helt batteri av smällar, slag och sparkar och fått möbler slängda mot sig och situationen börjar bli hanterbar så erbjuder den vuxne barnet en "bonus", som att få göra något exceptionellt, något ovanligt, något extra roligt och uppskattat som är ingen av de andra barnen förunnat. Varför bete sig så? Är det för att den vuxne vill att barnet ska känna sig glad igen och inte tänka att de har gjort något så hemskt att det inte går att förlåta? Barn är inte dumma. Flera gånger har jag hört barnet själv sedan säga till andra barn: "Jag får göra det här för att jag slogs/kastade saker/var dum, gör det du också, så får du också göra det här roliga som jag nu får göra". För vad har barnet lärt sig? Att om jag beter mig illa så får jag en belöning?
De gånger jag har handskas med dessa barn har jag aldrig erbjudit något liknande. Beteendet som barnet visar vill jag ta starkt avstånd ifrån och visar med bestämdhet att jag inte tänker vika mig och inte ta någon skit. Även om jag måste tvångshålla barnet för att slippa att bli skadad.
Flera gånger har jag upplevt hur personal på förskolan genomlever ett utbrott från ett av dessa barn och efter att ha fått tagit ett helt batteri av smällar, slag och sparkar och fått möbler slängda mot sig och situationen börjar bli hanterbar så erbjuder den vuxne barnet en "bonus", som att få göra något exceptionellt, något ovanligt, något extra roligt och uppskattat som är ingen av de andra barnen förunnat. Varför bete sig så? Är det för att den vuxne vill att barnet ska känna sig glad igen och inte tänka att de har gjort något så hemskt att det inte går att förlåta? Barn är inte dumma. Flera gånger har jag hört barnet själv sedan säga till andra barn: "Jag får göra det här för att jag slogs/kastade saker/var dum, gör det du också, så får du också göra det här roliga som jag nu får göra". För vad har barnet lärt sig? Att om jag beter mig illa så får jag en belöning?
De gånger jag har handskas med dessa barn har jag aldrig erbjudit något liknande. Beteendet som barnet visar vill jag ta starkt avstånd ifrån och visar med bestämdhet att jag inte tänker vika mig och inte ta någon skit. Även om jag måste tvångshålla barnet för att slippa att bli skadad.
söndag 19 april 2015
Blandad kompott
The imitation game. Har tänkte se filmen ganska länge. Har dock inte läst på om hela handlingen. När slutet kommer och jag inser vidden av verkligheten smärtar det i bröstet. Tänk vilket liv. Vilket slöseri. Ah, och skolscenen där Alan Turing inte vill att ärtorna blandas med det andra på tallriken. Sån asperger. Som jag har sett redan i vissa 2-åringar på jobbet på förskolan.
Några dagar senare ser jag Fast and furious 7 med Fjortonåringen. Den har vi också tänkt se ett tag. Jag är bland de äldsta i salongen. Bortsett från den äldre damen och herren som sitter avsides och går mitt i filmen. Mitt på en vardag under påsklovet. Jag gråter en skvätt över Paul Walker på slutet.
Hemma ser vi på Croodarna och skrattar gott, fast det är fjärde gången vi ser filmen. Det är en av mina favoritfilmer.
Skilda världar
Jag har en diskussion och pluggar med min studentgrupp inför nästa seminarium på universitetet. Vi är på biblioteket vid Medborgarplatsen. Har lånat ett grupprum på punktmedis. De visar filmen Divergent för tomma soffor. Nej, inte tomma. Efter några minuter fylls sofforna i hela nedervåningen av fem tiggare som lägger sig för att vila. De breder ut sig i de sköna skinnsofforna och mot de mjuka kuddarna. Några meter därifrån sitter vi och diskuterar hur vi som handledare ska godkänna eller underkänna studenter - och klagar på att det är så varmt i grupprummet.
söndag 12 april 2015
Oanande
På väg hem från bio med Fjortonåringen en söndag eftermiddag. Från T-centralen till söderförort med tunnelbanan. Redan på perrongen märker jag en man som pratar i telefon och snackar om att sälja något. Hela hans beteende tyder på att han är påverkad av något. Det ser ut som han håller en cigarett i handen, så där som rökare kan hålla den pyrande delen av ciggen inåt i handen. Ingen rök syns dock.
Väl på tåget ställer sig mannen vid dörrarna bakom Fjortonåringens säte. Jag sitter mitt emot och ser då att det inte är en cigarett utan en full kanyl. Han håller en öppet spruta med något i. Han går omkring med den i handen som om han skulle trycka in nålen och pressa ut innehållet rakt in i sitt lår eller arm när som helst. Han har så yviga rörelser att han lika gärna skulle kunna råka sticka in nålen i vem som helst i närheten. Jag tar med mig Fjortonåringen och flyttar några säten längre bort. Andra i vagnen börjar också flytta sig. Själv är han helt omedveten om omvärldens beteende.
Flytten hjälper dock inte, eftersom mannen rör sig fram och tillbaka genom vagnen, viftades med armen. Jag håller andan när han passerar oss, spänner mig och är beredd att göra ett utfall om han skulle vingla till och falla mot Fjortonåringen. En station senare går han av.
Lite lätt ångest bultar inom mig. Har jag verkligen uppfostrat Fjortonåringen till att bli tillräckligt uppmärksam och undvika situationer som dessa?
Väl på tåget ställer sig mannen vid dörrarna bakom Fjortonåringens säte. Jag sitter mitt emot och ser då att det inte är en cigarett utan en full kanyl. Han håller en öppet spruta med något i. Han går omkring med den i handen som om han skulle trycka in nålen och pressa ut innehållet rakt in i sitt lår eller arm när som helst. Han har så yviga rörelser att han lika gärna skulle kunna råka sticka in nålen i vem som helst i närheten. Jag tar med mig Fjortonåringen och flyttar några säten längre bort. Andra i vagnen börjar också flytta sig. Själv är han helt omedveten om omvärldens beteende.
Flytten hjälper dock inte, eftersom mannen rör sig fram och tillbaka genom vagnen, viftades med armen. Jag håller andan när han passerar oss, spänner mig och är beredd att göra ett utfall om han skulle vingla till och falla mot Fjortonåringen. En station senare går han av.
Lite lätt ångest bultar inom mig. Har jag verkligen uppfostrat Fjortonåringen till att bli tillräckligt uppmärksam och undvika situationer som dessa?
Jag älskar dig, men...
Vid flera tillfällen har jag försökt få vänner som inte har barn att förstå vad det innebär att leva med ett barn. Varför skulle jag vilja ha en karl som sambo? Jag har ju redan en sambo - som jag måste ta hand om och anpassa mitt liv efter.
Jag tänker på det igen när jag blir irriterad över att jag i princip aldrig har någon egen tid för att vara ensam hemma eller åka iväg vart jag vill, när jag vill, att jag måste anpassa min mat och mina mattider efter en annan person (mitt barn). En vän säger att det är skönt att få vara ensam någon dag när sambon är bortrest. Det fungerar på EXAKT samma sätt med barn. Vännen kommer nog lära sig det.
Fjortonåringen tränger sig fram i köket när jag står och förbereder något att äta. Hon tycker att fördelningen av maten är orättvis. Jag har förklarat flera gånger att livet inte handlar om millimeterrättvisa, men att kommunicera vad som är viktigt för en själv. Vilket fjortonåringen gör, och deklarerar att vi är som rumskompisar, som delar lägenhet. Well...
Liv
Om du behöver lämna ditt hem, ditt liv och aldrig mer komma tillbaka, vad tar du då med dig? Vilka saker packar du, vilka är viktiga? Vad behöver du, vad behöver ditt barn? Vad räcker för att överleva?
Olika människor låser sig vid olika saker. Med åren har jag kommit fram till att det nog inte finns en enda pinal jag MÅSTE ta med mig. Många saker skulle jag VILJA få med mig. Men om det gällde mitt liv, mitt barns liv? Om vi behövde fly från en hotfull situation av någon sort och aldrig mer komma tillbaka? Nej, då finns det INGENTING som betyder något. Bara våra liv har ett värde.
onsdag 8 april 2015
På min gata i stan
I det lilla förortscentrum där jag bor finns det en informationstavla, som på många andra ställen i landet. Den visar var de olika affärerna och företagen finns. Tavlan sitter i en metallram som har en genomskinlig skiva i plexiglas som skydd närmast oss som tittar på den.
Vi är många i rörelse kring tavlan, då den sitter nära en parkering, flera affärer och byggnadsarbetare som jobbar i närheten. Vi är flera som ser att två män står och meckar med tavlan. Först antar jag att de ska laga något som är trasigt med den. Sedan ser jag att de håller på och bänder upp metallen med en skruvmejsel. De pratar på ett sätt som inte heller verkar stämma med helhetsbilden. Liksom så där som alkisar eller påtända kan göra, maniskt och fokuserat, men ändå clownaktigt. Sedan ser jag att den ene har en cowboyhatt och ingen av dem bär några kläder som visar att de tillhör företaget som sköter centrum.
Just då får männen loss plexiglasskivan ur sitt läge och börjar bära iväg på den. Med breda leenden på sina läppar. Jepp, det har fixat uppgiften. Jag och några till stannar upp, osäkra på om vi ska lägga oss i eller inte. Just då stannar en bil på parkeringen med en kille från företaget som sköter centrum. Han tar in situationen, kastar sig ur bilen, skriker åt byggjobbarna att stoppa snubbarna med plastskivan, vilket de gör. De två snubbarna med skruvmejsel och cowboyhatt är som bortblåsta på två sekunder, lubbandes bort från centrum. Killen med bilen parkerar och tar sedan plexiglaset till sin ursprungliga plats.
Tänka sig.
Vi är många i rörelse kring tavlan, då den sitter nära en parkering, flera affärer och byggnadsarbetare som jobbar i närheten. Vi är flera som ser att två män står och meckar med tavlan. Först antar jag att de ska laga något som är trasigt med den. Sedan ser jag att de håller på och bänder upp metallen med en skruvmejsel. De pratar på ett sätt som inte heller verkar stämma med helhetsbilden. Liksom så där som alkisar eller påtända kan göra, maniskt och fokuserat, men ändå clownaktigt. Sedan ser jag att den ene har en cowboyhatt och ingen av dem bär några kläder som visar att de tillhör företaget som sköter centrum.
Just då får männen loss plexiglasskivan ur sitt läge och börjar bära iväg på den. Med breda leenden på sina läppar. Jepp, det har fixat uppgiften. Jag och några till stannar upp, osäkra på om vi ska lägga oss i eller inte. Just då stannar en bil på parkeringen med en kille från företaget som sköter centrum. Han tar in situationen, kastar sig ur bilen, skriker åt byggjobbarna att stoppa snubbarna med plastskivan, vilket de gör. De två snubbarna med skruvmejsel och cowboyhatt är som bortblåsta på två sekunder, lubbandes bort från centrum. Killen med bilen parkerar och tar sedan plexiglaset till sin ursprungliga plats.
Tänka sig.
Avlastning
Tillbaka på jobbet på förskolan efter påskhelgen och endast hälften av barngruppen är på plats. Var är de andra barnen? Lediga, sjuka, läkarbesök, planerar att komma senare eller vad? Vi i personalen ser uppgivet på varandra.
Jag har aldrig förstått det där. När min dotter gick på förskola så ringde jag om jag så var tio minuter försenad, om hon var hemma och var sjuk, om vi skulle till läkare - och när hon skulle komma tillbaka.
Hur mycket mat ska kocken laga till? Ska specialkost lagas till eller inte? Kan vi lämna förskolegården utan att återvända och mötas av upprörda föräldrar som inte kunnat lämna sitt barn till någon? Kan vi påbörja en aktivitet utan att bli störda mitt i den av att något barn lämnas sent? Hur många ska vi bädda för? Har någon pedagog rent av möjlighet att lämna gruppen för att skriva ut dokumentation (eftersom det kommer vara så få barn att det räcker med de pedagoger som är kvar)?
Vill vi verkligen ringa föräldrarna och väcka den björn som sover? Ja, vi gör det. Vilket resulterar i att ett par barn dyker upp, eftersom de ville komma när förskolan hörde av sig. Som om förskolan bara är en förvaringsplats dit barn kan lämnas när andan faller på. Eller kan vi hjälpa varandra och vara mer tydliga mot alla parter?
När det är som bäst
Vips så har jag läst två till av Nalini Singhs böcker i Psy/changelingserien. Ögonen går i kors efter långa nätter av läsande, men det kan inte hjälpas när det är så bra. Tangle of need var nog den mest frustrerande boken hittills, och möjligtvis en aning för lång. Mycket ältande av känslor och hyfsat få framåtrörelser i händelserna i omvärlden. Heart of obsidian är dock en av de bästa hittills och nu min favorit. Rekommenderas varmt. Kanske för att jag "gillar" krigsscener och räddningsaktioner. Karaktären Kaleb får äntligen skina och vilket ljus han har! Informationen i den här boken ger även upplysningar om flera situationer i tidigare böcker, på ett sätt som är enormt bra gjort av författaren.
I Play of passion, Kiss of snow, och Tangle of need fanns det plötsligt en lista med "cast of characters" i början av böckerna, vilket jag - som följt serien från början - inte ens behöver titta på för att hänga med. Däremot kan jag tänka mig att det skulle vara klurigt för den som inte läst tidigare böcker att hänga med i allt utan den.
Jag älskar utseendet på böckerna också. Och det SKA vara böckerna från Gollancz med svart bakgrund, ett ansikte och olika färg i titeln. Annars får det vara. De andra, de som ser ut som tantsnusk gör inte serien rättvisa. De innehåller ju så mycket mer. Även om passion så klart är en stor del av varje bok. Är sex/kärleksdelen av böckerna förutsägbara? Ja, visst, men det är ju det en vill ha om en läser dessa böcker - och vet att författaren gillar fina slut.
När bröstet är så fullt av känslor över en bra bok slår det mig att det inte var lika lätt att vara tonåring och ha de stora känslorna. Då fanns inte internet...
I Play of passion, Kiss of snow, och Tangle of need fanns det plötsligt en lista med "cast of characters" i början av böckerna, vilket jag - som följt serien från början - inte ens behöver titta på för att hänga med. Däremot kan jag tänka mig att det skulle vara klurigt för den som inte läst tidigare böcker att hänga med i allt utan den.
Jag älskar utseendet på böckerna också. Och det SKA vara böckerna från Gollancz med svart bakgrund, ett ansikte och olika färg i titeln. Annars får det vara. De andra, de som ser ut som tantsnusk gör inte serien rättvisa. De innehåller ju så mycket mer. Även om passion så klart är en stor del av varje bok. Är sex/kärleksdelen av böckerna förutsägbara? Ja, visst, men det är ju det en vill ha om en läser dessa böcker - och vet att författaren gillar fina slut.
När bröstet är så fullt av känslor över en bra bok slår det mig att det inte var lika lätt att vara tonåring och ha de stora känslorna. Då fanns inte internet...
fredag 3 april 2015
She has done it again
För något år sedan började jag läsa Nalini Singhs serie om Psy och Changellings. Av en slump hade jag hittat den första boken Slave to sensation och jag var fast. Nä, den här serien är nog inte något för feminister, och böckerna återspeglar inte alltid de sätt jag skulle vilja bli bemött av en man, men det förväntar jag mig inte heller. Sex/kärlek OCH mordutredning/krigföring, kan det bli bättre?
När jag nu läser den 10:e boken Kiss of snow hittar jag tillbaka till den där känslan som fanns i kroppen oftare för 20 år sedan, än nu. Jag läser om stycken, sidor, hela avsnitt, innan jag kan förmå mig själv att lägga ifrån mig boken. Bräddfull av känslor. Alla karaktärer är som gamla vänner. Och att just den här boken avslutas med en krigsscen gör mig bara lycklig. Jag har sedan några år tillbaka insett att jag gillar krigsscener. Inte alltför utdraget OCH smått komiskt i sin vedervärdighet och storhet. Precis som det ska vara.
När jag nu läser den 10:e boken Kiss of snow hittar jag tillbaka till den där känslan som fanns i kroppen oftare för 20 år sedan, än nu. Jag läser om stycken, sidor, hela avsnitt, innan jag kan förmå mig själv att lägga ifrån mig boken. Bräddfull av känslor. Alla karaktärer är som gamla vänner. Och att just den här boken avslutas med en krigsscen gör mig bara lycklig. Jag har sedan några år tillbaka insett att jag gillar krigsscener. Inte alltför utdraget OCH smått komiskt i sin vedervärdighet och storhet. Precis som det ska vara.
Delightful
Går på Stockholm tea and garden med Kära E och fina L för afternoon tea. Det är så fint. Och gott. Sconesen var godast. Rekommenderas varmt.
Andra tröga hjul
Fjortonåringen vill ha ett eget bankkonto och bankkort. Jag går in på hemsidan till den bank där jag varit kund i över 20 år för att läsa på. Jo, de har konto för ungdomar, med tillhörande kort. Så jag bokar en tid på kontoret. Fjortonåringen och jag sitter i en timme med en mycket förvirrad och något disträ banktjänsteman och försöker få ordning på alla papper. Internetinloggning, konto, bankkort, ID-kort, telefontjänst, app. När vi äntligen går därifrån känner jag mig inte insatt i det hela, det är dåligt förklarat och jag har inte fått med mig de papper jag förväntade mig.
Vi lyckas dock logga in hemifrån - och det visar sig att inget konto är öppnat, och inget kort beställt.
Så vi får göra om alltihop igen. Ekonomisk kompensation för besväret? You bet your sweet ass.
Vi lyckas dock logga in hemifrån - och det visar sig att inget konto är öppnat, och inget kort beställt.
Så vi får göra om alltihop igen. Ekonomisk kompensation för besväret? You bet your sweet ass.
Tröga hjul i rullning
När Fjortonåringen föddes var jag ensam vårdnadshavare, eftersom hennes pappa och jag inte var gifta, eller ens bodde ihop. Sedan ägnade Pappan ett par år att nöta ned min vilja och till slut skrev jag på för gemensam vårdnad. I mina ögon var vi inte de såtaste vänner i det läget.
Sedan passerade tio år då Pappan hade umgänge med vår dotter ett fåtal gånger per år. De senaste 4 åren har han inte existerat i våra liv. Så klart pratar vi om honom och Fjortonåringens halvsyskon, men eftersom han aldrig hör av sig så har han blivit en främling för min dotter.
Flera gånger under åren har jag proklamerat mig själv vara ensam vårdnadshavare: vid operationer och skolgång till exempel. Några instanser har ifrågasatt, men gått med på situationen; för vad är det bästa för barnet? Så för ett halvår sedan skrev jag ett brev till Pappan och frågade om vi kunde ändra till att jag har ensam vårdnad. Skulle han kunna ta sig till vårt socialkontor och skriva på pappret? Han fick bestämma dag och tid. Inte ett pip hörde jag, som om brevet aldrig anlänt. (Fast ett annat brev, till hans barn, på samma adress, som postades samtidigt, kom fram.)
Så jag funderade på advokat och tingsrätt. För Fjortonåringen vill öppna ett bankkonto och inom en snar framtid blir det val till skola igen och...ja, det finns hinder i vägen med någon som inte är nåbar. Advokaten skrev samma sak till Pappan; han fick välja mellan att besöka Familjerätten och skriva på eller bli kallad till Tingsrätten. Han valde Familjerätten, för han erkände att umgänget var obefintligt. Jag kunde boka ett möte.
Jag kontaktade Familjerätten i min stadsdel och sin vana trogen så var de handläggare jag pratade med smidiga som kassaskåp. Vi hade samarbetssamtal på Familjerätten när Fjortonåringen var spädbarn, och då var det den ENA föräldern som bad om det, men att nu endast den ENA föräldern ber om ett samtal där vi ska skriva nya papper för vårdnaden, det var tydligen något ofattbart. Så fick det inte gå till, hade jag bevis för att Pappan verkligen ville komma till ett möte? Ja, jag skickade en kopia på mailet från advokaten och handläggarna kunde själva kontakta Pappan. Handläggaren och jag bokade ett samtal till två veckor senare, så att Pappan skulle ha tid på sig att ändra om i ett eventuellt schema. Jag tog ledigt från jobbet.
Sedan ringde handläggaren tillbaka efter två dagar och hade då pratat med Pappan. Och (stackars, stackars haaaan, kunde jag höra att handläggaren tyckte) hade ju några timmars bilkörning för att komma fram till mötet och han ville istället ha en tid om två månader. Jaha, det var ju bara för mig att svälja förtretet och acceptera läget.
Två månader senare, när jag då tagit ledigt och förlorade pengar för att åka till mötet, meddelar handläggaren att Pappan inte kunde komma till mötet. Jag blir rosenrasande och frågar varför handläggaren inte bokade ett nytt möte med Pappan när de pratade med varandra. Handläggaren ville att Pappan själv skulle visa intresse. Jag ställer ett ultimatum och bokar en tid tre dagar senare med handläggaren. De får meddela Pappan, kommer han inte vänder jag mig direkt till Tingsrätten. Handläggaren försöker protestera (stackars, stackars) Pappan kanske inte kaaaan, han kanske jobbar, han måste ju förlora inkomst för detta... Jag vill bara skrika, men talar istället extra tydligt och ifrågasätter vem handläggaren tror har förlorat inkomst denna dag och de senaste fjorton åren så snart det varit något.
Tre dagar senare har vi mötet. Handläggaren klargör att det bara är ett samtal, som en intervju, där de på Familjerätten behöver avgöra om det verkligen ligger i barnets bästa att ändra vårdnaden. Sedan får vi boka ytterligare ett möte för att eventuellt skriva på pappret om vårdnad. Jag suckar inombords. Tack och lov ser jag att även Pappan verkar tycka att det skulle vara överdrivet omständligt. Så vi svarar på handläggarens frågor. När handläggaren för tredje gången frågar Pappan hur det kommer sig att han inte haft något umgänge med vår dotter på flera år och han svarar att det handlar om ekonomi vill handläggaren få en förklaring. För det är ju liksom inte dyrt att umgås. Pappan skruvar på sig och vidhåller att det är anledningen. Jag sitter helt tyst och lyssnar. Det är så patetiskt. Efter ett djupdykande och långt samtal där vi båda är hyfsat avslappnade kungör handläggaren sig vara nöjd och vi kan skriva på pappret samma dag.
Thank God.
Sedan passerade tio år då Pappan hade umgänge med vår dotter ett fåtal gånger per år. De senaste 4 åren har han inte existerat i våra liv. Så klart pratar vi om honom och Fjortonåringens halvsyskon, men eftersom han aldrig hör av sig så har han blivit en främling för min dotter.
Flera gånger under åren har jag proklamerat mig själv vara ensam vårdnadshavare: vid operationer och skolgång till exempel. Några instanser har ifrågasatt, men gått med på situationen; för vad är det bästa för barnet? Så för ett halvår sedan skrev jag ett brev till Pappan och frågade om vi kunde ändra till att jag har ensam vårdnad. Skulle han kunna ta sig till vårt socialkontor och skriva på pappret? Han fick bestämma dag och tid. Inte ett pip hörde jag, som om brevet aldrig anlänt. (Fast ett annat brev, till hans barn, på samma adress, som postades samtidigt, kom fram.)
Så jag funderade på advokat och tingsrätt. För Fjortonåringen vill öppna ett bankkonto och inom en snar framtid blir det val till skola igen och...ja, det finns hinder i vägen med någon som inte är nåbar. Advokaten skrev samma sak till Pappan; han fick välja mellan att besöka Familjerätten och skriva på eller bli kallad till Tingsrätten. Han valde Familjerätten, för han erkände att umgänget var obefintligt. Jag kunde boka ett möte.
Jag kontaktade Familjerätten i min stadsdel och sin vana trogen så var de handläggare jag pratade med smidiga som kassaskåp. Vi hade samarbetssamtal på Familjerätten när Fjortonåringen var spädbarn, och då var det den ENA föräldern som bad om det, men att nu endast den ENA föräldern ber om ett samtal där vi ska skriva nya papper för vårdnaden, det var tydligen något ofattbart. Så fick det inte gå till, hade jag bevis för att Pappan verkligen ville komma till ett möte? Ja, jag skickade en kopia på mailet från advokaten och handläggarna kunde själva kontakta Pappan. Handläggaren och jag bokade ett samtal till två veckor senare, så att Pappan skulle ha tid på sig att ändra om i ett eventuellt schema. Jag tog ledigt från jobbet.
Sedan ringde handläggaren tillbaka efter två dagar och hade då pratat med Pappan. Och (stackars, stackars haaaan, kunde jag höra att handläggaren tyckte) hade ju några timmars bilkörning för att komma fram till mötet och han ville istället ha en tid om två månader. Jaha, det var ju bara för mig att svälja förtretet och acceptera läget.
Två månader senare, när jag då tagit ledigt och förlorade pengar för att åka till mötet, meddelar handläggaren att Pappan inte kunde komma till mötet. Jag blir rosenrasande och frågar varför handläggaren inte bokade ett nytt möte med Pappan när de pratade med varandra. Handläggaren ville att Pappan själv skulle visa intresse. Jag ställer ett ultimatum och bokar en tid tre dagar senare med handläggaren. De får meddela Pappan, kommer han inte vänder jag mig direkt till Tingsrätten. Handläggaren försöker protestera (stackars, stackars) Pappan kanske inte kaaaan, han kanske jobbar, han måste ju förlora inkomst för detta... Jag vill bara skrika, men talar istället extra tydligt och ifrågasätter vem handläggaren tror har förlorat inkomst denna dag och de senaste fjorton åren så snart det varit något.
Tre dagar senare har vi mötet. Handläggaren klargör att det bara är ett samtal, som en intervju, där de på Familjerätten behöver avgöra om det verkligen ligger i barnets bästa att ändra vårdnaden. Sedan får vi boka ytterligare ett möte för att eventuellt skriva på pappret om vårdnad. Jag suckar inombords. Tack och lov ser jag att även Pappan verkar tycka att det skulle vara överdrivet omständligt. Så vi svarar på handläggarens frågor. När handläggaren för tredje gången frågar Pappan hur det kommer sig att han inte haft något umgänge med vår dotter på flera år och han svarar att det handlar om ekonomi vill handläggaren få en förklaring. För det är ju liksom inte dyrt att umgås. Pappan skruvar på sig och vidhåller att det är anledningen. Jag sitter helt tyst och lyssnar. Det är så patetiskt. Efter ett djupdykande och långt samtal där vi båda är hyfsat avslappnade kungör handläggaren sig vara nöjd och vi kan skriva på pappret samma dag.
Thank God.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)