Och på tal om Lassie

Idag åkte vi Djurgårdsfärja samtidigt som Izabella Scorupco. Hon var trevlig, precis som jag trodde.

Det kunde ha blivit så bra...

Efter en givande dag på Grönan landar jag med Tolvåringen och min bror Pingu på Pizza hut på Medis för middag innan hemfärd. Måste vara tiotusen pers i rörelse i området. Fotbollsfans, turister, vanliga stockholmare, det är lördag kl 18. Redan när jag måste haffa en servitris för att få ett bord börjar jag ana oråd. När vi sätter oss reser sig personerna vid två bord intill och går ifrån sina menyer, de har alltså tröttnat på att vänta på att få beställa och lämnar stället med outrättat ärende. Vi väntar tio minuter på att få beställa och under tiden går gästerna vid ytterligare tre bord utan att ha fått beställa. Vi uppfattar att folket vid två bord intill oss också suttit väldigt länge, men väntar nu på sin mat. Jag ödslar ingen tid utan letar snabbt upp en servitris och kräver att få beställa, vilket vi får. Drickorna kommer på några minuter, och vi får tipset att ta för oss av salladsbuffén medan vi väntar, vilket gör att vi förstår att det är just väntan vi har framför oss. Vi väntar i ungefär en timme och sedan kommer maten samtidigt som förrätten och allt är hyfsat kallt. Vi orkar inte vänta mer, så vi äter ändå.

Vi får också reda på att det saknas två personal i köket, de brukar vara fyra, men var nu bara två. Dessutom var det bara tre personer ute på golvet, en man som var van och två hyfsat nya servitriser (som i ärlighetens namn mest virrade runt som yra höns). Hur kan man driva en affärsverksamhet på det sättet? Som chef måste man väl i det läget antingen kliva in själv och jobba alternativt ösa in mer personal någonstans ifrån. De måste ha förlorat enormt mycket intäkter idag.

För att inte tala om de ställen som insisterar på att öppna när det står att de ska öppna. Hur svenskt kan det bli? Från grannbordet får vi höra att en kille var med åtta kompisar och gick förbi något ställe kring Medis som skulle öppna först kl 15. Klockan var 14.50 och de ville ha öl. På de där tio minuterna hade stället tjänat massor på att öppna för killarna (och eventuella turister) och pumpat ut öl.

När jag mötte Lassie

I måndags såg jag Hillevi Wahl med sina barn på Gröna Lund. Idag passerade jag Neneh Cherry på ett kafé på Hornsgatan. Stockholm är härlig.

Norrlands nationaldryck

Det är Trocadero, om någon undrar. Inte hembränt eller lingondricka alltså. Troca är smaken av min barndoms somrar hos farmor utanför Härnösand. Drycken återfinns inte alltid här i Stockholmstrakten, men jag har introducerat den för Tolvåringen. Det finns annan läskeblask som smakar snarlikt, men de kommer ändå inte riktigt i närheten av den speciella smaken.