måndag 22 juni 2015

Vad hade du förväntat dig?

Livet består av förväntan. Alla är vi förväntansfulla i någon mån. We expect something of life. Kanske utan att vi vet om det. Kanske bär vi på en liten gnutta förväntan. Kanske bär vi på ett helt ton.

Jag tar med mina brorsbarn på Gröna lund en regnig midsommarafton. Min svägerska bjuder in till mat när jag kommer hem med barnen blöta, men glada. Då förväntar jag mig mat, en stunds socialt prat och sedan ett avsked. Jag förväntar mig inte ytterligare gäster och att bli ifrågasatt när jag dricker alkoholfritt. Jag förväntar mig absolut inte att få höra: "Drick lite vin, då blir du roligare." och "Fan, vad lik du börjar bli morsan, gråhårig och allt."

När jag avviker för att åka hem efter mer än tre timmar och en av gästerna förvånat ser på mig och säger: "Ska ni gå REDAN?! Är du allvarlig?" inser jag att den personen av någon anledning hade andra förväntningar. Varför vet jag inte, men så vet jag inte vad som blev sagt innan jag anlände.

När jag träffar några arbetskollegor på Universitetet och vi pratar om vad vi har att se fram emot under dagen och vi diskuterar de olika föreläsningarna förväntar jag mig att få höra någorlunda professionella åsikter, som jag kan jämföra med mina egna. Jag förväntar mig inte att mitt i samtalet få höra: "Vad smal du är i ansiktet. Fast det är klart, du har alltid varit smal i ansiktet." Varpå personens blick vandrar ned över min kropp och undviker att nämna något om den. Då dör mina förhoppningar och jag får omvärdera situationen.

I vardagslivet har jag en förhoppning om att den jag lever med bland annat ska ställa upp sina skor i skohyllan, tvätta bort sina tandkrämsrester ur handfatet, rätta till kuddarna i soffan efter sig, lägga smutsiga kläder i tvättkorgen och plocka undan sina väskor och saker så att en annan inte snubblar på dem. Eftersom den jag lever med är en tonåring borde jag väl sikta på att ha andra förväntningar...



lördag 6 juni 2015

Heja Sverige

Hur ska vi fira nationaldagen? Ska vi gå till Skansen? Ser över utbudet av tillställningar som finns. Vill gå på Liljevalchs och se utställningen om Hertha. Så det drar jag mer Fjortonåringen på. Sedan äter vi på Blå Porten och rör oss vidare mot Kungsträdgården för några eventuella snacks.


Redan då är vi dock helt slut. Inte så att vi har ont i huvudet. Det är dock en mental trötthet. Det har varit en fullspäckad och krävande vecka. Att då bli omringad av folk i kön till Djurgårdsfärjan, på konstutställningen, i kön till maten, klämmas mellan mer folk på spårvagnen och sedan försöka ta sig fram i Kungsan... nä, det går inte. Vi vänder mot Gallerian i jakt på två saker som behöver inhandlas inför semestern. Åskan hänger i luften och det är tryckande varmt i alla butiker. Här firar ingen i någon park, på någon ö eller hemma med vänner och familj. Tillsammans med turisterna rör vi oss genom staden - och shoppar.


Uppdrag slutfört och vi tar oss hem. Fem timmar efter att vi lämnade hemmet kraschar vi i soffan och orkar inte ens laga mat. Jag är tacksam för ledigheten.

onsdag 3 juni 2015

Syndiga svenskar

När jag såg trailer för filmen Kingsmen på bio med Fjortonåringen ville vi båda se den. Den var dock från 15 år, så det gick inte. Nu finns den i boxen hemma, så vi hyr den. Glada i hågen. Jag menar: Colin Firth, Samuel L Jackson OCH Mark Strong i samma film! OCH det är en spionfilm. What´s not to like? Som bonus får vi uppleva Taron Egerton som Eggsy. Clever ögongodis som vi gärna ser mer av. Måste se Testament of youth vid tillfälle.


Så hur var filmen? Väldigt givande! Killerscenen i kyrkan var sinnessjukt magnifik. Där någonstans undrade jag om den var lämplig för Fjortonåringen, men hon skrattade lika gott som jag åt allt det störda. Filmen blev fantastiskt galen mot slutet. Hade önskat ännu mer spiongrejer, men helt godkänd.


Ska vi säga att Sverige framställs som något inte så trevligt eller...?



tisdag 2 juni 2015

Aldrig sett tidigare

Om det i en bostadsannons står: "Av brandsäkerhetsskäl så är denna lägenhets balkong utrustad med en nedstigningslucka". Är det som en varning så att en ska veta att någon kan komma att klättra in från balkongen...?



söndag 31 maj 2015

All you need is love

När jag läste till lärare pratade ett par universitetslärare i samhälle och naturvetenskap om vikten av att prata om kärlek och känslor, inte bara om sex och att skydda sig. Fokus ligger ofta på det fysiska yttre, men det inre är nästan ännu mer viktigt. Känslor och kärlek. Våga prata om DET.
Det var nästan 10 år sedan.
När jag nu läser vad Hagström skriver om rapporten om vad det står i skolböcker blir jag beklämd. Hur kan en lärobok hänvisa till sex mellan djur när där står om sex mellan människor. Har det verkligen gått så långt?
Sedan hittar jag listor som "15 steg för att bli bäst i sängen" och jag blir ännu mer beklämd. Nog för att jag har testat allt i den där listan, men hade jag läst den som tonåring hade jag nog inte mått så bra. "Sluta tyck att saker är äckligt". Va? Eller visst kan det vara HELT OKEJ att tycka att vissa saker är äckliga. Då behöver ingen GÖRA dessa saker!


I marginalen

Spontant skrattar jag av ironi när jag läser om Lärarförbundets rapport om förskolan och att det skulle behövas mer resurser för barn i behov av särskilt stöd och specialpedagoger i barngruppen. Sedan blir jag gråtfärdig av samma anledning. Jag har jobbat som förskollärare i fem år och av den tiden har jag haft en barngrupp med enbart intresserade barn i åtta månader. Det var åtta månader av salig lycka när alla barnen var med på noterna och hela tiden kunde hitta något av intresse på förskolan. Vi kunde leva upp till alla mål och vi hade fantastiskt roligt tillsammans.
All den övriga tiden, alltså mer än fyra år, har det alltid funnits mer än ett barn i min barngrupp som behöver extra tid. Med det säger jag inte att barnen i behov av särskilt stöd är mindre värda än de andra. De har lika stor rätt till allt som alla andra barn har. Dessa barn bara påverkar gruppen på ett sätt som gör att personalen mår dåligt (då det inte finns tillräckligt med resurser i form av förståelse och personal) och att de övriga barnen i barngruppen inte har någon möjlighet att komma till sin rätt och få lika mycket tid av lärarna.
Sedan ska vi inte tala om hur det ser ut i skolan. Där finns det ju ännu färre lärare per barn - och ännu fler barn i en (barngrupp) klass.
Hur tror någon att lärare i förskola och grundskola ska mäkta med i det långa loppet - OCH kunna göra ett bra jobb? Jag har efterfrågat specialpedagoger i flera år. Dessa kostar dock oerhört mycket mer pengar än skolorna får bidrag för. En outbildad ung person kan fungera bra som resursperson till ett barn i behov av särskilt stöd, men gör det oftast inte. Vi har gått igenom fyra unga outbildade personer på ett halvår som resursperson. Alla har de bränt ut sig i arbetet med barnen i behov av särskilt stöd.

Annan prekär situation

Det är intressant att läsa Hagströms artiklar i Svenskan om tiggeriet i Sverige. Mellan raderna tolkar jag det som att folk i Sverige måste sluta skänka till tiggare för att vi ska få bort dem från våra gator. Och så är det väl. Det är som duvor som alltid kommer tillbaka om vi ger dem smulor. Det är inte bra för någon part. Hur får vi då det budskapet att nå fram till folket?


Allemansrätten i all ära, men tiggare (eller vilka tillresta människor som helst) har lika lite rätt som gemene svensk att etablera ett fast boende i skogen intill tätbebyggelse och slänga högar med soppåsar där barn och vuxna vill utforska naturen...



Prekär situation

När en kollega kommer till jobbet på förskolan så berusad att hen knappt kan sitta upprätt, har på väg till jobbet slagit sig blodig utan att märka det och får det att stinka alkohol i varje rum hen rör sig i så kommer jag till flera insikter.


* Det finns inte en suck i universum att jag kommer låta hen komma i närheten av barnen. Blir hen våldsam kommer jag tillkalla polis.


* Inte en chans att hen får interagera med någon förälder. Inte bara hens eget, utan även hela förskolans förtroendekapital kommer flyga all världens väg - precis som mitt gjorde för hen på bara några sekunder.


* Vad trist att jag vet exakt hur en alkoholist beter sig.


* Vad trist att jag, som nästan är yngst på min arbetsplats, måste vara den som agerar vuxet.



torsdag 28 maj 2015

Värre än heta linjen

"Kika mig", säger ungdomar ofta när de skiljs åt. Eller: "Vi hörs på kik".
Inte ring mig eller vi hörs.
Sen är de flera stycken som är kopplade till samma kikkonversation och är någon igång så slutar det aldrig strömma in meddelanden. Ibland rullar det in meddelanden när min tonåring redan ligger och sover. (Inte för att jag läser dem, men jag ser vad som händer på skärmen.)


Det är kik och spel som gäller på 14-åringens iphone. Jag har fått ta bort den och gömma den för att hon ska kunna fokusera på saker som behöver göras. Död åt många appar, önskar jag.


Idag kommer ett mail från 14-åringens rektor. Några lärare behövde ta ifrån eleverna telefoner för att de skulle kunna koncentrera sig på skolarbete. Vid det senaste föräldramötet jag var på så välkomnade jag att lärarna tar bort telefonerna, och flera föräldrar höll med. Det ska vara en lärares rättighet. Ja, det kan upplevas kränkande, men ibland behöver barn hjälp med att bryta ett destruktivt beteende. Eller vad vill vi att de ska hålla på med i skolan? Inte kik i alla fall.


Läraren i fråga tog ifrån en elev en mobil. På 27 sekunder kommer det 23 kik-meddelanden på telefonen. Hur ska någon kunna koncentrera sig på skolarbete med så mycket kommunikation? Hur ska någon kunna LEVA med så mycket konstant information och kommunikation...?







tisdag 12 maj 2015

Så kan det gå

När väninnan M drar med mig ut för att äta och dansa ska vi först hem till hennes nyblivne makes kompis för fördrink. På väg in till stan tänker jag: bara inte gin, jag tar vad som helst förutom gin. Innanför dörren frågar värden mig om jag vill ha en Geting. Geting, tänker jag, det var länge sen. Det är gott. Dricker folk sånt? Nej, värden sa visst GT, inser jag när jag får en Gin och tonic i handen. Så klart jag ler och dricker upp.


Vi går vidare till Gute Grill och bar. Visste inte att det fanns och det ligger en aning avsides, men oj, vilken pärla! Stort, mysigt och god mat. (Rekommenderar den vegetariska rätten.) Vi tar nästan alla  kött i olika former och orkar inte ens äta upp allt. Ett tips är att testa den rökiga drinken. Det var något alldeles särskilt att få känslan av att dricka en majbrasa.


Efteråt går vi och dansar. En kille börjar prata med mig, han är med grabbarna på svensexa och han är mäkta berusad. Glad och rolig att dansa med. Så ser jag ringen på fingret och efter några frågor kryper det fram att han är förlovad och de väntar barn. Ingenting att satsa på alltså. En av de beräknande "jägarna" som samlas kring dansgolvet lägger sina händer på mina höfter och säger att jag är vacker. Han vill dra mig iväg från mina vänner. Jag tackar nej. Han är väldigt snygg, men jag känner hans typ och jag vill inte ha ett one night stand. I nästa ögonblick står han med händerna på någon annans höft. Och jag blöder för de tre blonda 23-åriga tjejerna på dansgolvet som jag lärt känna. De klarar inte att värja sig när jägarna flockas runt dem.















torsdag 7 maj 2015

Inte mycket att tillägga

Sariannes lista över 10 saker förskollärare stör sig på hos föräldrar är i princip klockren. Jag är dock tveksam till om jag STÖR mig på dessa saker. Det är liksom en del av vardagen och det går inte att lägga alltför mycket energi på att nöta in det hos de föräldrar som inte förstår. Jag tänker att det handlar mer om kommunikation, och hur den ska komma fram till olika parter.


Personligen skulle jag älska att läsa en lista från föräldrar om vad de kan irritera sig på hos personalen. Ju rakare kommunikation, desto bättre kan vi bemöta varandra och skapa de bästa förutsättningarna för barnen.


Tillägg på listan? Ja, det skulle i så fall vara att: UPPMÄRKSAMMA BARNEN när föräldrarna hämtar. Ge ditt barn minst fem minuter odelad uppmärksamhet vid hämtning och ge ditt barn en rak och tydlig lämning (inget tvekande och mjäkande, om du inte faktiskt HAR möjlighet att vara hemma med barnet - och i så fall borde DU ha bestämt det LÅNGT innan ni står på förskolan).


Jo, och: märk kläderna. Det handlar mer om att hjälpa dig själv att hålla koll på ditt barns kläder. Om det är något du är intresserad av förstås.





tisdag 5 maj 2015

Obildad?

En bekant arbetar som tolk i teckenspråk. Hen har gått en utbildning för det. Hen tolkar mycket inom skolans värld och får ibland bita sig i läppen för att inte uttrycka sin egen mening när det uppstår meningsskiljaktigheter mellan de som hen tolkar åt. Hen håller sig dock, för hens jobb är att tolka ett språk, inte uttrycka sin egen tolkning av vad som blir sagt.




I samtal med föräldrar på förskolan brukar jag klara mig med deras stakande sfi-svenska eller min engelska, men ibland räcker det inte till. Vid två tillfällen har jag haft samtal med föräldrar där en tolk har varit närvarande. Första gången var tolken fysiskt närvarande. Då kunde jag se på tolkens kroppsspråk när det jag sa blev något annat. Jag bad att få det sagt tillbaka till mig och det visade sig att tolken lagt in en egen tolkning i det jag sa, så jag fick förklara igen, och förtydliga. Det kändes oprofessionellt från tolkens sida.


Vid det andra tillfället var tolken med i telefon och i högtalare. Det var ett känsligt samtal och mitt mål var att förmedla till föräldrarna hur allvarligt vi på förskolan såg på situationen med deras barn. Barnet kommer troligtvis behöva nära stöd av en alldeles egen pedagog i många år framöver. Ja, jag skulle kunna sätta en diagnos på deras barn, utifrån erfarenhet. Det är dock inte mitt jobb. Jag är ingen läkare, men jag kan hjälpa dem att komma till en läkare. Detta ville jag få fram i samtalet.


Ungefär halvvägs genom samtalet ser jag hur föräldrarna blir askgrå i ansiktet när tolken säger något på deras språk. Jag frågar vad som blivit sagt. Tolken säger att han har meddelat dem vilken diagnos deras barn har. Jag biter ihop och utan att göra föräldrarna ännu mer skärrade förklarar jag så tydligt som möjligt för tolken att inte hen heller är någon läkare och att det INTE är hens jobb att komma med egna tolkningar. Två gånger till under samtalet klargör dock tolken att det är uppenbart vilken diagnos barnet har.


Jag klagar sedan hos tolkförmedlingen, som ringer upp tolken och sedan mig.
- Nu har jag pratat med tolken och som jag förstår det så ville hen ju bara hjälpa till.
- Så klart jag fattar det.
- Jaha, du fattade det?
Jag vill bara morra fram fula ord, men biter ihop och svarar:
- Ja, jag har inte svårt att förstå folks intentioner. Det hör dock inte till saken. Det är inte tolkens JOBB att hjälpa till. Tolken ska översätta vad som blir sagt, INTE lägga in egna tolkningar.



Vem gör rätt och vem gör fel

Jag funderar mycket över det här med barn som i princip inte kan befinna sig i möblerade rum större delen av tiden. Var går gränsen, när blir dessa barn någon som misshandlar en annan människa? Hur ska de någonsin kunna samspela med samhället och omvärlden i stort om de inte ens kan bete sig som "folk" bland de som har känt barnet sedan innan det kunde gå? Hur ska föräldrarna orka med många år av våld, utfall och ett agerande som oroar andra konstant?


Flera gånger har jag upplevt hur personal på förskolan genomlever ett utbrott från ett av dessa barn och efter att ha fått tagit ett helt batteri av smällar, slag och sparkar och fått möbler slängda mot sig och situationen börjar bli hanterbar så erbjuder den vuxne barnet en "bonus", som att få göra något exceptionellt, något ovanligt, något extra roligt och uppskattat som är ingen av de andra barnen förunnat. Varför bete sig så? Är det för att den vuxne vill att barnet ska känna sig glad igen och inte tänka att de har gjort något så hemskt att det inte går att förlåta? Barn är inte dumma. Flera gånger har jag hört barnet själv sedan säga till andra barn: "Jag får göra det här för att jag slogs/kastade saker/var dum, gör det du också, så får du också göra det här roliga som jag nu får göra". För vad har barnet lärt sig? Att om jag beter mig illa så får jag en belöning?


De gånger jag har handskas med dessa barn har jag aldrig erbjudit något liknande. Beteendet som barnet visar vill jag ta starkt avstånd ifrån och visar med bestämdhet att jag inte tänker vika mig och inte ta någon skit. Även om jag måste tvångshålla barnet för att slippa att bli skadad.

söndag 19 april 2015

Blandad kompott


The imitation game. Har tänkte se filmen ganska länge. Har dock inte läst på om hela handlingen. När slutet kommer och jag inser vidden av verkligheten smärtar det i bröstet. Tänk vilket liv. Vilket slöseri. Ah, och skolscenen där Alan Turing inte vill att ärtorna blandas med det andra på tallriken. Sån asperger. Som jag har sett redan i vissa 2-åringar på jobbet på förskolan.


Några dagar senare ser jag Fast and furious 7 med Fjortonåringen. Den har vi också tänkt se ett tag. Jag är bland de äldsta i salongen. Bortsett från den äldre damen och herren som sitter avsides och går mitt i filmen. Mitt på en vardag under påsklovet. Jag gråter en skvätt över Paul Walker på slutet.


Hemma ser vi på Croodarna och skrattar gott, fast det är fjärde gången vi ser filmen. Det är en av mina favoritfilmer.

Skilda världar

Jag har en diskussion och pluggar med min studentgrupp inför nästa seminarium på universitetet. Vi är på biblioteket vid Medborgarplatsen. Har lånat ett grupprum på punktmedis. De visar filmen Divergent för tomma soffor. Nej, inte tomma. Efter några minuter fylls sofforna i hela nedervåningen av fem tiggare som lägger sig för att vila. De breder ut sig i de sköna skinnsofforna och mot de mjuka kuddarna. Några meter därifrån sitter vi och diskuterar hur vi som handledare ska godkänna eller underkänna studenter - och klagar på att det är så varmt i grupprummet.

söndag 12 april 2015

Oanande

På väg hem från bio med Fjortonåringen en söndag eftermiddag. Från T-centralen till söderförort med tunnelbanan. Redan på perrongen märker jag en man som pratar i telefon och snackar om att sälja något. Hela hans beteende tyder på att han är påverkad av något. Det ser ut som han håller en cigarett i handen, så där som rökare kan hålla den pyrande delen av ciggen inåt i handen. Ingen rök syns dock.


Väl på tåget ställer sig mannen vid dörrarna bakom Fjortonåringens säte. Jag sitter mitt emot och ser då att det inte är en cigarett utan en full kanyl. Han håller en öppet spruta med något i. Han går omkring med den i handen som om han skulle trycka in nålen och pressa ut innehållet rakt in i sitt lår eller arm när som helst. Han har så yviga rörelser att han lika gärna skulle kunna råka sticka in nålen i vem som helst i närheten. Jag tar med mig Fjortonåringen och flyttar några säten längre bort. Andra i vagnen börjar också flytta sig. Själv är han helt omedveten om omvärldens beteende.


Flytten hjälper dock inte, eftersom mannen rör sig fram och tillbaka genom vagnen, viftades med armen. Jag håller andan när han passerar oss, spänner mig och är beredd att göra ett utfall om han skulle vingla till och falla mot Fjortonåringen. En station senare går han av.


Lite lätt ångest bultar inom mig. Har jag verkligen uppfostrat Fjortonåringen till att bli tillräckligt uppmärksam och undvika situationer som dessa?





Jag älskar dig, men...


Vid flera tillfällen har jag försökt få vänner som inte har barn att förstå vad det innebär att leva med ett barn. Varför skulle jag vilja ha en karl som sambo? Jag har ju redan en sambo - som jag måste ta hand om och anpassa mitt liv efter.


Jag tänker på det igen när jag blir irriterad över att jag i princip aldrig har någon egen tid för att vara ensam hemma eller åka iväg vart jag vill, när jag vill, att jag måste anpassa min mat och mina mattider efter en annan person (mitt barn). En vän säger att det är skönt att få vara ensam någon dag när sambon är bortrest. Det fungerar på EXAKT samma sätt med barn. Vännen kommer nog lära sig det.


Fjortonåringen tränger sig fram i köket när jag står och förbereder något att äta. Hon tycker att fördelningen av maten är orättvis. Jag har förklarat flera gånger att livet inte handlar om millimeterrättvisa, men att kommunicera vad som är viktigt för en själv. Vilket fjortonåringen gör, och deklarerar att vi är som rumskompisar, som delar lägenhet. Well...



Liv


Om du behöver lämna ditt hem, ditt liv och aldrig mer komma tillbaka, vad tar du då med dig? Vilka saker packar du, vilka är viktiga? Vad behöver du, vad behöver ditt barn? Vad räcker för att överleva?
Olika människor låser sig vid olika saker. Med åren har jag kommit fram till att det nog inte finns en enda pinal jag MÅSTE ta med mig. Många saker skulle jag VILJA få med mig. Men om det gällde mitt liv, mitt barns liv? Om vi behövde fly från en hotfull situation av någon sort och aldrig mer komma tillbaka? Nej, då finns det INGENTING som betyder något. Bara våra liv har ett värde.





onsdag 8 april 2015

På min gata i stan

I det lilla förortscentrum där jag bor finns det en informationstavla, som på många andra ställen i landet. Den visar var de olika affärerna och företagen finns. Tavlan sitter i en metallram som har en genomskinlig skiva i plexiglas som skydd närmast oss som tittar på den.


Vi är många i rörelse kring tavlan, då den sitter nära en parkering, flera affärer och byggnadsarbetare som jobbar i närheten. Vi är flera som ser att två män står och meckar med tavlan. Först antar jag att de ska laga något som är trasigt med den. Sedan ser jag att de håller på och bänder upp metallen med en skruvmejsel. De pratar på ett sätt som inte heller verkar stämma med helhetsbilden. Liksom så där som alkisar eller påtända kan göra, maniskt och fokuserat, men ändå clownaktigt. Sedan ser jag att den ene har en cowboyhatt och ingen av dem bär några kläder som visar att de tillhör företaget som sköter centrum.


Just då får männen loss plexiglasskivan ur sitt läge och börjar bära iväg på den. Med breda leenden på sina läppar. Jepp, det har fixat uppgiften. Jag och några till stannar upp, osäkra på om vi ska lägga oss i eller inte. Just då stannar en bil på parkeringen med en kille från företaget som sköter centrum. Han tar in situationen, kastar sig ur bilen, skriker åt byggjobbarna att stoppa snubbarna med plastskivan, vilket de gör. De två snubbarna med skruvmejsel och cowboyhatt är som bortblåsta på två sekunder, lubbandes bort från centrum. Killen med bilen parkerar och tar sedan plexiglaset till sin ursprungliga plats.


Tänka sig.



Avlastning


Tillbaka på jobbet på förskolan efter påskhelgen och endast hälften av barngruppen är på plats. Var är de andra barnen? Lediga, sjuka, läkarbesök, planerar att komma senare eller vad? Vi i personalen ser uppgivet på varandra.


Jag har aldrig förstått det där. När min dotter gick på förskola så ringde jag om jag så var tio minuter försenad, om hon var hemma och var sjuk, om vi skulle till läkare - och när hon skulle komma tillbaka.


Hur mycket mat ska kocken laga till? Ska specialkost lagas till eller inte? Kan vi lämna förskolegården utan att återvända och mötas av upprörda föräldrar som inte kunnat lämna sitt barn till någon? Kan vi påbörja en aktivitet utan att bli störda mitt i den av att något barn lämnas sent? Hur många ska vi bädda för? Har någon pedagog rent av möjlighet att lämna gruppen för att skriva ut dokumentation (eftersom det kommer vara så få barn att det räcker med de pedagoger som är kvar)?


Vill vi verkligen ringa föräldrarna och väcka den björn som sover? Ja, vi gör det. Vilket resulterar i att ett par barn dyker upp, eftersom de ville komma när förskolan hörde av sig. Som om förskolan bara är en förvaringsplats dit barn kan lämnas när andan faller på. Eller kan vi hjälpa varandra och vara mer tydliga mot alla parter?










När det är som bäst

Vips så har jag läst två till av Nalini Singhs böcker i Psy/changelingserien. Ögonen går i kors efter långa nätter av läsande, men det kan inte hjälpas när det är så bra. Tangle of need var nog den mest frustrerande boken hittills, och möjligtvis en aning för lång. Mycket ältande av känslor och hyfsat få framåtrörelser i händelserna i omvärlden. Heart of obsidian är dock en av de bästa hittills och nu min favorit. Rekommenderas varmt. Kanske för att jag "gillar" krigsscener och räddningsaktioner. Karaktären Kaleb får äntligen skina och vilket ljus han har! Informationen i den här boken ger även upplysningar om flera situationer i tidigare böcker, på ett sätt som är enormt bra gjort av författaren.


I Play of passion, Kiss of snow, och Tangle of need fanns det plötsligt en lista med "cast of characters" i början av böckerna, vilket jag - som följt serien från början - inte ens behöver titta på för att hänga med. Däremot kan jag tänka mig att det skulle vara klurigt för den som inte läst tidigare böcker att hänga med i allt utan den.


Jag älskar utseendet på böckerna också. Och det SKA vara böckerna från Gollancz med svart bakgrund,  ett ansikte och olika färg i titeln. Annars får det vara. De andra, de som ser ut som tantsnusk gör inte serien rättvisa. De innehåller ju så mycket mer. Även om passion så klart är en stor del av varje bok. Är sex/kärleksdelen av böckerna förutsägbara? Ja, visst, men det är ju det en vill ha om en läser dessa böcker - och vet att författaren gillar fina slut.


När bröstet är så fullt av känslor över en bra bok slår det mig att det inte var lika lätt att vara tonåring och ha de stora känslorna. Då fanns inte internet...







fredag 3 april 2015

She has done it again

För något år sedan började jag läsa Nalini Singhs serie om Psy och Changellings. Av en slump hade jag hittat den första boken Slave to sensation och jag var fast. Nä, den här serien är nog inte något för feminister, och böckerna återspeglar inte alltid de sätt jag skulle vilja bli bemött av en man, men det förväntar jag mig inte heller. Sex/kärlek OCH mordutredning/krigföring, kan det bli bättre?


När jag nu läser den 10:e boken Kiss of snow hittar jag tillbaka till den där känslan som fanns i kroppen oftare för 20 år sedan, än nu. Jag läser om stycken, sidor, hela avsnitt, innan jag kan förmå mig själv att lägga ifrån mig boken. Bräddfull av känslor. Alla karaktärer är som gamla vänner. Och att just den här boken avslutas med en krigsscen gör mig bara lycklig. Jag har sedan några år tillbaka insett att jag gillar krigsscener. Inte alltför utdraget OCH smått komiskt i sin vedervärdighet och storhet. Precis som det ska vara.



Delightful

Går på Stockholm tea and garden med Kära E och fina L för afternoon tea. Det är så fint. Och gott. Sconesen var godast. Rekommenderas varmt.



Andra tröga hjul

Fjortonåringen vill ha ett eget bankkonto och bankkort. Jag går in på hemsidan till den bank där jag varit kund i över 20 år för att läsa på. Jo, de har konto för ungdomar, med tillhörande kort. Så jag bokar en tid på kontoret. Fjortonåringen och jag sitter i en timme med en mycket förvirrad och något disträ banktjänsteman och försöker få ordning på alla papper. Internetinloggning, konto, bankkort, ID-kort, telefontjänst, app. När vi äntligen går därifrån känner jag mig inte insatt i det hela, det är dåligt förklarat och jag har inte fått med mig de papper jag förväntade mig.


Vi lyckas dock logga in hemifrån - och det visar sig att inget konto är öppnat, och inget kort beställt.


Så vi får göra om alltihop igen. Ekonomisk kompensation för besväret? You bet your sweet ass.









Tröga hjul i rullning

När Fjortonåringen föddes var jag ensam vårdnadshavare, eftersom hennes pappa och jag inte var gifta, eller ens bodde ihop. Sedan ägnade Pappan ett par år att nöta ned min vilja och till slut skrev jag på för gemensam vårdnad. I mina ögon var vi inte de såtaste vänner i det läget.


Sedan passerade tio år då Pappan hade umgänge med vår dotter ett fåtal gånger per år. De senaste 4 åren har han inte existerat i våra liv. Så klart pratar vi om honom och Fjortonåringens halvsyskon, men eftersom han aldrig hör av sig så har han blivit en främling för min dotter.


Flera gånger under åren har jag proklamerat mig själv vara ensam vårdnadshavare: vid operationer och skolgång till exempel. Några instanser har ifrågasatt, men gått med på situationen; för vad är det bästa för barnet? Så för ett halvår sedan skrev jag ett brev till Pappan och frågade om vi kunde ändra till att jag har ensam vårdnad. Skulle han kunna ta sig till vårt socialkontor och skriva på pappret? Han fick bestämma dag och tid. Inte ett pip hörde jag, som om brevet aldrig anlänt. (Fast ett annat brev, till hans barn, på samma adress, som postades samtidigt, kom fram.)


Så jag funderade på advokat och tingsrätt. För Fjortonåringen vill öppna ett bankkonto och inom en snar framtid blir det val till skola igen och...ja, det finns hinder i vägen med någon som inte är nåbar. Advokaten skrev samma sak till Pappan; han fick välja mellan att besöka Familjerätten och skriva på eller bli kallad till Tingsrätten. Han valde Familjerätten, för han erkände att umgänget var obefintligt. Jag kunde boka ett möte.


Jag kontaktade Familjerätten i min stadsdel och sin vana trogen så var de handläggare jag pratade med smidiga som kassaskåp. Vi hade samarbetssamtal på Familjerätten när Fjortonåringen var spädbarn, och då var det den ENA föräldern som bad om det, men att nu endast den ENA föräldern ber om ett samtal där vi ska skriva nya papper för vårdnaden, det var tydligen något ofattbart. Så fick det inte gå till, hade jag bevis för att Pappan verkligen ville komma till ett möte? Ja, jag skickade en kopia på mailet från advokaten och handläggarna kunde själva kontakta Pappan. Handläggaren och jag bokade ett samtal till två veckor senare, så att Pappan skulle ha tid på sig att ändra om i ett eventuellt schema. Jag tog ledigt från jobbet.


Sedan ringde handläggaren tillbaka efter två dagar och hade då pratat med Pappan. Och (stackars, stackars haaaan, kunde jag höra att handläggaren tyckte) hade ju några timmars bilkörning för att komma fram till mötet och han ville istället ha en tid om två månader. Jaha, det var ju bara för mig att svälja förtretet och acceptera läget.


Två månader senare, när jag då tagit ledigt och förlorade pengar för att åka till mötet, meddelar handläggaren att Pappan inte kunde komma till mötet. Jag blir rosenrasande och frågar varför handläggaren inte bokade ett nytt möte med Pappan när de pratade med varandra. Handläggaren ville att Pappan själv skulle visa intresse. Jag ställer ett ultimatum och bokar en tid tre dagar senare med handläggaren. De får meddela Pappan, kommer han inte vänder jag mig direkt till Tingsrätten. Handläggaren försöker protestera (stackars, stackars) Pappan kanske inte kaaaan, han kanske jobbar, han måste ju förlora inkomst för detta... Jag vill bara skrika, men talar istället extra tydligt och ifrågasätter vem handläggaren tror har förlorat inkomst denna dag och de senaste fjorton åren så snart det varit något.


Tre dagar senare har vi mötet. Handläggaren klargör att det bara är ett samtal, som en intervju, där de på Familjerätten behöver avgöra om det verkligen ligger i barnets bästa att ändra vårdnaden. Sedan får vi boka ytterligare ett möte för att eventuellt skriva på pappret om vårdnad. Jag suckar inombords. Tack och lov ser jag att även Pappan verkar tycka att det skulle vara överdrivet omständligt. Så vi svarar på handläggarens frågor. När handläggaren för tredje gången frågar Pappan hur det kommer sig att han inte haft något umgänge med vår dotter på flera år och han svarar att det handlar om ekonomi vill handläggaren få en förklaring. För det är ju liksom inte dyrt att umgås. Pappan skruvar på sig och vidhåller att det är anledningen. Jag sitter helt tyst och lyssnar. Det är så patetiskt. Efter ett djupdykande och långt samtal där vi båda är hyfsat avslappnade kungör handläggaren sig vara nöjd och vi kan skriva på pappret samma dag.


Thank God.



Detektiv

Fjortonåringen visar mig en bild på en mugg på nätet. Många pratar visst om muggen och Fjortonåringen VILL HA EN. Hon vet dock inte var de säljs och hur hon kan få tag i en. Jag letar runt och i bakgrunden på en av bilderna finns en logo. Jag letar på namnet och hittar till Blossom books, som visar sig sälja muggarna. I Holland. Så jag mailar och frågar om det går att få levererat till Svea rike. Hittar också några andra prylar som jag vill köpa. Och, ja, visst, det går bra och det hela blir inte ens särskilt dyrt. Vips så är Fjortonåringen ägare till en fin mugg och en fin tygpåse. Själv äger jag nu en annan mugg... 





Medmänniska

När jag var tonåring ville min bästa kompis mamma lämna en väska med värdepapper hemma hos oss. Min kompis och hennes mamma kom hem till oss. Jag och kompisen hängde i mitt rum medan våra mammor satt och pratade länge i köket. Min kompis pappa var - som vanligt - alkoholpåverkad och hotfull. Min kompis mamma behövde ett skyddat ställe att gömma det viktigaste hon ägde. Sånt skulle min mamma alltid ställa upp på. Så är jag fostrad.


När så en förälder på förskolan där jag jobbar ber mig om samma sak tvekar jag inte. Föräldern vill fly för sitt liv från en hotbild som jag knappt kan föreställa mig och det finns inga andra att vända sig till. Sociala och ett jourhem står redo, vi gör upp en plan. Jag gör det för barnet, inte för föräldern. För barnets skull är jag villig att göra väldigt mycket. Nej, det är inte mitt barn och jag känner inte den sortens kärlek till barnet, men självklart har barnet en plats i mitt hjärta. Det måste alltid finnas någon som står på barnets sida.



Killing darlings

I mitt anställningsavtal står det något i stil med att jag är anställd som förskollärare och ska utföra alla förekommande uppgifter på en förskola. Jag har funderat mycket på vad det innebär.


"Vilka uppgifter har du som förskollärare i förskolan? Gör en lista." I samtal med andra förskollärare på föreläsningar, kurser och möten gör jag det. Ungefär en fjärdedel in i listan inser jag att vi inte kommer hinna slutföra uppgiften om vi inte kan sammanfatta det hela på något sätt. Någon tillägger att det inte är lämpligt att skriva upp "toka bord och byta blöjor". Nä, det kanske inte är det. Ändå är ju det ca 15% av en vanlig dag på jobbet.


Vad är det då som ingår i jobbet? Ingår det att bli slagen och verbalt trakasserad på en daglig basis, av barn som inte kan befinna sig i möblerade rum? Ingår det att lägga tid på att ha kontakt med barnavårdscentral, socialjouren och barn- och ungdomspsykiatrin? Ingår det att vara så slutkörd att jag inte kan ha ett socialt liv? Ingår det att inte kunna sova över oron att barn upplever våld i hemmet?


Vad säger andra? Jag hittar en lista på fackets hemsida, som verkligen speglar mina arbetsdagar.
Arbetsuppgifter som förskollärare har att utföra förutom pedagogiska arbetet i barngruppen.

Läsa pedagogisk litteratur och forskning


Regelbundet relatera allt man gör till läroplanen och allmänna råden


Möten i utvecklingsgrupper


Möten med specialpedagog omkring enskilda barns behov


Möten med specialpedagog om grupper som inte fungerar


Läsa information från chef och arbetsgivare


Skriva veckobrev till föräldrar


Dokumentera kring enskilda barn och dess behov


Skriva handlingsplaner för barn med särskilda behov


Avdelningsmöten

Arbetsplatsträffar

Planera temaarbeten


Planera aktiviteter, musik, rörelse, drama, språk, matte


Utvärdera aktiviteter och verksamheten skriftligt och muntligt med kollegor


Följa upp att fattade beslut genomförts.


Ringa efter vikarier


Introducera vikarier


Ta emot och handleda lärarstudenter


Fler och fler föräldrar ställer högre krav, vill kommunicera mer både muntligt och via


mejl.


Fler barn i barngrupperna kräver fler kontakter med föräldrar, fler barn att


dokumentera, planera och utvärdera kring.


Planer som ska skrivas och kontinuerligt revideras, krisplan, likabehandlingsplan,

jämställdhetplan mm


Analysera resultaten i medarbetarenkäten


Analysera resultaten i brukarenkäten


Arbete med kökssysslor 


Göra scheman


Planera och genomföra inköp


Förbereda sig för resultat och utvecklingssamtalet med sin chef.


Dokumentera sin egen personliga utveckling som medarbetare


Dokumentera den kompetensutveckling man varit på


Delge kollegor kunskaper


Mycket praktiska sysslor, städ, ställa upp stolar, plocka bort från golvet och hyllor


inför städ, städa skåp och förråd, reparera saker som gått sönder


PIM utbildning


Genomföra utvecklingssamtal


Planera och genomföra barnintervjuer


Göra riskanalys kring faror som kan finnas för barnen


Gå säkerhetsrond för att se var det kan vara farligt för barnen att vara ute och inne


Förbereda för utflykter


Föra kassabok för att hålla koll på avdelningens budget för inköp.


Lämna listor till köket kring hur många barn som ska äta varje dag


Möten med socialtjänsten kring barn som far illa


Avboka när barn som har specialkost inte kommer


Inventera och vårda material


Genomföra pedagogisk dokumentation, skriftligt och foto, som ska användas

tillsammans med barnen, delges till föräldrar och användas av oss själva i vår

fortsatta planering.


Leta och titta igenom filmer, böcker och pedagogiska spel.


Planering och genomförande av föräldramöten


Planering och arbete med inskolning av nya barn. Inskolningssamtal med nya


föräldrar


Planering för överskolning och överföring av 5-åringar till förskoleklass, samtal med


den personal som ska ta emot barnen.


Administration och planering/utskolning kring barn flyttar från vår förskola till


annan förskola


Tid att resonera kring revideringen i läroplanen och hur vi ska tänka kring

förskollärares ökade ansvar.


Föra över viktig information kollegor emellan, t ex om det hänt något kring ett barn.


Utvecklingsarbeten inom verksamheten. Organisera om på avdelningar.


Ordna material för utflykter, skidåkning, skridskor.


Sen tillkommer en hel del arbetsuppgifter som är omöjliga att förutse, reda ut


konflikter, torka spya, tvätta barn som är har kissat och bajsat ner sig, ta ut stickor,


vårda sår, ta tempen, leta efter föräldrar som inte dyker upp, leta barn som gömt


sig.




De punkter som jag markerat med fet stil är det som EGNTLIGEN är mitt uppdrag som förskollärare och som står i styrdokumenten från högre instans. Går det att förmedla hur pass liten del av min arbetstid som jag lägger på dessa punkter? Går det att förstå hur liten del av min tankeverksamhet som jag VILL lägga på just de uppgifterna?


Det jag VILL tillbringa min arbetstid med att göra är det andra som ingår. För det ingår också i mina arbetsuppgifter att skratta tillsammans med barnen, prata med dem om deras vardag och vad vi upplevt, utforskat och fascinerats åt. Det ingår att inge barnen en trygghetskänsla så att jag varje dag möts av flera kramar och glada ansikten när jag kliver in i ett rum med de barn jag jobbar med. Det ingår att njuta av de stunder då vi alla är tillfreds, ingen tjafsar, alla är tillåtande, och vi kan upptäcka världen utanför förskolan tillsammans. Det ingår att vara medforskande och skapa en förståelse kring hur en daggmask mår bättre av att leva i jorden än i en jackficka, hur en tygsko blir blötare än en gummistövel och hur svårt det kan vara att balansera på ett fallen trädstam. Det ingår också att vara flexibel och aldrig krävande, men ha en tro på barnens förmåga och utmana dem att lyfta sitt kunnande till ytterligare en nivå och tillsammans glädjas över den nyfunna kunskapen.


Det ingår inte att ta död på barnens lust till lärande.


måndag 23 mars 2015

Tre nyanser av gult

Coolaste huset på gatan - och det betraktas inte som "svenskt". Svenskt är tydligen att måla i endast EN nyans av gult. Det var något av det dummaste jag har hört. Snacka om att tänka fyrkantigt.



lördag 21 mars 2015

När knoppar brister

Trettonåringen blir fjorton. Minns att mitt eget år som fjortonåring var något av det mest minnesvärda i mitt liv. Det var nog då jag till största delen tog livet in i vuxenlivet. (Och då menar jag inte sex, som fick vänta några år till.)


Vi går och ser "Into the Woods" på bio, med Fjortonåringens favvo Johnny Depp. Tyvärr är Depp bara med i ca fem minuter. Vi njuter dock av en av våra favoriter: Emily Blunt. Filmen är hyfsat udda och efteråt kommer jag på mig själv med att undra vad jag egentligen upplevt. Vad var kontentan? Vad ville de få fram? Vad skulle jag ta med mig därifrån? Jag måste ha missat någon poäng. Ändå var det en helt okej film. Vad jag dock också missat var att det var en musikal, så de sjöng hela tiden, men det var helt okej det med. Den mest skrattretande karaktären och scenen stod Chris Pine för när han (och hans bror i filmen) sjön aaaagonyyy.



Lurade

Vi gick från +10 grader, solsken och total barmark igår till en decimeter snö och några minus idag. Igår verkade flera fastighetsägare tycka att det var vår och sopade gatorna fria från vinterns sand. Idag får de köra med plogbil och sanda igen. Vi närmar oss april, så det lär se ut så här någon månad till.

Eclipse

På förskolan skulle vi precis sätta oss och äta lunch när vi tittade ut genom fönstret. Förväntade oss inte att se något, det himlen var täckt av gråmulna moln, men jo! Molnen var nog ett bra skydd och vi såg solens skiva som blivit en skärva. Solen såg ut som en halvmåne. Mycket märklig och häftig upplevelse!

söndag 15 mars 2015

Ovetande oskyldig

Klart att jag blir enormt irriterad på att rätten gör en bedömning huruvida det har begåtts en våldtäkt eller inte utifrån hur välutvecklad 13-åringens kropp är. Det är som det gamla sättet att tänka: flickan var utmanande klädd därför kan inte mannen som begick våldtäkten bedömas skyldig. Kontentan är att skulden fortfarande ligger på offret.


”För fällande dom i mål beträffande våldtäkt mot barn krävs:
Att det har före­kommit samlag.
Att målsäganden varit under 15 år.
Att tilltalad vetat att hon varit under 15 år, eller att tilltalad har haft skälig anledning att anta att så var fallet.” 
(Enligt AB.)


När två av tre punkter kan bockas av borde det då inte bli en fällande dom?


Det som irriterar mig nästan ännu mer är dock: borde inte mannen tagit reda på vart flickan hörde hemma, hur gammal hon var och sedan sett till att få henne ifrån sitt hem och dit där hon hörde hemma?


Fanns det skäl för den 27-årige mannen att anta att flickan var under 15 år?
Nej, tydligen inte, eftersom:
"Tingsrätten och hovrätten tittade noga på video­inspelningen från barn­förhöret med 13-åringen. Där syns flickan när hon sitter i en fåtölj och förhörs av en polis. Rätten tittade på flickans kropp och bedömde att den var så ”välutvecklad” att den motsvarade en kropp som ­kunde tillhöra ”en ­tonåring som passerat puberteten”. Man bedömde även ­hennes språk och ordval, samt sättet att svara på ­frågorna och kom fram till att hon inte visade en sådan ­”naivitet” som skulle ­kunna utgöra en varningssignal för mannen som tänkte ha sex med henne."


WTF?!? JÖSSES AMALIA! Så när våra tonåringar har välutvecklade kroppar och kan föra en civiliserad konversation så ska vi oroa oss för att det är okej för en vuxen att utnyttja dem sexuellt? Då vill jag lova att jag OROAR mig. Jag känner flera liknande tonåringar. Eller nej, de är inte ens tonåringar, då de är TOLV ÅR. I mina ögon skulle de kunna vara 16 år. Långa, välutvecklade, talföra. Ska det ligga dem i fatet?


Och om det varit en 13-årig kille som haft sex med en vuxen kvinna? Hur hade det sett ut då...??



lördag 14 mars 2015

Oroväckande Mello

Ja, okej, visst, rätt låt vann.

Men SNÄLLA folket. HUR kunde Hasse få mer röster än Mariette?!?!?

söndag 8 mars 2015

I want candy

2015 verkar verkligen bli ett filmår att minnas. Det har snudd på redan givit mer och bättre filmer än 2014. Galet många premiärer är att vänta. Ser så mycket fram emot Avengers Age of ultron och (Fast &) Furious 7. Innan dess: Into the Woods. Ska också se Imitation game och i helgen såg vi Focus. Det var både ögongodis och örongodis. För det är inte bara ett superfilmår, det är också superfilmmusikår, verkar det som. Många bra låtar.



Var det bättre förr?

Sitter på tunnelbanan med en annan anställd inom förskolan i Stockholms stad. Vi läser en kurs tillsammans på universitetet. Vi jämför arbetsuppgifter och hur mycket (läs: litet) tid vi har att hinna med allt som ska göras. Jag är dessutom ansvarig för schemaläggning och andra administrativa uppgifter på förskolan där jag jobbar.
"Ja, att vara samordnare tar tid från verksamheten," säger kollegan.
Sedan pratar vi om allt onödigt administrativt som måste göras och hur mycket måste vi egentligen dokumentera?
"Snart är det väl dags att skicka in de årliga fotona till stadsarkivet också, eller vart de nu skickas", säger jag.
"Ja, jag skrev precis ut till årliga arkivet förra veckan", säger kollegan.
"Årliga arkivet, vad är det?" undrar jag.
"Du vet, där de samlar ett exempel av olika saker, som ett veckobrev, någon dokumentation och sånt. Fattar inte varför."
"Det gör inte vi. Vi skickar däremot bilder från verksamheten till...jag tror det är stadsarkivet. Varje år ifrågasätter jag om vi inte måste fråga föräldrarna, då vi skickar foton på barnen och dokumentation om deras namn och vad de gör. Jag har fått svaret att ingen kommer se bilderna. Så varför då skicka dem?"

En man som läser en bok sitter mitt emot mig på tunnelbanan och han säger:
"Ni tänker rätt."
Vi ser frågande på honom.
"Det är bra att ni ifrågasätter saker", fortsätter han.
"Jaså, det tycker du?" frågar jag.
"Ja, titta bara på det ryska folket."
"Hur menar du då?"
"Ibland är det bäst att bevara traditioner. Ingen ska ignorera ifrågasättandet."
"Nähä."

Vi sitter tysta en stund.
"Är det sant att vi inte har något som heter daghem längre?" undrar mannen en aning osäkert.
"Nej, det heter förskola nu."
"Det är ju inte klokt..."

Mannen och min kollega kliver av.

Panoptikon

Som anställd inom förskolan i Stockholms stad kan det fungera så här:

Till hösten blir du ordentligt dålig och är hemma i två veckor. Du anmäler dig sjuk till Medhelp, företaget som för statistik över hur mycket de anställda är sjuka. Eftersom gränsen går vid 2 hela veckor alternativt fyra sjukdomstillfällen inom 6 måndaer innan Medhelp skickar en varning till din chef så får du ett mail när du återvänder till arbetet. Chefen vidarebefordrar ett meddelande från Medhelp om att du varit frånvarande i två veckor. Alla gör sitt jobb. Känns inte stressande alls. Chefen vet att du legat nedbäddad hemma och ni behöver inte ha något samtal om din arbetsmoral.

Under januari och februari dras du med någon konstig form av huvudvärk och förkylning. Det resulterar i att du är hemma i några dagar vid två olika tillfällen. Vid det sista tillfället går du till jobbet, men inser att du inte är tillräckligt kry, så du går hem igen. Du tar villigt den karens som följer, du vill bara bädda ned dig. Dagen efter ringer chefen och påpekar att du varit hemma i åtta dagar, så du måste skaffa läkarintyg, för det måste gå minst fem dagar mellan två sjukdomstillfällen för att det ska räknas som två separata. Samma dag ringer en sjuksköterska från Medhelp och frågar hur du mår och när du planerar att komma tillbaka till jobbet. Hos dem räknas ditt nya insjuknande som ett nytt sjukdomstillfälle.

När du är på plats på jobbet igen skickar chefen ett mail från Medhelp, där de uppmärksammar chefen på att du har varit frånvarande med sjukdom vid 4 tillfällen inom sex månader. De räknar då alltså även med perioden under hösten, som ju redan har räknats en gång. Ingen stress aaalls.

Begränsningar

Har länge velat se 12 years a slave. Tänker att den kan väl även 13-åringen se. Vad tusan, jag såg ju Rötter som barn. Kunta Kinte var ett namn som hängde med länge i barndomen.

Ser på filmen själv först. Kommer fram till att jag absolut inte tycker att 13-åringen ska se den. Hur TUSAN kunde jag få se Rötter när jag var, vad då, 8 år?? Varenda piskrapp etsade sig in i minnet och kroppen på mitt lilla jag. Sånt borde omyndiga personer få slippa. Prata om det kan vi dock göra. Aldrig sluta uppmärksamma att det har funnits.


 

onsdag 11 februari 2015

Allt är inte som det ser ut att vara

En kille är upprörd, arg och besviken. Det är en sån dag. Han är allmänt arg på allt och alla och tar ut sin frustration och vrede genom att kasta saker omkring sig. En tjej kommer fram och försöker stötta honom, prata med honom och lugna honom. Han är något kortare än henne, men hon sätter sig ned för att han inte ska känna sig hotad. Ingenting händer. Killen är lika upprörd som innan. Varför? Tjejen får inga svar. Killen slänger saker omkring sig, slår tjejen och kastar alla lösa prylar han kan hitta på henne. Hon säger åt honom att han inte får slå henne och försöker ta hans händer i sina. Då sparkar han på henne istället. Han sliter sig loss och slänger en metallpall på tjejen. Han fortsätter slå på henne. Hon skriker så att andra ska höra henne. Hon behöver hjälp.


Om du istället tänker dig att det är en mycket storvuxen sexårig pojke på en förskola och den vuxne är en kvinnlig anställd som är halvvägs in i sin graviditet. Var går gränsen för vad en person ska tåla? Var går gränsen för vad som ingår och inte ingår i ens arbetsuppgifter?


Är det okej att dunka en pojkes huvud i stengolv? Nej. Kan det vara så att mycket mer ligger bakom situationen än vad någon har filmat och vet om? Ja.




söndag 8 februari 2015

Men då så

Då är jag i alla fall inte ensam om att inte skänka tiggarna på gatorna några pengar. Om inte heller den som är utsedd för att rådda i problemet med alla tiggare gör det, så måste det ju vara pk. Kicka ut dem ur landet? Nej, jag skulle inte vilja att en svensk blev utkickad från andra EU-länder. Ingen av er som röstade FÖR EU kan ju klaga på detta. Om dock alla svenskar slutar ge pengar så kanske vi snabbare skulle slippa ha tiggarna boendes i våra skogar och hängandes utanför våra butiker. Ibland funderar jag på var ribban för förargelseväckande beteende liggande. Om jag blir antastad verbalt av samma person varje dag, vad räknas det då som?

Den här veckan är dessutom tiggarna i mitt område verkligen på offensiven. I mitt lilla förortscentrum satt det idag hela fem personer positionerade på strategiska ställen där de flesta boende i området tvingas passera några gånger om dagen.



Fy skäms på mig

"Vad FAAN!?" utbrister Trettonåringen och stirrar anklagande på mig. Inte bara har jag fått henne att titta på "På spåret". Jag har tydligen också fått henne att heja på ett av lagen - och till på köpet lär hon sig nya saker.

Jag ska aldrig klaga igen...

Ser på "Jupiter ascending" med Trettonåringen. Intill mig sitter en man och en kvinna, ca 28 år. De är negativa redan när de sätter sig och klagar sig igenom de trailers som är innan filmen. När filmen är slut säger killen: "Den var så dålig att jag ville gå redan efter några minuter." Jag förstår inte varför de var där alls. Jag hoppas att jag aldrig är SÅ neggo. Riktigt så illa tyckte jag inte att det var, men, ja, tanken att gå slog mig också under filmen. Varför då?

Det är inte bristen på action, för det är i princip action rakt igenom. Snarare är det bristen på en bra historia. Det är som att något fattas. Det saknas en tillräckligt stark röd tråd för att få mig engagerad. Den skönaste scensekvensen i filmen är när Mila Kunis karaktär lotsas runt i ett administrativt helvete.

Så varför gillar jag inte filmen? Jag tror att jag känner mig mättad på dessa storslagna exploderande destruktiva scener och händelser att jag har svårt att ta dem till mig längre. Scenen där Milas Kunis karaktär får uppleva hur bin fungerar tråcklar sig djupare in i mitt medvetande. Det är de små detaljerna och händelserna som ger mer.

Jag hoppas att när filmen släpps för hemmabruk så finns det minst en timmes tillägg med osedda scener, så att historien blir mer komplett.

Var det bra med 3D? NEJ! Det är för tusan ALDRIG bra. Det ger verkligen INGENTING. Det är ENBART enerverande att ha de där glasögonen på sig.

Efteråt diskuterar Trettonåringen och jag upplägget av filmen. Räddade killen tjejen i alla scener eller kunde hon ta vara på sig själv någon gång? Var hon lika hjälplös som Bella i Twilight eller hade hon mer skinn på näsan? Ganska mycket mähä. Med tanke på att jag läste någonstans att Lana Wachowski baserade filmen löst på Odyssén så kan jag väl förstå hur det bidde som det blev.
   

onsdag 4 februari 2015

Grrrr

Har väntat länge på Jupiter ascending. Tur att det är 11-årsgräns, annars hade 13-åringen flippat. I helgen är det dags. Så klart visar SF den bara i 3D. Why, oh why?

Ser du vad jag ser

Chefen beklagar sig över att det är många sjuka på jobbet. Efter långledigt på sommaren tog det en månad och sedan var många sjuka. Efter långledigt i jul tog det en månad och nu är många sjuka. Chefen kommenterar det hela med att de borde dra in på ledigheterna.

Eller kan det möjligtvis vara så att vi alla jobbar så hårt och pressar kroppen till sitt yttersta, så när vi äntligen får vara lediga slappnar kroppen av och smällen dröjer innan den märks? När vi väl kommer i kontakt med alla baciller och all stress igen så kraschar systemet. Kanske borde vi istället ha ett annat arbetsklimat?  Eller så har vi bara kommit in i vabruari just nu...

lördag 31 januari 2015

Law abiding citizen

Trettonåringen vill se en film som har premiär på bio om en vecka. Klasskompisen har redan sett den. Hur då? Genom illegal nedladdning. Vilket Trettonåringen påpekar. Och får kompisen att tänka till. Jag fascineras över att det är de jag verkligen inte tror ska göra sånt, som gör det. Och jag hävdar fortfarande att jag aldrig kommer göra det.

Jag ifrågasätter också att Trettonåringens skola visar en film för hela skolan, för att de ska ha ett arbete kring den filmen och diskutera etik. Det är inte vilken film som helst, utan en Hollywoodfilm, som hyfsat nyligen gick på bio. Har de tillstånd för att visa den i skolan? Trettonåringen hävdar att det är som att visa den för sina kompisar hemma, men nej, det är det inte. Så vi har en diskussion om det etiska i DET upplägget.

Vill jag vara någon sorts paragrafryttare och slaviskt följa lagen? Jag tänker inte så mycket på den aspekten, som på följden för upphovsrättspersonerna. Om det var min film, om det var min bok, om det var mitt arbete, om jag har lagt min tid på att jobba för pengarna som kommer in (laglig väg), hur skulle jag då vilja att folk gjorde? Kanske handlar det om empati. Eller ego.

torsdag 15 januari 2015

Oförskämt eller oansvarigt eller...?

Inom enheten som jag jobbar i så finns det ett flertal förskolor. Under julhelgerna och på sommaren jobbar vi tillsammans och samlar de barn som behöver barnomsorg på en eller ett par förskolor. För att barnen ska få vara lediga och ta det lugnt hemma och för att vi själva ska få möjlighet att ta ledigt så ber vi föräldrarna att meddela vilka tider som barnen behöver vara på förskolan. Vi frågar inte en gång, utan flera, om de är osäkra. Och för säkerhets skull stämmer vi av sista dagen innan vi stänger för att skriva ned exakt vilka tider och dagar barnen ska vara på plats. Vid det laget har förstås chefen redan lagt ett schema för personalen samt kallat in vikarier så att så många som möjligt av oss i den ordinarie personalen kan få semester.

När då 73% av barnen inte dyker upp vissa dagar så kan vi väl säga att vissa av oss reagerar. Okej, om 73% innebär nästan 5 av 7 barn så är det kanske inget att tänka på. Men om det är 80 barn som inte dyker upp, då blir jag en aning irriterad.

Förstår någon av dessa 80 barns föräldrar hur mycket det kostar verksamheten med all den personal som står sysslolös och bara blöder pengar? Varför ringer ingen ens? Visst, några är säkert sjuka eller har en annan rimlig förklaring, men inte 80 barn.

80 barn. Kan ni tänka er hur mycket personal det blir? Och vad mycket annat vi hade kunnat gjort för de pengarna, som hade gynnat barnen.

lördag 10 januari 2015

Mother of the new year?

På fredag morgon säger jag till Trettonåringen: "Jag är hemma senast kl 17 skulle jag tro, då kan vi gå och handla mat. Jag ska ta en fika med M innan."

Dagen går och jag har fullt med ärenden på stan. Väninnan M vill inte ta någon fika, hon vill dricka vin. Och det vill jag också, kom jag på. Det var så länge sen.

Efter ett glas snurrar det rejält i huvudet. Efter två börjar det lugna ned sig. Efter tre mår vi väldans bra.

Vid 18 tycker Trettonåringen att det är för sent för att gå och handla, hon vill inte gå ut i mörkret. Det är lugnt. Allt är luuugnt.   "Jag kommer nog inte hem förrän vid 20."

Fjärde glaset är som att dricka vatten. Och fortfarande babblar vi på like there is no tomorrow. Det är mer än trevligt.

Femte glaset var mycket läskande.
"Jag kommer nog ca 21."
"Jag tänkte väl det..."
Som om jag är någon suput och Trettonåringen är van vid mitt beteende. Sabla ÄLSKADE unge.

Sjätte glaset var inte meningen, men lika gott det.
"Hör av dig när du är på väg hem."
"Vi går och tar en hamburgare nu."
"KÖP EN TILL MIG OCKSÅ!"
"Den kommer ju vara kall när du kommer hem", säger M.
"Vi har micro", tillägger Trettonåringen.

Ja, och hon har ju fått leva på nudlar under kvällen, så självklart köper jag en.

Trettonåringen äter hamburgare när det nästan är midnatt, borstar tänderna och hoppar i säng. Idylliskt barn.

Själv är jag så uppe i varv att jag skriver och mailar till fram på småtimmarna. Livet är rätt bra.

Bäst just nu

Kan inte få nog av Maroon 5. Just nu är det Love somebody och Lucky strike som gäller.

onsdag 7 januari 2015

Brottsligt

Lämnar vidare boken Egenmäktigt förfarande (som jag skrev om här) till väninnan M. När boken är utläst har den fått smeknamnet "bokjäveln", så vi kan lugnt säga att den väcker känslor. Vi är överens om att våra 20-åriga jag skulle ha mått bra av att läsa boken - förutsatt att vi fattade poängen och slutade hoppas på losers.

Kvinnorörelser

På bokmässan funderade jag på att köpa "Konsten att skapa en tjej", men sållade bort den och valde andra. Till nyår såg jag Caitlin Moran i Skavlan och inser att jag nog måste köpa ALLA hennes böcker. Fast kanske är de bäst lästa på engelska.

I Skavlan var CM som en liten pepprig kulspruta med häftiga kommentarer. Jag har full förståelse för att Boris Becker blev förtjust i henne (snacka om goggle eyes på honom!). CM ifrågasätter blandningen av smärta och sex, särskilt om det handlar om en 18-åring som är oskuld och aldrig har onanerat tidigare. Varför skulle hon då vilja bli slagen det första hon gör med sin sexualitet? (Och det är väl liksom grundfrågan de flesta borde ställa sig efter att ha läst 50 shades.) Mest ifrågasätter väl CM egentligen varför det finns så många tonåringar som är oskuldsfulla inom litteraturen på senare tid. Och dessutom undrar hon om det verkar vettigt att en 18-åring aldrig onanerat eller kanske ens funderat på sex. CM menar att när hon och hennes kompisar var 12-13 år så fick de upp ögonen för sin sexualitet och utforskade den till viss del genom hela tonåren. Gjorde inte alla det? Jag gjorde det absolut.

Sedan har jag i och för sig haft kompisar som vid 30 års ålder ännu aldrig onanerat, och jag har träffat 18-åriga tjejer som anser att det är självklart att 18-åringar fortfarande är oskulder. Vi är alla olika helt enkelt. För mig är det dock skillnad på att ha (penetrations) sex och röra sig själv till klimax/njutning. Det senare borde alla testa innan det första, för att lära känna vad en tycker om och inte.


För övrigt har jag sett 15-åriga tjejer bära runt på 50 shades och läsa den. Jag hoppas innerligt att de förstår att livet i boken inte är ett att sträva efter.

Sedan funderar jag på om mitt 15-20-åriga jag när det begav sig hade kunnat komma till den insikten utan hjälp...

Swing it magistern

Swingersklubb, kan det vara nåt att hänga i julgranen? Har flera gånger under livets gång funderat på om jag skulle tycka det. Kan fantisera om det, men skulle knappast delta i verkligheten. Tror inte det skulle ge lika mycket, liksom. Många dildos på det där stället. Undrar just om de även används på männen. Med rosa fluff runt kanterna på stupstocken känns det som den gjord enbart för tjejer. Smått ironiskt är det väl ändå att det till största delen är män som överlag är intresserade av att vara swingers.

För och emot

Släktträd i fantasyböcker. Det finns de som tycker det bara är jobbigt, töntigt eller att författaren då inte gjort ett tillräckligt bra jobb med att förklara innehållet i boken. Jag kan delvis hålla med. Om en ska läsa George R R Martin så lär det nog behövas ändå, för att kunna hålla koll på vilka som är släkt med vilka. Där är dock släkterna uppdelade i "hus" och jag tyckte det blev ännu jobbigare att hänga med.

Så slog det mig att när jag i yngre tonåren läste Margit Sandemos Isfolket så tyckte jag att en av de mest njutningsfulla sakerna var att titta på släktträdet i boken, som med varje bok växte sig större och jag kunde minnas berättelsen om varje person. Så kanske tycker jag ändå inte att det är så dumt med ett släktträd...

tisdag 6 januari 2015

Vänta lite nu...

En 15-årig kille slår ned, våldtar och dödar en 16-årig tjej. Han får fängelse i tre år.

En 15-årig kille häktas för ett sprängdåd. Enligt vad som sägs på nyheterna söker polisen fler gärningsmän, han kan inte ha gjort det ensam.

En 15-årig kille våldtar en 20-årig tjej. Enligt vad som sägs på nyheterna uppmanar polisen socialen att ordna fram en plats åt killen, det gör ingen 15-åring gott att häktas.


Bra att polisen hittar gärningsmän. Verkligen, jag menar det, bra jobbat. Sedan finns det väl mer att säga om vad som hänt efter gripandet.

söndag 4 januari 2015

Like a box of chocolates

Så har jag då läst ut Anders Fagers Samlade svenska kulter. Denna pralinask med hårda karameller i form av noveller som det går att suga länge på har fått mig att skratta, rysa och förundras.

Jag kan varmt rekommendera den till alla som gillar Ajvinde och med det som grund har jag köpt boken i present till släkt och vänner. Det krävs nog en speciell sorts människa för att uppskatta Fagers noveller som kan ta ut svängarna rejält. Ändå verkar nästan alla novellerna sammanlänkade på något vis och vissa karaktärer återkommer. Det finns mönster för den som kan och vill se dem.

Min favorit är fortfarande Fredman. Han må vara som han är, men jag gillar honom och alla delar som han är delaktig i. I övrigt är naturligtvis "Furierna från Borås" en favorit, som sedan kompletteras med "Fragment IX" och "Bödel blond".

"Pigornas trappa" gav flera förklaringar till de Wallinska damernas kommande beteende och fick mig att tänka på TV-serien "Masters of sex". 

"Drottningen i gult", som är fortsättningen på "Fröken Witts stora konstverk", är rejält ruggig, gav mig udda associationer och krypningar av hämndbegär utmed ryggraden (vilka delvis tillfredsställdes).

Det finns flera delar av den här boken att rekommendera extra, men ett par som lär dröja sig kvar i mitt huvud ett tag är "Fragment VI", med fortsättning i "Fragment X". Aj löv. Precis som jag verkligen gillar de allmängiltiga historiska referenserna som flikas in här och var i de olika novellerna.




lördag 3 januari 2015

Beundransvärd

Har sett de tre programmen från SVT om Astrid Lindgren. Det mesta visste jag redan, men inte allt. Hon växte bara ännu mer i mina ögon. Önskar jag hade kunnat ta del av hur hon arbetade som författare mer dock. Otroligt intressant när hon inte visste om hon skulle fortsätta skriva om en duva (Bröderna Lejonhjärta) och slog upp bibeln på måfå för att få något svar på om det skulle skrivas om en duva. Och en bra bok blev det.

"Astrid, du som älskar alla barn."
"Jag ÄLSKAR inte alla barn. Jag älskar mina egna barn. Jag RESPEKTERAR alla barn."





Tjuvaktigt

Det känns ju sådär att veta att bankernas räntenivå nu är lika med noll, men räntan på mitt banklån fortfarande är 5,5%. Halverad procentsats skulle ju vara trevligt.

Explosivt

Gasspis. Är det något en kan leva med? Jag har alltid känt mig harig kring gasspisar. Levde med det i USA ett tag, tyckte det var scääääry mestadels av tiden. Väninnan M har också levt med gasspis. Säger att en sån ger jämn värme och inte är något farligt. Både Trettonåringen och jag tänker direkt på självmord och explosioner när vi pratar om gasspis.

Vi kan säga att förväntningarna på lägenheten vi ska titta på om några dagar sjönk avsevärt i och med att den har gasspis. Ju mer jag tänker på det, desto mindre lockande verkar det. Too bad.