måndag 31 december 2012

Gott slut och gott nytt!

21 december 2012 i Mayakalendern handlade inte alls om att världen skulle gå under. Efter det datumet började en ny era och med nystarten ska vi lämna det gamla och ge oss in i något annat, något mer givande. Ungefär som ett nyårsskifte alltså. Bara det att i Mayakalendern var det femtusen år sedan förra gången det var ett skifte.

2012 har varit slitigt, intensivt och krävande, men även utvecklande och intressant. Jag hoppas att 2013 blir bättre inom alla områden i mitt liv - och i ditt liv! Mer givande och mer glädje, tack!


Dreaming on

Rensar och bär ned saker till källaren. Städar och rensar i Elvaåringens rum. Ska borra upp en whiteboardtavla hon fick i julklapp (ja, hon önskade sig det). Tar i från tårna, men det går inte att borra i den stenhårda väggen. Ger upp när det börjar lukta bränt från väggen av borrens nötande. Placerar tavlan strategiskt tillgänglig istället. Hjälper till att möblera om i hennes bokhylla. Överlycklig ställer hon in alla nya böcker och sorterar dem i lästa och icke-lästa. Sedan kläcker hon guldkornet:
- Mamma, du borde satsa på Semic.
- Vad då?
- För din bok. Du borde satsa på Semic. Kolla. Jag har ju den här och den här från Semic och de är ju liksom ungefär som din bok.
- Mhm.
- Ja, eller Bonniers. Jag har den här boken därifrån och det är ju också ungefär som din.
- Samma stil menar du?
- Ja, precis.

söndag 30 december 2012

Så klart jag behöver det

Lindt marc de champagne. Behöver jag säga mer?

Att kränka eller inte kränka

En kollega berättar om sitt barnbarn. En pojke på tre år som har varit blöjfri i ett halvår. Plötsligt har det börjat komma hem nedkissade kläder från förskolan och pojken visar tydligt att han mår dåligt över det. Det visar sig att personalen på pojkens förskola har gått en kurs och där fått lära sig att inte insistera på att barnen ska gå på toaletten, utan de ska fråga dem om de vill gå. Säger barnen nej, ska de inte tvinga dem, då det är förnedrande.

Jag är lika paff som mina kollegor på förskolan. Hur förnedrande är det då inte att få gå omkring med nedkissade kläder? I så fall är det väl bättre att erbjuda barnen att få dra på en blöja. Om barnen inte själva lärt sig att gå och sätta sig på toaletten så faller det på oss i personalen att leda barnet dit och hjälpa dem att sitta på toaletten. Det är inte ett val barn kan göra i livet. Det är en lärdom för livet att börja klara sig själv på toaletten. Det är inte en lärdom som barnen kan välja bort. Det är något vi måste insistera på att de lär sig, men naturligtvis alltid i deras egen takt. Olyckor händer, ja, men det ska inte få bli rutin. Barn kan vägra, ja, men det ska inte bli rutin. Då gäller det för oss att hitta andra lösningar. Lösningar som inte alltid innebär att barnen har valfrihet. Vissa saker måste man göra. Som att t ex byta blöja.

Lika förvånad blev jag när en kollega från en annan förskola berättade att de låter barnen vara delaktiga genom att fråga dem om de får byta blöja på dem. Jaha, skrattade jag, och vad händer när de säger nej? Som små barn gärna gör på pin kiv för att testa gränser. Ja, då frågar någon annan i personalen. Jaha, och när de säger nej till alla? Struntar ni i att byta blöjan då? Nej, då får vi lirka oss fram till att ändå byta den. Så egentligen är det ju inte delaktighet eller demokrati, för det är inte ett val de har rätt att göra. Det är en lärdom de behöver ta till sig; blöjan måste bytas. Inte skulle jag som förälder låta mitt barn gå omkring med en smutsig blöja. Det är vår uppgift som vuxna att lära barnen att så här går det till i livet. Blöjan ska bytas, sedan fungerar toaletten på det här sättet. Jag kommer vara med dig och hjälpa dig. Det betyder inte att jag kommer kränka dig.

Du måste vara som jag

Julfika hos min mamma med min brors barn Peppar (5 år) och Kanel (8 år). Vi börjar prata om pirater och jag frågar om Peppar och Kanel har sett någon av Pirates of caribbean-filmerna. Nej, för de finns inte med svenskt tal och barnen kan inte läsa textremsorna ännu, får jag veta. Däremot har barnen sett Harry Potter filmerna 1-4, för de kan man välja svenskt tal på. Min elvaåring vill inte se mer än två av Harry Potter för hon tycker att de är för läskiga.

Min bror Pingu ringer och undrar vilken ordning Potterfilmerna kommer i. Jag kan inte svara, jag har ingen koll på dem. Han vill visa de sista filmerna för Peppar och Kanel. Jag undrar varför, är de inte för små för dem? Har de sett Sagan om ringen-filmerna också? Nej, för de kan man inte heller välja svenskt tal på. Så det är alltså det som sätter åldersgränsen.
- Fast jag har visat dem klipp med orcher på youtube, lägger han till.
- Jaha.
- Det skrämde dem inte, som när jag visade Hajen.
- Har de fått se Hajen??
- Nej, bara klipp på youtube.
- Det var väl onödigt. Måste du förstöra dem som du själv blev förstörd?
- Ja, de ska också bli helt fucked-up! Fan, vad den där filmen har förstört mitt liv alltså. Jag var väl åtta när jag såg den. Jag vill ju inte ens bada i en insjö i Sverige. Kanel ville aldrig mer bada.
- Nä, det är därför det finns åldersgränser. Så varför visa Potterfilmerna då? De är ju också läskiga.
- Ja, men de första var ju okej, sedan blev de bara mörkare och mörkare.
- Ja, precis...

Sedan tänker jag på mig själv och min elvaåring och hur jag tycker att det är okej att hon ser vissa filmer som har 15-årsgräns. Idag har vi t ex sett Indiana Jones. Ändå är jag VÄLDIGT restriktiv och låter inte henne se vad som helst. Jag tittar alltid på filmen själv först och gör en bedömning om filmen är lämplig eller inte.

 

tisdag 25 december 2012

Ambiguous

Jo visst var den svarta dockan bortplockad ur scenen med tomten i Kalle på julafton. Jag fattar inte riktigt motiveringen till att göra det? Och mannen som kickar åsnan för att gå i leksaksparaden som går in i tomtens säck? För att han var en jude. Vem tusan har sagt att han var en jude??
Är det nedvärderande när vi drar ett folkslag över samma kam och en enda person får spegla det folket? Kan inte någon fälla Comviqs reklam med "kioskturken" då? Den är inte bara störande och jobbig, den är också enormt nedvärderande.

När jag tänker på reklam så fastnar jag också vid den där reklamen (är det Telias?) där en kille säger att han ska köpa något till "pappa....och pappas bonusgrabbar....och bonusgrabbarnas snygga morsa". Är det han själv som är pappan? Jag uppfattar det inte så, utan som att han pratar om SIN pappa - och alltså tycker att pappans fru är snygg, vilket inte låter så bra...  

måndag 24 december 2012

Merry, merry

Nu ska vi se Kalle och undrar om det verkligen kan vara sant att de klippt bort vissa saker bara för att vara pk.

God jul allesammans!

I´ve been a good girl

Julmat och klappar avklarade. Jag fick en julklapp från tomten där det stod:

"Kära C,
du har varit en duktig flicka i år. Min present till dig är ett uppgiftshäfte.
Jag har programmerat Elvaåringens hjärna. Så så fort du vill ha en uppgift gjord
måste hon göra den. Min mirakelmagi är rätt så fantastisk. Fortsätt med det du gör!!
God jul,
Tomten "

Klappen var från Elvaåringen. Very nice.

lördag 15 december 2012

Så kloka

Elvaåringen har haft bakdag med sin kompis Aniara. Kokostoppar, knäck, kokosbollar, muffins. De avslutade med fattiga riddare och satt vid bordet och pratade när de åt. Aniara satt med korslagda ben de såg ut som att de satt på ett café. De diskuterade kärlek och killar. Nu diskar de allt och pratar om att de ska lära sina barn att baka.
Aniara: Fast jag ska nog inte lära mina barn att göra knäck det första jag gör, då lär de inte vilja baka något mer sedan.
Elvaåringen: Nä, så klart.


Your wish is my command

Elvaåringen nämnde för morfar att hon vill se James Bond för att se vad det är för filmer. Jag påpekade att de flesta filmerna nog är från 15 år, men vi kanske kunde se någon tillsammans. Morfar har nu köpt en box med varenda Bondfilm som finns, till Elvaåringen i julklapp.

Never say never

Inte så trevligt att avsluta gårdagen med ännu en massaker i USA. Fascinerad läser jag att lärare och annan personal har genomgått utbildning för att upptäcka tecken på störningar hos äldre skolelever, av den typ som ledde till massakern i Columbine High School. Kanske föräldrar borde utbildas i det också? Och ha en anmälningsskyldighet av någon sort? Jag har aldrig förstått mig på deras vapenlagar. Visst, det är hur lätt som helst att skaffa ett vapen på "gatan" i Stockholm, men jag hoppas att det inte finns någon mamma som har vapen liggande tillgängliga hemma. I det här landet hoppas jag att det är vapenskåp som gäller i alla hem med vapen. Kommer det att ske fler massaker?

Envy much?

När jag tittat på lägenheten på Valhallavägen frågar Kära E med skepsis i rösten om jag verkligen vill bo där. För nästan precis där har hon bott, och flyttade snabbt till förorten. Och, nej, det är ju så jag känner. Vem VILL bo mitt i smeten i city? Jo, den som är ung och vill vara där det händer. Så jag tänker på Elvaåringens framtid. Troligtvis vill hon komma närmare stan när hon blir äldre. Eller så har jag helt fel. Det kanske bara är jag som känner något för det där med läget, läget, läget.

En kompis bytte sin lägenhet i Brandbergen mot sin mormors lägenhet vid Hornstull för flera år sedan och nu berättar en vfu-student att hon ska byta sin mammas lägenhet i söderförort mot sin mosters vid Odenplan. Ja, det är väl en av de få gånger i livet som jag känner ett litet sting av avundsjuka. Sedan tänker jag på vad jag har för jobb och hur gammal jag är och då släpper det en aning.

Sedan ser jag sånt här och då väcker det något till liv igen...

torsdag 13 december 2012

The one and only

I samtal med Elvaåringens lärare säger läraren:
- Det är tydligt att ni pratar mycket hemma, om allt. Ibland fattar jag inte hur ni hinner prata om allt. Vi kan ju prata om något här i skolan och nästa dag har ni pratat en massa om det hemma. Hur orkar du?

Vad svarar man på det? Jag är intresserad av min dotters vardag. Vi samtalar när vi äter middag tillsammans. Jag har bara ett barn.

Släcker vi stjärnljuset eller tänder vi det?

Vad säger vi till ett barn som älskar att gå i trappor? Sluta med det där nu eller letar vi efter fler trappor för barnet att bestiga?
Vad säger vi till ett barn som konstant vill sätta på kranen i handfatet, tvätta händerna och blöta ned sina kläder? Sluta med det där nu eller erbjuder vi möjligheten till att utforska vatten oftare?
Vad säger vi till ett barn som vägrar sitta på en specifik stol vid maten? Lägg av annars får du ingen mat eller erbjuder vi en annan stol?
Vad säger vi till ett barn som vill springa över alla madrasser och skrika när vi bäddar för vilan? Sluta med det där nu och stänger barnet ute eller låter det springa av sig en stund?
Våga se möjligheter istället för begränsningar.

onsdag 12 december 2012

Mardrömsscenario

Morgonmöte på jobbet. Elvaåringen ringer hysteriskt gråtande och piper fram att hon inte kommer ut, hon får inte upp ytterdörren. Hon ringer fem gånger. På mitt mobilsvar. Och låter ynkligare och mer övergiven för varje samtal. När jag senare lyssnar av svararen gör det ont i hjärtat. Det värker hela dagen. Jag vill bara krama henne och vara med henne, vara nära, som när hon var liten. Jag brukar alltid ha ljudet på innan hon gått till skolan, men inte just idag. Och just idag kärvade ytterdörren och hon kom inte till skolan. Tur att hon har en klasskompis som kommer förbi på morgonen för att gå med henne, som kunde meddela skolan. Sedan fick jag ringa oroliga lärare. Efter att Elvaåringen, som hon själv uttryckte sig "tagit sig samman" och ringt morfar och med hjälp av honom hittat numret till där jag var och kunde ringa mig där. Slutet gott, allting gott.

Sedan kom Elvaåringen hem och var ensam på den mörka eftermiddagen, som hon brukar. Då försvann strömmen igen. En gång var fjärde dag i två veckor har det varit strömavbrott. Panik.

Stackars min lilla fina, duktiga, stora, tjej. Ändå var det inte fredag den trettonde. Bara 12-12-12.

lördag 8 december 2012

Passa på

När jag ändå var i city tidigt passade jag på att shoppa några saker. Kom billigt undan på Kappahl. Köpte 15 plagg för under tusenlappen. Hade kupong med pengar från bonuspoäng och sedan fick medlemmar 30 % rabatt. I like. Det blev flera julklappar till Elvaåringen. Det är en äldre dam som alltid står i kassan på mittenvåningen på Kappahl vid Sergels torg de få gånger jag handlar där. Jag gillar henne. Hon är noggrann och effektiv.

När jag gick runt och kånkade på min hög med kläder var jag tacksam för att de hade kassar att bära sakerna i.
Undrar om Kappahl i Farsta har införskaffat det nu, eftersom de inte hade det tidigare.
 
På t-banan på väg ut mot förorten igen sitter jag intill en vuxen kvinna och en (cirka) sexårig flicka, som inte är mor och dotter. Flickan berättar om när hon var i Thailand och träffade en elefant och de fick mata elefanten med stora bananer. Fickan säger med häpen röst: "Elefanten åt upp hela bananen med skalet!"
 
Och jag förundras över vad barn upplever idag. Visst hade jag någon enstaka kamrat från Bangladesh eller något liknande avlägset land som barn, men ingen av mina svenska kamrater åkte längre än utanför norden på loven.
 
 
 
 

Drömmar är gratis

En vecka kvar till min hyresvärd blir en privatägd istället för en kommunalt ägd. Trots protester. En vecka kvar till jag inte längre står i den kommunla byteskön och kan byta till lägenheter mellan de tre stora kommunala hyresbolagen. Vilket var den största anledningen till att jag valde att ha den hyresvärd jag nu har haft i 15 år.

Jag behåller förstås min kö i Sthlms bostadsförmedling, och jag tittar efter lägenheter då och då. Men jag vill inte ge upp min kötid för vilken lägenhet som helst. Och så tänker väl alla, särskilt de som har kötid sedan 70-talet och kan få vilken lägenhet de vill.

Häromdagen hittade jag en 3:a på Valhallavägen. Kändes som en drömlägenhet. Jag såg framför mig hur den var inredd och hur jag kunde bo där. Om jag hade råd med hyran, vilket jag inte har. Idag var det visning. Lägenheten var inte färdigställd ännu. Hela kåken höll på och renoverades fortfarande. Det fanns 2:or i huset också. Hyra för 2:a 8500 kr. Hyra för 3:a 12000 kr.

Vardagsrummet.
 

Utsikt mot Valhallavägen på ena sidan.
Utsikt mot Roslagsbanans bangård på andra sidan.
 
 
Fast det slår väl inte utsikten där jag bor nu...?
Hellre träd och grönt än asfalt och avgaser.
Eller?

onsdag 5 december 2012

Lovely

Det började snöa under natten och har hållt på hela dagen. Helt underbart. Nästan en meter djupt på sina ställen, där det har bildats drivor. Imorgon är det jag som öppnar på jobbet, så jag gissar att jag får börja med att skotta.

Saker jag känner mig tacksam över idag:
att pappas operation gick bra och han verkar pigg
att Elvaåringen och jag mår bättre
att jag inte har någon bil som jag behöver köra idag, eller hitta parkering till
att jag slipper åka kollektivtrafik

Uppmuntrande

Jag tänker inte att den berättelse jag nu skrivit första delen av ska bli en bästsäljare, men jag tänker att det skulle bli kul om det blev en riktig bok av den. Jag klurar över några ändringar i texten och några vändningar som jag vill ändra. Det är ganska nedslående arbete. Jag vill ändra mycket när jag väl börjar. Sedan läser jag inlägg som Kajsas och jag blir nästan gråtfärdig av tacksamhet. Det finns alltså riktiga författare som sitter och klurar med samma sak?

tisdag 4 december 2012

Tjolahopp tjolahej

Jag skulle precis börja med middagen igår när hela lägenheten - och hela södra Stockholm - mörklades. Jag tyckte synd om dem som satt fast på t-banan. Vi hade många ljus, så vi klarade oss rätt bra och det blev en Dagobert sandwich till middag. När jag satt där och åt och spelade sällskapsspel med Elvaåringen konstaterade vi att det var väldigt skönt med tystnaden. När även elstationen för vattnet i källaren stannat så var det helt stilla i huset. Elen kom åter precis innan vi gick till sängs.

Sedan följde en orolig natt. Jag undrade om det berodde på att jag tänkte på min pappa som idag skulle genomgå en omfattande operation, men det visade sig vara något annat. Redan när jag vaknade vid fyra - och igen när Elvaåringen väckte mig vid femsnåret - kände jag att det nog inte skulle bli något jobb den här dagen. Sedan har jag sprungit på toa hela dagen och sovit sex av dagens timmar. Elvaåringen har kräkts efter minsta lilla brödbit eller vatten.

Nicht gut.

måndag 3 december 2012

Annan nivå

Under utvecklingssamtalet med Elvaåringens lärare ställer sig läraren högt frågan:
- Hur mycket kan man lära sig egentligen?
Det kommer som ett svar på att jag uttrycker att jag tycker att det inte varit så mycket utmaningar för Elvaåringen de sista 1½ året. Läraren tycker inte att det går att maximera utvecklingen så mycket mer än Elvaåringen redan har. Läraren anser att hon skulle sätta ett betyg i engelska på en nivå som vissa 9:or redan har, om Elvaåringen skulle få betyg idag. Jag inser att vi inte ser på saken på samma sätt. Så jag låter bli att argumentera emot läraren. Jag tycker att det är underbart att läraren tycker att Elvaåringen är en mönsterelev. Däremot anser jag att läraren jämför Elvaåringens utveckling med elever som ligger på en lägre nivå. Skulle Elvaåringen jämföras med elever på hennes egen nivå så kanske de inte skulel nå toppbetyg, utan ha ytterligare något att jobba mot (förhoppningsvis). Det jag är ute efter är att Elvaåringen får gå vidare inom de områden där hon inte har tillräckliga kunskaper, som t ex svensk grammatik, men det anser inte läraren är nödvändigt. När vi föreslår att Elvaåringen kan läsa mer engelskaböcker då hon är färdig med uppgifter i skolan säger läraren att det ju går bra. "Istället för att jag ger dig en massa korsord som du ska sitta med". Och det är precis det där som är kärnan i det hela. Varför ska Elvaåringen sitta med en massa (i mina ögon värdelösa) korsord när hon skulle kunna gå vidare och jobba med nästa kapitel i boken eller ta till sig en högre nivå av språket? Jo, för att det är bara så långt som läraren har planerat. Det går inte att ha elever som ligger på olika stadier i boken eller i en uppgift. Hela massan (klassen) måste med samtidigt. Jag är inte anklagande eller missnöjd, jag har själv varit där och vet att det är en i princip omöjlig uppgift att få med hela gruppen samtidigt. Jag bara konstaterar att då vill jag något annat för min dotter. Jag vill ge henne möjligheten att utvidga sitt lärande.

Sedan tittar jag på alla dessa barn som får diagnoser och har resurspersoner som jobbar med dem, som ofta får gå ifrån gruppen och kanske åka pulka istället för att vara med en stor grupp på fritids, eller sitta i ett klassrum. Dessa barn verkar bara öka i antal och det borde ju visa oss att något är galet i stort. Upplägget i (kommunal) skola behöver förändras.

Tabu

Är på Elvaåringens skola för utvecklingssamtal. Står i korridoren och inväntar läraren. Ett gäng biffiga killar passerar. Hormonstinna, supercoola. 9:or, tänker jag och ser sedan en kille som utmärker sig. Jösses, han måste ju vara närmare 20 år! Skulle kunna äta upp honom. Så himla söt. Elvaåringen ser min förbluffade min.
- Jag vet. Snygg, va?
- Går han i nian??
- Nä, han måste praktisera eller nåt.
Ah, en student! Sedan ger jag mitt inre jag bastning. Inte tusan ska jag bli en sån som suktar efter min dotters kompisar. Tänk när Elvaåringen närmar sig 20 och har killkompisar i samma ålder. Inte för att jag är MILF-material, men ändå. Skärpning.

söndag 2 december 2012

If it´s not like the movies...

 
Katy Perry säger det bra.

Äntligen

Först regn mörker i några dagar, sedan snö i några dagar och ljuset kommer åter och livet känns lättare. Strålande sol idag och klarblå vinterhimmel. Aj löv.
 (Låt det ligga kvar i några månader nu, snälla kung Bore.)
 
 

Mums

I helgen var vi på Mat för livet-mässan i Kista igen. Fast i år var det mindre än förra året, och färre människor. Det var ändå givande och vi köpte med oss mycket gott.

Kista centrum var pimpat till max.
 

Skam på torra land

Det var två år sedan Elvaåringen hörde av Pappan. Vi har inte något nummer eller adress till honom. Hans namn kommer på tal ibland i mina konversationer med Elvaåringen, men aldrig i några djupare sammanhang. Elvaåringen har själv börjat nämna honom som en lustig detalj; någon hon har sina olater ifrån. Through no fault of my own.

Pappans svägerska hör av sig och undrar om vi vill ses. Kusinerna vill ses. Så vi träffas. Det visar sig att svägerskan fått Elvaåringens mobilnummer från Pappan. Han har alltså Elvaåringens nummer, men väljer att aldrig, aldrig höra av sig. Det känns skönt att höra att svägerskan tycker som jag; det måste ligga på den vuxne att ta ansvaret att visa att det finns ett intresse. Jag kan bara uppmuntra och peppa Elvaåringen så långt. Jag kan (tyvärr) inte själv ta kontakten med Pappan. Vill hon inte, så vill hon inte.

Visor och inga ord

Enligt fackavtalet om lärarlönerna ska våra löner höjas med 4,2%. Vackra ord. Stockholms stad valde att dela upp den procenten, så att lärare på vissa skolor får 3,7% och andra mer än 4,2%.  Lärare protesterar mot detta. Samtidigt hörde jag genom vänner om skolor där rektorer lagt sammanträde under just klockslaget för protesten - och om lärarna valde att avvika från mötet och gå ut och protestera, så riskerade de löneavdrag. Vad är det för maffiafasoner?

Själv vet jag ännu inte vad jag får i höjning. Det är tydligen klart på stadsdelsnivå, men chefen kan inte kläcka ur sig det. Och att få chefen att prata siffror överhuvudtaget är i princip omöjligt. Slingrande som en mask. Varför?

Den enda chef jag haft som snackade pengar med mig var den chef som också var en vän privat. Alla andra chefer har skytt lönesnack som elden. Så snart pengar kommer på tal börjar chefernas blick att flacka. Varför fattar jag inte riktigt. Det är väl bara att vara tydlig. Jag förväntar mig att få veta vad jag behöver göra i mitt arbete för att få en högre lön. Kanske det är just där det hela ligger. Om chefen är vag med vad jag behöver göra för att få högre lön, så får jag heller aldrig högre lön eftersom jag inte kan leva upp till det. Som ett sorts moment 22.

Fantisera mera

Ser på Big bang theory, det avsnittet där Penny blir beroende av online gaming, som Age of Conan. Jag nämner för Elvaåringen att jag tänker att berättelsen i min bok skulle kunna bli ett bra dataspel. Det sätter sprutt på hennes fantasi direkt. Hon börjar spåna över vilka karaktärer man skulle kunna välja att vara och vad de skulle möta i spelet och vad målet med spelet skulle vara.

lördag 1 december 2012

School´s out

Jag väntar på bussen med en annan mamma. Hennes son har precis börjat i första klass i den lokala kommunala skolan. Jag berättar att min elvaåring går i samma skola, men att vi ska byta till nästa läsår. Mamman suckar besviket och säger att det är ju precis det som gör att skolan fått dåligt rykte. Allt är bra upp till högstadiet och det är klasserna i högstadiet som gör att skolan har sitt dåliga rykte. Jag kontrar med att jag har funderat på att byta skola till Elvaåringen i tre år. Den här kommunala skolan har noll utmaningar för henne och för att utvecklas får hon alltid göra extrauppgifter, istället för att verkligen utvecklas vidare. Mamman säger:
- Men om alla vi svenskar stannade kvar i skolan så skulle ju högstadiet vara bra och skolan vara bra.
Bussen kommer och jag säger inget mer. Delvis håller jag med henne, för det är min starka tro på den kommunala skolan som läroform som behåller sitt grepp om mig, men för mig privat fungerar det inte så. Det skulle behövas en elitklass i den kommunala skolan för att kunna bemöta min dotter, och det har inte den kommunala skolan kapacitet till. De lägger allt sitt krut på att hjälpa dem som behöver hjälp, inte att att lyfta dem som redan svävar ovanför alla andra i kunskapsnivå. Jag vet ju att det är så. I alla kommunala skolor jag någonsin hört talas om.

Elvaåringens huvudlärare får nys om att Elvaåringen ska byta skola nästa läsår. Hon suckar och säger besviket att det alltid är de bästa eleverna som slutar. Som lärare sympatiserar jag med hennes besvikelse, men som förälder måste jag se till Elvaåringens bästa. Jag kan känna skuld över att jag väntat så här länge med att byta skola, men det har inte funnits något tillräckligt bra alternativ tidigare. Nu hoppas jag att vi har hittat ett. Vi har varit på studiebesök och Elvaåringen är exalterad och övertygad. Det ser ut att vara ett vinnande koncept. Ja, det är en friskola och jag är väääldigt skeptisk, men jag försöker hålla det för mig själv och behålla min kritiska blick.

Annorlunda är väl bra

Jag fiskar tips för julklappar till Elvaåringen.
- Gillar du de där One direction?
- Nää...
- Alla verkar ju gilla dem.
- Ja, jag vet.
- De verkar vara stora.
- Ja, de är typ som nya Justin Bieber eller nåt.
- Aha. Men gillade du inte en av deras låtar?
- Jo, en är okej, men nää...

Jag har hittills köpt tio böcker. That´s it. Ungen kan ju inte få enbart böcker i julkklapp. Jag tittade på nya sängkläder också. Sedan funderade jag på vad jag ska köpa till henne de kommande tio åren...

söndag 25 november 2012

Ny världsbild

Jag besöker en väninna till min mamma. Jag lekte med hennes barn när jag själv var barn, upp till jag var tio år. Väninnan pratar om min barndom och berättar om olika människor som bodde i de hus jag bodde i. Jag minns ingen. Inte ett namn känner jag igen. Inte deras barn heller, som borde varit jämnåriga med mig. Jag tror att väninnan blir irriterad på mig för att jag inte minns, men jag har vant mig vid att jag har väldigt få minnen innan jag blev tio år.

Jag pratar med min mamma. Hon undrar om jag sett på Historieätarna om 1970-talet. Hon tycker att det visar hur det var när jag var liten. "Vi rökte för tusan överallt." Så jag ser det på svtplay. Och, visst, mycket minns jag. Eller gör jag det? Är det verkligen egna minnen eller är det bilder som jag sedan tagit till mig?

Mellan mina föräldrar hade jag sex hem under mina första tio år. Samt dagmammor, dagis, skola och fritids. Och mor- och farföräldrars hem. Ändå är mina allra tydligaste minnen korta stunder då jag var helt ensam. Minns jag det för att jag kände lättnad, eller för att jag kände mig utsatt och ensam?

Jag pratar med min pappa. Jag trodde de skilde sig när jag var ett år och jag då flyttade med mamma till en annan lägenhet och att jag gick på dagis i ungefär sex år. Det visar sig att de skildes när jag var ungefär fyra år (men de bråkade konstant, levde tillsammans under non-speaking-terms, och kommunicerade genom advokater från det jag var ett år till jag var fem år). Mamma och jag flyttade till den andra lägenheten när jag var ungefär fem år. Mina första år i livet hade jag barnflicka, sedan var jag dagbarn, sedan var jag några år på dagis, sedan var jag dagbarn igen. Min pappa förvånas över hur få minnen jag har av mina första tio år i livet. Sedan säger han krasst:
- Kanske det var så kaotiskt och traumatiskt att du helt enkelt inte vill minnas.
- Ja, kanske.
- Minns du när du föll från klätterställningen och axeln hoppade ur led?
- Jag minns klätterställningen, och gården. Kroppen minns något med axeln, men jag minns ingen smärta eller vad som hände. Och frågan är om inte minnet i sig är det som du berättat för mig när du nämnt händelsen för mig flera gånger tidigare.

Jag minns miljöer. Vilket får mig att undra hur frisk jag är. Jag minns strävheten i en betongmur, skrovligheten i en fasadvägg. Och träet i en väggpanel och ribbstol på dagis. Konstigt nog är flera minnen från dagis. Om jag bara gick där några år så är det väl märkligt att jag har mer minnen därifrån än från andra situationer under samma tid. Är det för att mina dagar på dagis var så långa? Är det för att det var ett tryggt ställe? Jag minns dagisfröknar och lärare i skolan. Jag minns vänner.

Och, ja, jag minns barfotafötter i gräset vid ån när vi samlade små ödlor i glasburkar med vatten. Och jag minns daggvått gräs som jag plockade till mammas marsvin. Och jag minns söndagsskolan och psalmer. Och mycket annat. Men det mesta är dimmiga och flyende bilder. Tio år. Det är en lång tid. Det är som att min elvaåring inte skulle minnas något av sitt liv. Hur långt tillbaka kan man minnas egentligen?

lördag 24 november 2012

Återhämtning

Den gångna veckan på jobbet på förskolan känns det som att jag fått tillbaka något av min glädje för jobbet. Jag förlorade den delvis efter sommaren och har haft svårt att finna den. Nu har jag hittat något av mitt inre lugn igen och det märks direkt på barnen på jobbet. De vill kramas mer och de vill vara nära, sitta med mig och veta var jag ska ta vägen. De gillar mig. När jag frågar en treåring om han vill gå ut eller vara inne stannar han upp och tittar på mig med pigga ögon och säger med självklarhet:
- Jag vill va me dej.
- Okej. Jag ska vara inne och leka med vatten. Vill du göra det?
- Ja!!
(Vilket barn vill inte göra det? Men fråga måste jag ju.)

Insnöad

Elvaåringen tycker att jag använder mig av fornnordiska i min bok. Det är tydligen inte bra.
- Mamma, vet du hur en bra bok får sitt rykte?
- Nej, berätta.
- Om någon läser den och sedan berättar det för sina kompisar och så sprids det vidare.
- Mhm.
- Då kan det inte finnas en massa konstiga ord på typ italienska som man inte fattar, för då stannar man upp och vill inte läsa mer.
- Fast gammal svenska är inte direkt italienska. Och du vill ju ha engelska ord i texten.
- Ja, men bara så att du vet.

Bakom

Åker tunnelbana från förorten till city med Elvaåringen och hennes jämnåriga kompisar, killen Nutte och tjejen Aniara. Nutte och Aniara snackar på om olika spel, Facebook, och folks chat de läst på nätet. Nutte berättar om en som skrev WTF. Aniara gör stora ögon. Elvaåringen ser förvånad ut. Jag förklarar för henne vad det står för. Aniara ger andra exempel, som vgd=vad gör du, LOL (vilket Elvaåringen har koll på, men inga svordomar eller dylikt). Sedan lägger Aniara till att hon typ enbart skriver förkortningar i sina sms till sina kompisar. Det är vardagsspråket. Elvaåringen tittar frågande på henne. Aniara stryker Elvaåringen på armen och säger på ett tröstande sätt: "Ja, inte till dig, för du skulle nog inte förstå. Till dig skriver jag ordentligt. Och till pappa."
Och jag kommer på mig själv att undra över om det är respektfullt eller om Aniara ser ned på Elvaåringen. Det känns som det första alternativet.
Sedan berättar Nutte att han har skaffat instagram. Han har tittat runt på andra bilder också. "Det finns några med boobies", säger han utan omsvep. "Trevligt", säger Elvaåringen syrligt. "Ja, vad då", säger Nutte, "ni har ju inget att skämmas för. Det är ju ni som har boobies. Jag har bara manboobs."

Förändrat perspektiv

Elvaåringen frågar:
- Hur gammal är den äldsta kille du skulle dejta?
- Ehm...kanske femtio år, tror jag.
- Så typ tio år äldre alltså.
- Ja...
- Femtio. Det är gammalt.
- Ja...

Hon lämnar mig med en fundersam min. Själv tänker jag att hon borde fråga hur ung den yngsta kille skulle vara som jag skulle kunna dejta. Tjugo? Mjaa. 25 kanske.

Julklappstips

Lampfot med stjärna, och skärm att byta till efter helgerna. 99 spänn på Clas O just nu. I like. Köpte flera.

söndag 18 november 2012

Toleransnivå

Min pappa berättar att en kvinna på hans jobb sett Breaking dawn 2 och att hon tyckte den var jätteläskig och sedan hade hon mardrömmar. När jag ser filmen med väninnan M i fullsatt salong med femhundra pers så känns de två timmarna som 30 minuter. Mycket action och en häftigt oväntad vändning i filmen. Väninnan M och jag är skeptiska efter filmen. En vuxen som blir skrämd av det som filmen innehåller är nog ganska ovan att se action (för att inte tala om skräck). Kan Elvaåringen se den? Ja, jag tycker nog detn. Jag började med att fråga henne:
- Hur tar man död på en vampyr?
- Sliter av huvud och armar och bränner upp det.
- Okej, bra.
- Vad då, då?
- Jag bara undrar om du vet, eftersom det är rätt mycket sånt i filmen.
- Det har ju varit några såna scener i de andra filmerna.

På vägen hem frågar jag om Ted. Var det mycket sex? Njaa, men björnen ville typ ha det hela tiden. Och några killar i salongen satt och gjorde ooande ljud. Var den bra? Ja, och rolig, tydligen.



lördag 17 november 2012

Bästa faster

Min bror Pingus son Peppar fyller sex år.
Faster (jag) har köpt en exceptionell bil i London till honom i present.
Bilen kan köra på väggen och i taket. Lyckan är total.
 

Bedtime stories

När vi låg i våra sängar på hotellet i London frågade Elvaåringen mig mer om min berättelse och ville höra fortsättningen och vad som ska hända efter den första boken som hon har läst. Så jag berättade, fast jag fick välja mina ord, så att hon kunde sova sedan. Och med mina ord och hennes frågor så formades en fantastiskt bra berättelse, som jag försöker hålla fast vid och sätta på pränt. Vilket inte är det lättaste.

Jag frågade henne vad hon tyckte om min bok, på en skala på 1-5. Hon placerade den på 3-4. Med tillägget att ingen bok nådde fem. Vad skulle en bok innehålla för att nå fem? Då skulle den aldrig ta slut. Jaha, men det gör ju alla böcker, så då får vi lägga till en nivå; 6.

fredag 16 november 2012

Same, same

På flygplatsen satt en anställd och intog sin lunch och läste ivrigt 50 shades...
Är det skillnad på London och Stockholm? Ja, absolut. Skulle jag vilja bo i London, eller England för den delen? Nej, jag skulle nog inte fixa det. Jag måste varit i landet minst tio gånger under mitt liv. Jag lämnar det alltid med intryck av förfall. Funderar över vad det beror på. Heltäckningsmattorna?
Vädret? (Som under dagarna där förra veckan förvånade genom att vara soligt och fint.)
Folket? (Alltid lika trevliga och vänliga.) Husen? Kan inte sätta fingret på det...

Observant

Vi passerar en vägg med reklam för CK i London.

"Där kan man verkligen snacka om Misery", säger Elvaåringen.
"Vad då, menar du Maroon 5?" frågar jag.
Hon nickar lugnt och går vidare.

Isbrytare

Ser på "Allt för Sverige" på SVT. Amerikanerna hälsar på svenskar i stugorna någonstans i landet. Ett äldre svenskt par tar emot på en fika. När det blir en halvt obekväm tystnad ställer en av de amerikanska tjejerna på bruten svenska frågan: Och bilen går bra? Jag skrattar högt och Elvaåringen tittar förvånat på mig. Jag har inte för inte levt i årtionden med manliga kollegor där den frågan alltid funkade som startpunkt för en konversation. Elvaåringen sa att hon skulle lägga det på minnet, ifall hon umgås med en kille som har bil längre fram.

Half way

Plats 143 av 365 i kö för en lägenhet på Södermalm via Sthlms bostadsförmedling. "Under de senaste 12 månaderna har 6 stycken liknande lägenheter förmedlats i området. De flesta av dem har förmedlats med en kötid på mellan 25 år och 31 år." Jupp. Förstår det när den förste i kön har kötid sedan 1972...

Keep calm and carry on

Resan till London var skön. Vi tog det lugnt, men gjorde mycket. Och såg allt som vi planerat. London Bridge, Towern, Big Ben, The eye, the shard, Piccadilly, British museum, Oxford Street, Hyde park, Buckingham, Madame T och diverse annat. Det var helt kanon. Fem dagar i staden var nästan på gränsen till för mycket. Särskilt när det gällde att hitta något glutenfritt att äta. Det gällde att planera hela tiden.

Wagamama fungerade, men det var en aning kaotiskt att dividera med servitören om vad saker innehöll. En dag på Oxford Street hade vi inte planerat någon lunch och tillslut gick vi in på Marks & Spencer, mest för att gå på toa, men de hade en macka som faktiskt Elvaåringen accepterade.
Sedan hittade vi till Dannys en dag och de var exceptionellt måna om glutenfria kunder. Det var så otroligt skönt att se dem förbereda Elvaåringens wrap med noggrannhet. Elvaåringen konstaterade att det var något av det godaste hon ätit - och att hon aldrig ätit så mycket sallad i sitt liv som hon gjorde under dagarna i London.
Sedan hittade vi till Cotto. Fem minuter från Big Ben. Då hade vi verkligen kommit till himlen. Elvaåringens i alla fall. Och jag tackade min lyckliga stjärna. Det blev dyrt i längden, men där åt vi middag nästan varje kväll. En trevlig liten familjerestaurant där ägaren och hans son båda är glutenintoleranta. Det hembakta brödet Elvaåringen fick innan maten var enligt henne själv det godaste brödet hon ätit.

Liten på jorden, men stor i orden

Elvaåringen är fett irriterad på att det är 15-årsgräns på Breaking dawn 2 på bio. Jag minns när vänners ungar ville se den första Twilightfilmen på bio och det var samma dilemma för dem då. (Fast då hade jag noll koll på vad Twilight var för något.) Elvaåringen vill inte höra talas om att jag ska gå och se filmen utan henne, men det kommer jag att göra. Så jag föreslog att hon går med en kompis och ser en annan film samtidigt. Då kontrade Elvaåringen med att hon ska se filmen Ted med sina kompisar; en film som jag själv vill se och trodde det skulle vara 15-årsgräns på.
- Ja, men då är det ju rättvist, säger Elvaåringen. Du ser en film jag vill se, och jag ser en som du vill se.
Ja, jag får väl ge henne det. Och hoppas att det inte är ALLTFÖR mycket sex i Ted.

onsdag 7 november 2012

Longing

Åter i Sverige. Resan till London var skön. Återkommer till den. Många affischer om Breaking dawn 2, som tydligen har premiär tidigare i Stockholm. När vi var på Madame Tussauds saknades Kristen Stewart, bara gossarna fanns på plats i form av dockor. What´s up with that? 4D-filmen på Madame T var dock helt outstanding!

Vi pratade om att se någon teater, men Elvaåringen trodde inte att hon skulle kunna hänga med riktigt, och jag höll med. Det fanns många filmer att se. Som jag vill se. Som Gambit, The Master och Rust and bone.

Just nu är jag helt stuck on E. T. med Katy Perry.

söndag 28 oktober 2012

Uhm...

Jag betraktar kartan över London inför vår resa. Vilka turistmål ska vi se? Var ligger de i förhållande till varandra? Det var väldigt länge sedan jag var i London. När var det senast egentligen....1999? Var det då jag var involverad med den där affärsmannen som hade ett dataföretag som nyligen introducerats på börsen...hmm...ja, det var det nog. Han som bjöd på fin middag på restaurant i Knightbridge - i närheten av hans tjusiga hem (med Ikeasoffa) - och som ville att jag satt vid bordet utan trosor under kjolen. Mjoo...som jag minns det så var det nog senast jag var där. Jag tror att jag var i London tre gånger det året. Fast den mest minnesvärda resan det året var ju den till Las Vegas. Det var en annan jag, i ett annat liv. Kanske kan jag hitta tillbaka till det jaget längre fram.

Hur gammal var jag när jag var i London första gången? Åtta år, tror jag. Jag minns glimtar av den resan. Elvaåringen kommer förhoppningsvis ihåg mer längre.

The sky´s the limit?

Onsdag kväll på Discovery channel. Dynamo (Steven Frayne) visar sina trick. Det är magisk magi.

Gott gott i gott gott

 
Är med och överraskar Vänninnan M som tagit examen (Bravo!) genom att fira med fika och presenter.

 
Söta G har gjort bitchin´ kolakakor.

Alla goda ting är...

Kände att jag inte kunde lämna de två sista delarna av Femtio nyanser-triologin olästa. Så nu har jag avslutat dem. Det slår mig att Fifty shades-historien är något av 2000-talets version av Pretty woman.

Den sista delen var ganska långrandig på sina ställen, men den var ändå den mest spännnade delen. Det var också delen med flest sidor. Och samma åsikter hade jag väl kring Twilightböckerna också. Ironiskt tänker jag att så ser jag på min egen berättelse också. Det är i tredje delen allt det bästa och mest spännande kommer att ske. Vem vill då läsa de två första delarna?

Sedan funderade jag över det faktum att del två och tre av Femtio nyanser-triologin var skrivna ungefär som del två och tre av Hungerspelen på det sättet att det kanske skulle vara klurigt att läsa del två och tre utan att ha läst del ett och två innan. För det är inte direkt några förklaringar i del två och tre som förklarar vad som har hänt innan. Förutsätter författaren att läsarna har läst de tidigare delarna? Antagligen. Kommer ingen att vilja läsa bara del tre? Nej, det kanske är så det funkar. Det gör ju det hela lättare; då behöver författaren inte ägna sidor åt att förklara tidigare händelser så att läsaren hänger med i vad som händer i berättelsen i den aktuella boken. Hmm...

Magiska ord

Elvaåringen kommer till mig och låter frustrerad. Hon har precis läst ut boken Bläckhjärta.
- Åhh, det är alltid lika hemskt när en bra bok är slut. Det blir helt tomt inuti mig ett tag. Fast allt det där bra finns samlat här.

Säger hon och lägger sin hand över sitt hjärta.

fredag 26 oktober 2012

What was I thinking?

Resa till London till Halloween. Hur tänkte jag när jag bokade den resan? Trodde jag verkligen att både Elvaåringen och jag skulle vara friska till hennes höstlov? Tydligen. Nu är det några dagar kvar innan vi ska åka och jag har hållt Elvaåringen hemma några dagar för att hon är så förkyld och hängig. Själv hostar och snörvlar jag. Får väl packa meducin...

Lost in transport

Väninnan M läser just nu mitt första manus. Hon och ett par personer till. Jag inväntar kommentarer. Väninnan M är ändå den som känner mig bäst av alla, tror jag. Och när hon ger ett litet uns av - åh så underbart glädjesmittande - feedback så blir jag alldeles sprallig. Jag har funderat på om jag vill ha min bok publicerad. Jag har tänkt att, tjaa, jo, det vill jag nog. Idag tänkte jag mig att det inte skulle bli så och då fick jag ett sting av något. En känsla av besvikelse var det som svischade genom kroppen. Alltså vill jag absolut se den här boken i pränt. Jaha, då vet jag det. Det är alltid bra att själv bekräfta sina känslor.

Det spritter i kroppen av lust att fortsätta skriva på del två av boken, men jag är hindrad av att jag har en uppgift till min kurs på universitetet att skriva istället. Den är tvingande - och jag får inte ur mig ett enda ord. Istället skriver jag (thank GOD for post-its!) små lappar här och där som ska påminna mig om vart min egen berättelse ska ta vägen. Fantasin känner inga gränser och det är endorfinframkallande. Jag tror nog att jag kommer skippa den där universitetskursen och ta den en annan gång. Allt för min mentala hälsas skull.

A sad, sad story

Min bror Pingu ringer och påminner mig om att på söndag börjar programmet "Allt för Sverige" igen, där amerikaner med släkt i Sverige får tävla om att träffa sina svenska släktingar. Pingu erkänner att han grät flera gånger förra gången serien gick. Vilket påminner honom och han frågar:
- Har du sett den där "Torka aldrig tårar utan handskar"?
- Nej, jag har sett att det gick på TV häromdagen, men jag har inte kollat.
- Va? Varför har du inte kollat? Det är SÅ bra.
- Jaha... Jag tänkte läsa boken, tror jag.
- Alltså, jag bara bölar tiden.
- Gör du?
- Ja, alltså jag ger ju ingenting för bögar och den där livsstilen du vet, men alltså, faan...
- Jaa...jag minns ju Sixten och allt det där i media som barn...
- Ja, jag med.
(Fast ändå vet jag att Pingu omöjligt kan minnas det på samma sätt som jag, då det var jag som levde i ett hushåll med homosexuella omkring mig, och inte han. Det var STORA diskussioner i mitt hem.)
- Kommer du ihåg han, han som vi kände som dog i aids? frågar han.
- Ja, om jag gör...
Sedan berättar jag om han som dog i aids och det visar sig att Pingu inte har en aning om min relation till den mannen. Relation och relation förresten. Pingu frågar om vi hade sex, men jag fnyser åt honom. Jag var inte ens myndig och han var väl närmare femtio. (Ja, ja, som om åldern skulle vara ett hinder.) Jag kände honom som barn, och återupptog kontakten som tonåring. Han är ett sällsamt minne för mig. När jag fick hans dödsbesked var jag mitt i mitt unga, fria liv. Minnet av besöket hos honom i södra Frankrike som sjuttonåring är något som funnits med mig genom livet, som en pärla som glimrar till i de mest oväntade stunder.

söndag 21 oktober 2012

Sätt ned foten

På väg från Slussen ut mot förorten sitter jag intill en asiatisk familj bestående av mamma, pappa och en dotter, ca 1,5 år. En dotter från helvetet, tänker jag, men vet att det inte är hennes fel, det är deras. Föräldrarna låter henne få vad som helst. Vad som helst för att hon ska vara tyst. Hon får slå på mig, hon får kasta sina skor i tågvagnen, hon får fälla upp paraplyet och vifta runt med det bland folk, hon får slå på mamman och dra i hennes hår och slita loss hennes smycken. Låt ungen skrika för tusan! Jag är så nära att ryta åt dem, men istället reser jag mig och går längre bort i vagnen. T o m Elvaåringen kommenterar det hela och suckar högt när vi flyttat oss.
- Den där ungen fick ju göra precis vad som helst!
Jepp. Och det barnet ska vi sedan ta emot på förskolan och forma till att fatta vad gränser betyder.

Som gud borde jag ha mer betalt

Afternoon tea på Långholmens Wärdshus med Kära E och gulliga L. Makalöst trevligt!
 

Vi diskuterar allt i livet, men mest blir det jobb, för det är en stor del av livet för oss alla. Helt galet att det snart har gått tre år sedan vi lämnade lärarutbildningen. När vi pratar om föräldrar som vi möter i jobbet så finns det mycket att säga. Inte så att vi direkt beklagar oss, men vi jämför och förundras över vilka olika sorters föräldrar det finns. För vissa föräldrar är det viktigt med genus och för andra är det viktigt att vi lyssnar på deras bekymmer. För andra är det viktigt vad vi har att säga och de tror att vi kan allt som handlar om utbildning och omsorg - vi är som gud i deras ögon.
Vi har inte alla svar och vi kommer aldrig att kunna bemöta alla på det sätt som de vill, hur mycket vi än försöker. Men under tiden...

torsdag 18 oktober 2012

Dream team

Tre mammor och en bebis som lever tillsammans. En bebis som inte ska kallas hon, utan hen, fastän hon har en snippa. Och mammorna är veganer och har bestämda åsikter.

Kan det vara något? Jag skulle tycka att det var underbart om det barnet började på mitt jobb på förskolan. Det skulle röra om litet i grytan.

Olika prio

Bänkar mig vid långbord med tjugo personer på jobbet. Klämmer in mig på kortänden, där det redan sitter en tjej, som är ca tio år yngre än mig.
- Nej, nej, det går inte, säger tjejen och flyttar sig. Hon trycker sig ut på långsidan och jag får kortsidan för mig själv. (Tills en eftersläntrare kommer och delar kanten med mig.)
Varför flyttar hon sig? För annars (skrockfullt) blir hon inte gift.
- Jaha, men det stör inte mig, säger jag.
- Vill du inte bli gift? säger hon med ett leende på läpparna.
- Nej, säger jag och börjar ägna min uppmärksamhet åt chefen och vad hon har att säga.
En sekund passerar. Tjejens leende bleknar en aning, men glimten i ögat finns kvar.
- Vill du inte bli gift?
Jag skiftar fokus en sekund och säger bara nej, men leende. Sedan börjar jag lyssna på vad andra säger.
Ytterligare en sekund och nu är tjejen allvarlig, verkar det som.
- Alltså, vill du verkligen inte bli gift?
Jag vänder mig mot henne igen.
- Nej, det är inget jag bryr mig så mycket om. Är det viktigt för dig att bli gift?
- Ja...
- Har ni planer på att gifta er?
- Nej, inte just nu, men snart, hoppas jag.
En åldrande kollega intill tjejen säger krasst att hon varit gift, det är ingenting att ha.
- Det är mest festen och firandet jag vill ha..., säger tjejen, mest för att försvara sig, tror jag.
- Okej, men jag har inget intresse av det, säger jag.
Sedan vänder vi oss mot mötet som börjar. Ändå ser jag hennes undrande blickar på mig.

Vill jag vara för evigt singel? Nä, helst inte, men jag behöver ingen ring på fingret för att visa när jag är permanent med någon. Har aldrig velat ha. För flera år sedan undrade jag om det var min mammas åsikter inpräntade i mig, men hon har ju varit gift flera gånger. Sedan kom jag fram till att det var min egen åsikt. Kanske påverkad av alla förstörda äktenskap jag upplevt genom livet. De som aldrig gifter sig, utan lever som sambos, verkar alltid vara tillsammans längst. Med det inte sagt att de är lyckligast.

lördag 13 oktober 2012

Andra sidan av myntet

Nu är det dags att ägna tiden åt andra böcker än de jag plöjt de senaste dagarna. Nu ska jag dyka ned i pedagogikböcker och skriva en artikel om Vygotskij är tanken. Återstår att se hur disciplinerad jag kan vara. Det är fint promenadväder idag.



Purr

Elvaåringen har ägnat mycket av sin lediga tid den senaste veckan åt att läsa mitt manus. Jag har hört henne skratta för sig själv då och då (mer ofta än jag trodde hon skulle göra av texten, vilket varit en bonus) och jag har smugit fram och tittat vilken sida hon varit på och vad i texten som var skrattlockande.

Nyss läste hon ut boken och frågade försynt:
"Vad håller du på med på datorn?"
"Ingenting just nu."
"Skriv då färdigt nästa del!!"

Sedan diskuterade vi vad hon tyckte om och inte. Det fanns bara en passage i boken som hon hade svårt för och det berodde på att det var en alltför snabb känslomässig vändning mellan två personer. Och hon tyckte att två stycken i texten var en aning för långrandiga. Vilket för mig egentligen är oväsentligt, eftersom det är sånt som lätt kan åtgärdas. Jag är mest intresserad av att höra hur hon uppfattade hela historien och om allt gick fram, allt kluriga kopplingar mellan de olika typerna i boken. Så vi pratar om de olika scenarion som utspelas och hur alla är relaterade till varandra. Det verkar finnas ett par saker där hon inte har tänkt som jag, men det är inga fatala missuppfattningar, utan det är precis de saker som jag tänkt att där måste man själv komma fram till en egen slutsats och skapa sig en bild av vad det är som egentligen händer.

Nu ska jag lämna texten i händerna på några som är äldre än Elvaåringen och jag känner mig nervös för det, men också glad att få höra deras åsikter. Oavsett om de här böckerna någonsin ska komma i tryck så lär jag skriva färdigt dem, för Elvaåringen och min egen skull, för att det är kul.

Normal

Det händer så ofta att Elvaåringen blir annorlunda, utanför, vid sidan om, med sin glutenintolerans. När jag nu levt med den i tio år så kan jag se att det blir mer och mer känt vad det innebär att vara glutenintolerant. Eller allergisk, som jag brukar säga för enkelhetens skull. Igår kväll såg vi en reklamsnutt på TV. "Titta"" säger Elvaåringen. "Den här har jag bara sett slutet på, titta nu!" Och jag tittar på Apotekets reklam. Som avslutas med att killen säger "Jag är tydligen glutenintolerant". Tack, för den! Elvaåringen fick känna sig som en av allmänheten för en stund.

Lost in the shades

Okej, nu har jag läst Fifty shades of Grey av E L James. Kommer jag läsa de andra två delarna? Tveksamt. När jag läst en fjärdedel av den här första delen lade jag ifrån mig boken och kände noll behov av att läsa vidare. Tanken slog mig att jag inte fattade vad som var grejen. Vad är det egentligen alla pratar om? Särskilt märkvärdig är väl inte boken? Okej, om man själv är en tjej på 21 som är någorlunda oskuldsfull och drömmer om en fast hand att leda en genom livet. Att sedan den fasta handen tillhör en stilig och oförskämt rik man är väl aldrig negativt. Ja, mitt 21-åriga jag skulle nog också drömma mig bort med det. Fast mitt nästan 20 år äldre jag, som har upplevt sådana män och inte skulle drömma om att ens försöka få dem att ändra sina livsval tänker; när ska hon komma till the nitty-gritty, när ska de börja köra igång på riktigt? Visst sex är sex, men bdsm-delen skrapas bara på ytan.

Det som irriterade mig genom hela boken, men mest den där första fjärdelen var alla gånger uttrycket "Oh my" användes. Det blev rätt tröttsamt. Kanske det är ett uttryck James själv använder sig av. Jag lyssnade med ett öra på när Skavlan intervjuade henne och märkte inget av det. Och jag fattar att det här är hennes fantasier som kommit på pränt. Jag minns att jag läste något av henne i slutet av förra året som jag hittade på nätet och då var det mer grundat på Twilight. I boken kan jag fortfarande se spåren från Twilight. Som den skruttiga bilen, resa hem till sin mamma, vilket område hon bor i och en hela massa andra detaljer.

It doesn´t quite do it for me. Ändå vill jag höja min näve i luften och säga yay! Inte för att boken slutar som den gör, utan för James succé. Good for her.

tisdag 9 oktober 2012

Skrattretande

Lyssnade på Pelle Sandstrak berätta om sitt liv med Tourette. Förbannat intressant. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta ibland. Skrattade så jag grät.

Jahapp

Så var den första boken utläst. Jag låg nästan hela natten och läste Simona Ahrnstedts bok. Jag kunde inte lägga ned den. Den var Harlequinlik och skön. Gillade att det utspelade sig mest i Stockholm. Det kröp i hela kroppen när jag läste delarna om övergreppen. Det hade jag kunnat vara utan, men förstår att det inte hade blivit samma bok utan det. Den är del av min reptilhjärna som liksom får spasmer när jag läser sånt och tanken "skott i pannan" kommer för mig.

Moving on to the next book.

Btw;
Elvaåringen läser mitt eget manus och fnissar för sig själv då och då. Det bådar gott.

söndag 7 oktober 2012

Weather report

Ett fåtal dagar med solstrålar och sedan måånga dagar med regntunga skyar.


 
Var tog brittsommaren vägen??

Tidig julklapp?

Jahapp. Första bokmanuset är klappat och klart. Ska väl skicka iväg det till något förlag, eller...? Mjoo, det tror jag.

Firar med ett bokinköp.

När jag nu ska hinna läsa dem. Men läsa dem ska jag.

Peace and quiet

Konferens på Hotel J. Very nice.
 
Jag sov hårt, men vaknade mitt i natten av någon konstig känsla. Likadant sa en kollega. En annan kollega sa att hon sett ett spöke i sitt rum.
 
Middag i Tornvillan. Förrätten såg ut så här:
 
Och jag kände mig som Pretty woman. Hur äta detta?
Aha, vänta, det kommer mera:
Det första var bara fyllningen. Sedan kom det pumpasoppa ovanpå. Me no like pumpasoppa, kan jag konstatera när jag smakat några skedar...

Sedan frukost i Tornvillan.
Kan lätt vänja mig vid ett liv här...


 
 

(Not) All alone

Varje vecka när jag åker till min kurs på universitetet så tar jag buss 40 och då åker det med två små flickor som reser alldeles ensamma. Den äldre (8 år?) av dem försöker ha koll på den yngre (6 år?) av dem (och lyckas rätt bra). Båda kånkar på varsinn ryggsäck och den äldre kånkar också på en svart väska som det står "Roy Benson" på och jag gissar att det är något instrument.
Snacka om att de får lärdomar för livet . Utan vuxna som vägleder dem.

Oh Lord

En av mina födelsedagspresenter i somras var att gå på musikalen Jesus Christ Superstar på Göta Lejon. Kvällen började på Indian garden. Där jag åt smaskiga Magic Mushrooms. (Det var inte droger i dem... :-) )
 
Sedan var det dags för musikalen. Den var mer än magisk. Jag var helt tagen från första tonen. Patrik Martinsson var sagolik. För att inte tala om hur underskön han var.
 

lördag 29 september 2012

Någon annans vardag

På tuben från förorten mot city idag på e m. En man och en kvinna sitter på andra sidan gången från mig. De ser rätt hippa ut och jag gissar att de är ca 25 år. De har två systempåsar fulla med flaskor och burkar och är uppenbarligen på väg hem till någon på fest.

Kvinnan: Åh, ja, vissta ja, jag glömde meddela mamma om maten.
Mannen: Vad då?
Kvinnan: Lunchen i skolan.
Mannen: Men vad då...ska de åka ända dit för att äta mat?
Kvinnan: Ja, gud, de åker ju överallt för mat.
Mannen: Vilka då?
Kvinnan: De fattiga, som inte har mat över dan.

Sedan sitter båda helt knäpptysta och stirrar ut genom fönstret medan vi passerar fem stationer.

Älgarna demonstrerar

Visst, jag har också hört snacket om att lärarnas löner bör höjas med 10000 kronor. Men det borde väl alla fatta att det är helt orimligt att tänka sig i verkligheten. Inte på ett bräde i alla fall. Om det nu är strax över en tusenlapp i lönehöjning för de flesta lärare så tycker jag att det är ett helt okej avtal. Eller som mina äldre kollegor säger: det som är bra är ju att nu är ingångslönerna lika höga som våra löner är idag. Alltså har ju de som kommer som nya lärare en chans att få en mycket högre lön än vi har kunnat få under alla år vi jobbat. Sorgligt, men sant.

tisdag 25 september 2012

Flumpedagogik

När jag började studera till lärare för ca sju år sedan var jag lite rädd för de där faktakunskaperna. Skulle jag kunna ta till mig tillräckligt (eller fräscha upp mitt minne tillräckligt) för att kunna fungera som en fullvärdig lärare. Som lärare för de yngre åldrarna måste man ju kunna lite allt möjligt i olika ämnen och kan inte snöa in på ett specifikt ämne. När jag sedan börjat studera undrade jag var tusan faktakunskaperna tagit vägen, varför kom de aldrig in i någon kurs. Vi läste en sabla massa om pedagogikens ursprung och hur skolan kom att bli vad den är idag. (Och jag ser på det studenterna läser idag att det är likadant fortfarande.) När vi tillslut fick välja egna kurser valde jag faktafyllda kurser om Naturvetenskap, Historia och Engelska. Det var de kurserna som VERKLIGEN gav någonting under min utbildning (samt matematik och svenska). Och så klagas det på att barn som lämnar skolan inte har tillräckliga kunskaper. Kanske gammalt inte alltid är dåligt...? Alltså; lärarna borde utbildas i ämneskunskap för att kunna känna sig trygga i sin kunskap och kunna förmedla den till eleverna på ett friare sätt, frigjorda från alla dessa läroböcker.

När jag var ute på vfu (praktik) så hade jag specifika uppgifter som jag skulle. När jag handleder studenter idag så har de inte det och jag tänker osökt på Björklund. Det är luddigt och flummigt. Det är så mycket prat om att känna sig för och bara få vara i stunden och det är filosofiskt värre. Vilket väl i och för sig är fint och bra, i en optimal vardag. Det är kanske så en forskare kan jobba, inte en vanlig lärare.

Sedan sitter vi yrkesarbetande på en kurs och diskuterar hur det var att vara på vfu och sedan vara i verkligheten och jobba heltid. Det var en chockupplevelse. Som student fick man möjlighet att jobba enskilt med 2-3 barn och det finns det sällan tillfälle att göra i verkligheten som yrkesarbetande. Borde vi då inte utsätta studenterna för det som de kommer att möta i verkligheten, så att de har en chans att välja bort detta yrke - ifall de vill?

Inte för att jag skulle välja bort det. Det finns en enormt stor frihet och glädje i att jobba med de yngsta barnen!


Silly old me

Sitter på introduktionskurs om Stockholm Universitets matris för studenthandledare. Plötsligt börjar någon av de andra som också är på samma kurs att prata om hur mycket de får för att ta emot studenter på sin förskola och att handleda dem. Det handlar om tusentals kronor. Vissa får behålla pengar själva, för att de handleder, andra får dela det med sina kollegor, andra går och ut svirar med sina kollegor, och vissa får dela det på hela förskolan.

WTF? Ingen har ens nämnt för mig att vi får några pengar. I mitt stilla sinne har jag väl tänkt att vi som jobbar tar detta uppdrag för att vi vill se bra kollegor i framtiden. Det skulle liksom vara vår betalning. Stupid me. Jag tycker att det är så enormt givande och roligt att vägleda studenter så jag gör det gladeligen, men med alla andra uppgifter som hänger över mig så skulle det naturligtvis aldrig vara fel med en morot...

tisdag 18 september 2012

I eldens mitt

Häpnar när jag hör nyheterna om branden på Ekerö. Ett identiskt scenario upplevde jag i fredags. Fast då var det fiktivt och under ordnade former i den kurs jag deltog i, för att just ta hand om dem som råkat ut för något liknande. Allt blev ännu mer verkligt. Fascinerande.

lördag 15 september 2012

Så ung och så vuxen

En vardagskväll när jag kommer hem har Elvaåringen sina jämnåriga klasskamrater Amina och Nikolaus hemma. De sitter alla tre och stirrar på olika skärmar. Sedan bestämmer de sig för att baka en kaka. När de håller på och fixar i köket hör jag hur Nikolaus hasplar ur sig smålustiga saker och Amina fnittrar till svar. Inte ett ljud hörs från Elvaåringen. Samma sak sker igen och då säger Amina:
- Ameh, kom igen da, skratta lite åt honom.
Men Elvaåringen gör inte det.

Och mitt hjärta blir en aning mörkt när jag tänker att jag har förstört henne.

När kompisarna gått frågar jag varför hon inte skrattade åt vad Nikolaus sa, så säger hon krasst:
- Han säger ju bara fåniga saker. Om han kan prata normalt om vettiga saker, så kan jag också göra det.

Är det bra eller dåligt?
Kommer hon att tänka sig för när hon sedan skaffar sig en kille och begära att hennes partner är en vettig person som har något vettigt att säga till henne och de kommer att vara jämställda eller har hon redan en bitter syn på män och tror att det inte finns någon som ens kan vara vettig...?

Inte bortslösad tid

Letade bh på Kappahl, men lärde mig att de inte längre har det märket. Stor besvikelse.
 
Hittade dock en söt tröja till Elvaåringen.
 

Persikohy. Or not.

Ganska många gånger i livet har jag fått höra att jag har så len och fin hy, persikohy eller inga rynkor eller att jag ser så ung ut eller... Det är lika förvånande varje gång. Själv ser jag det inte så. Kvisslor och rynkor och torrt och...  
 
Under de gångna dagarnas kurser lärde jag känna nya människor och vi pratade till slut om uppväxt, barndom och ålder. Det visar sig att de är i min ålder och jag hade gissat ungefär det, medan de tror att jag är tio år yngre än vad jag är. 




Vad månde finnas i denna låda då...?

400 kr på Body shop. Det där märket....det liknar något...

Alla sätt är bra, utom...

Två dagar med kurs i psykologisk krishantering vad otroligt intensiva, givande, gripande och gav mersmak.

Även kollektivresandet gav mersmak. Jag saknar den där stunden med mina egna tankar när ingen stör. Om nu ingen stör.

Av de 16 närmaste personer omkring mig på tuben hade 9 lurar i öronen och 7 av dem fibblade med sin mobil. En kvinna lyssnade definitivt på musik.
Så att alla andra hörde vad hon lyssnade på. Hon njöt verkligen av sin musik och diggade högt. Hon nynnade och sjöng med och klappade i takt på benen. Det kanske var hennes sätt att vakna till.

onsdag 12 september 2012

Skolad

Från att inte ha haft några läxor alls har Elvaåringen plötsligt fyra ganska omfattande som ska in på kort tid. Hon har suttit i tre eftermiddagar med en klasskompis och skrivit på Sveriges historia under medeltiden.
När jag står och hänger tvätt en kväll kommer hon och ställer sig intill mig och med en något trotsig ton säger hon:
- Varfööör måste jag kunna det här egentligen?
- Någon gång kommer du kunna stajla med att du kan det, när du spelar något sällskapsspel eller något.
- Ja, eller hur?
- Ja, eller när du pratar med morfar då...
- Ja, ja... Jag slår vad om att du inte vet varför det heter Sverige.
- Sverige. Svea rike. Svearnas rike. Götaland, Svealand, Norrland...
- Jaha, och vilka var Svearna då?
(Här måste jag nu erkänna att de kunskaper jag läste in som lärare för några år sedan redan börjat blekna i mitt minne.)
- Tjaaa, det var väl de som började ordna upp styret i landet och därifrån kom väl den första kungen...?
- Jaha, och vad hette den första kungen då?
- Hm...Skötkonung.
- Och i förnamn?
- Olof.
- Damn it!

Det blir nog bra det här. Jag får träna upp minnet litet igen också.

I skolbänken

Tillbaka på universitetet. Har börjat läsa Magisterprogrammet på kvällstid. Vad ska det vara bra för undrar mina närmaste kollegor. Tjaa, för att det är så givande att få andra intryck än era, vill jag säga, men gör det inte. Fast det är ju delvis sant. Det är så otroligt roligt att träffa annat folk, som jag ändå har mycket gemensamt med. Otroligt nog fanns mitt konto på universitet kvar, så det var bara att leta fram lösenordet och logga in.

Skillnaden nu från då (när jag läste lärarutbildningen för några år sedan) är att jag då läste först på Lärarhögskolan på Campus Konradsberg på Kungsholmen och sedan i de blå husen vid Stockholm Universitet. Nu sitter vi i Kräftriket, precis vid Brunnsviken. Visserligen också SU, men låååångt bort. När jag pratar lyriskt om Konradsberg är det flera som suckar längtansfullt.


Här håller barn- och ungdomsutbildningen till på Stockholm Universitet.



Ikväll var jag där för andra gången den här veckan, då jag även läser en kurs genom jobbet. Då diskuterade jag barngrupper med andra förskollärare. På min avdelning är vi tre heltider och har 14 barn. En annan jobbade på en avdelning med tre heltider och 22 barn. På en annan var de tre deltider på 20 barn. Jag frågade hur hon orkade. Hon sa att hon ofta kände för att duscha när hon lämnade jobbet. Vilket jag inte har svårt att förstå. Det känner jag i princip dagligen.

Nu får jag i alla fall vara något av en civilperson i två dagar då jag ska läsa en helt annan kurs i två hela dagar. Jag hoppas att det blir givande.

I skolan

Elvaåringen har ett projekt i skolan med två invandrade klasskompisar. De ska bygga en sak med hönsnät och tidningspapper och tapetklister enligt mina instruktioner. De har fått allt material av en medgörlig fritidspersonal. När Elvaåringen går iväg till matsalen för att hämta ytterligare material i köket säger en av klasskompisarna till henne med ett bekymrad blick på den genomskinliga asken med tapetklister:
- Det rör sig lite konstigt där inne...
När Elvaåringen kommer tillbaka ber de två klasskompisarna henne att blunda och stoppa handen i burken. Hon gör det och känner pulvret, varpå en av klasskompisarna säger:
- Vi måste ha fått fel burk på fritids! Det här är ju inget klister!
Elvaåringen pekar på asken.
- Ähm, det står med stora bokstäver: tillsätt vatten. Hur kunde ni missa det...?

onsdag 5 september 2012

Nya ordspråk

När det strular till sig riktigt ordentligt på jobbet och inget riktigt funkar, som när vi ska lägga oss på vilan med alla barnen och det saknas nappar, eller vi inte hittar ett gosedjur eller en kudde har kommit bort, så blir det en massa sätta sig på golvet och resa sig igen, varpå min kollega kläcker ur sig:
- Herregud, det är som att jobba åtta timmar på en sekund.

När det är riktigt illa på jobbet och många barn bråkar, det är skrikigt och dagen är allmänt jobbigt kläcker min (invandrade) kollega ur sig:
- Åh, jag vill bara krypa under sängen. Eller, vad heter det?
- Mm, dra täcket över huvudet.

Bäst är ändå väninnan M när hon säger:
- Den man ligger med får bädda.

Eller vad heter det?

Att vara (två) eller icke vara (två)

Ser på TV med Elvaåringen och reklam för en dejtingsite kör igång. Elvaåringen kommenterar det hela med:
- Ska du inte gå med där?
- Varför då?
- Vad då, vill du inte ha en pojkvän?
- Mjaaa, vet inte...när tycker du att jag ska gå på dejt då?
- Alltså, mamma, jag ska ju klara mig själv en kväll i veckan när du ska lära på universitetet, då borde jag kunna klara mig en kväll till någon gång i veckan om du ska gå på dejt...
- Jaså...

Att jag sedan har miljoner andra saker jag hellre ägnar kvällarna åt vill jag inte flika in.

onsdag 22 augusti 2012

Förlänger livet

Har precis sett Just go with it med Elvaåringen. Vi skrattade så vi grät. Jag trodde den skulle vara blajjig med Adam Sandler, och det var den väl visserligen, men ändå mer sofistikerad än vissa av hans filmer. Aniston var kanon. Rekommenderas.

måndag 20 augusti 2012

2012

Om världen - som vi känner den - går under i slutet av det här året, vad spelar det då för roll vad jag gör idag? Vad spelar det för roll om jag är skyldig folk pengar, om jag vantrivs på mitt jobb, om jag inte kan ta hand om min unge, om jag vill byta liv - om jag ändå bara ska härda ut i ett halvår till?

söndag 19 augusti 2012

Inte lika i allas ögon

Ett nytt parti har gett sig in i valet i USA. Vad är det för annorlunda med partiet? De är ateister. Och det ses inte med blida ögon. Tydligen kan ateister likställas med ett minoritetsfolk. Helt absurt. I Aktuellts inslag visas president Obama som flera gånger (alltid?) avslutar sina tal med God bless America. Jag försöker se Reinfeldt framför mig när han säger Gud välsigna Sverige. Det får mig bara att skratta för mig själv.

lördag 18 augusti 2012

Thank you for the music

Har precis sett Skönheten och monstret i Paris med Elvaåringen. Det var en riktigt skön rulle, med härlig musik.


                                           

Glädjande


Ibland är det upplyftande att gå på Åhléns i city.
Alla som jobbar där måste tydligen inte vara trådsmala.


Fysik i vardagen

Det blev tre besök på Gröna Lund i år. Tre lördagar i rad var jag där med Elvaåringen och vänner. Varje gång såg vi artister som repade inför Kryzzet på TV. Det var en gång för mycket kan jag säga.

En av gångerna åt vi pommes vid hamburgerkiosken mitt emot stora scenen. Jag tror det är det enda stället som har glutenfria pommes på Grönan. När vi nästan var färdiga körde showen igång och basen var tung. En pommes låg kvar och hoppade i påsen och visade vad ljudvågor är för något. Elvaåringens lilla kusin Kanel tyckte att det var jättehäftigt att se.



En dag att minnas

Sista dagen av semestern hälsade jag och Elvaåringen på Kära E i Västervik. Efter att ha hört så mycket om hennes ställe där var jag verkligen nyfiken. Kära E och hennes familj bjöd på mat och trevligt sällskap och vädret var strålande.



Det var en makalöst skön och avslappnad dag. Synd att vi inte kunde stanna längre än så. Jag hade verkligen inte fattat hur himla lång tid det tog att köra mellan Västervik och Norrköping. Nu har jag lärt mig...

Och, ledsen Kära E, men det blir nog inget av med det där Instagram... :-)