torsdag 31 januari 2013

Jahapp

Så hittar jag plötsligt Elementens väktare. Jag har visserligen inte läst boken, men i stora drag låter den ungefär som den bok jag precis skrivit. Ja, nästan exakt faktiskt. Även om min kanske är längre, mer djupgående och mer förankrad i verkligheten. Hur är det möjligt?

Allt ligger i beskrivningen

Elvaåringen har inte svårt att följa karaktärerna i den bok jag skrivit, men så har hon förhandsinfo som inte andra har. Av andra som läst min text har de yngre inte problem att hänga med i vilka karaktärer som finns, medan de äldre som läst kan tycka att det är klurigt att ta till sig alla olika karaktärer. Jag tänker att det nog snarare handlar om hur jag beskrivit dem. Om jag inte beskrivit dem tillräckligt bra så blir de inte minnesvärda nog att hålla reda på.

Elvaåringen läser Starcrossed och berättar om karaktärerna i den. Hur många är det? Elvaåringen börjar räkna efter och kommer fram till ungefär trettio stycken. Vilket ju är fler än jag har i min berättelse. Än så länge i alla fall. Så jag får väl läsa och lära då.

Downsides

En av nackdelarna med att vara ensamstående (och inte ha sina närmaste nästgårds) är att inte kunna ringa någon som är på väg hem och be dem handla. Efter nästan en vecka instängd hemma är det nu i princip slut på allt och jag måste verkligen handla. Dessutom måste jag skaffa medicin till Elvaåringen, så det är bara att bege sig ut. Jag är i alla fall inte lika illa däran som hon.

onsdag 30 januari 2013

The golden east

Elvaåringen är dunderförkyld och vi hostar ikapp. Inatt väckte hon mig vid midnatt, sedan klockan två och klockan fyra på morgonen. För att hon behövde gå på toaletten. Så vi ser på filmer och försöker sova under dagen. Idag har jag sett The curse of the golden flower. Den var helt magisk. Intrigerna, färgerna, uttrycken, miljöerna, antalet krigare, påhitten och reglerna. De enorma soldatstriderna får mig att rysa. Det är storslaget, och knappast dataanimerat.

tisdag 29 januari 2013

Förvirrande

Jag vill använda ordet ultrarapid som något som går snabbt. Det hörs ju: ultra och rapid. Supersnabbt. Ändå används det ordet om något som går långsamt. Varför förstår jag inte. Inte blir jag klokare av det här:

ultrarapid

adj.
1 (tekn.) ytterst snabb, höghastighets-
2 (mindre brukl.) ytterst långsam, mycket långsam


subst.
ytterst långsam rörelse, slow motion

Strange är bara förnamnet

Ser på Palindromes på Silver. Kanalen visar ofta äldre filmer, men den här var från 2004. Underlig som tusan. Ändå går det inte att sluta titta. Eller kanske just därför.

Någon annans vardag

Det är alltid lika fascinerande att ta del av olika aspekter av olika yrken. Ofta upptäcker jag saker jag aldrig ens tänkt på. Som en räddningsarbetares vardag. Who knew att något som påverkar räddningsarbete är att människors ringande mobiler. Måste etsa sig fast i minnet.

Så nära, men så långt bort

Det var flera år sedan - och jag hade glömt bort det tills jag hittade det igen - men jag läste en bok som heter "Att växa genom möten" av Kay Pollak.

Ett kapitel var så nära, det var som att läsa om min mamma - och mig själv. 
 
”Jag ser de dubbla budskapen
du har lärt dig att skydda dig med
och lärt dig att dölja din rädsla med.
De är rop på hjälp.

Jag ser hårdheten, tuffheten och kylan (masken)
du i många situationer har lärt dig att skydda dig med
och lärt dig att dölja din rädsla med.
Allt är en vädjan om hjälp! En bön om kärlek.

Jag ser pedanteriet, ordningen, tvånget, det maniska
du lärt dig att skydda dig med
för att överleva otaliga situationer av kaos
och som du sedan lärt dig att bemästra din rädsla med.
Det är en vädjan om hjälp.

Jag ser tystnaden, stumheten, förlamningen
som du lärt dig att gå in i,
förmodligen redan som liten, för att överleva otaliga svåra
och förnedrande situationer, och som du sedan lärt dig,
som ett skydd, att dölja din rädsla med.
De är rop på hjälp.

Min lektion är att se ropet.
Öva mig att inte förakta det, inte slå på det, inte attackera det
och inte förlöjliga det – varje gång jag ser och möter det utanför mig.

Det är lätt gjort eftersom jag inte accepterar det hos mig själv.

Det är lätt gjort eftersom jag också har allt detta, eller delar
av det, inom mig och förtränger det i mig själv.

Surrounded by gadgets

Har äntligen fått arsle ur vagn och installerat routern, så att Elvaåringen har trådlöst nätverk att surfa på. Är hon intresserad? Nä. Men hon lär bli varse att det finns nästa gång hon ska norpa min dator och spela på.

Jag har ingen TV i sovrummet och jag brukar slå av min mobiltelefon och dator på natten, för jag inbillar mig att jag då får sova med så litet strålning som möjligt i mitt sovrum. Det räcker med den eldrivna alarmklockan precis intill mitt huvud, tycker jag. Dottern sover gärna med allting på; två musikspelare, mobil, TV och tre (sic!) klockor. Just nu sitter jag mitt i smeten av elmojänger. Trådlös dator, router, bärbar telefon, två olika modem, stationär dator, TV, TV-box, gåband, dvd, stereo...

söndag 20 januari 2013

Dagens bästa

Är på bio med Elvaåringen. Ser en kvinna som gick i samma klass som mig i högstadiet. Påpekar det för Elvaåringen, var på hon kommenterar:
- Hon ser mycket äldre ut än dig. Hon ser ut att vara mer än 40. Du ser ut att vara typ 35. Om du gick ned litet i vikt så skulle du nog se ut som 31.

söndag 13 januari 2013

Manshatare

Har precis sett filmen For colored girls. Tänker att den som gjort den måste vara en riktig manshatare. Eller jag vet inte. Vad ville de få fram egentligen? Låt aldrig hoppet dö? Allt det onda och hemska i världen är så mycket mer än det goda och härliga. Så det är ju svårt att behålla ljuset i sinnet.

Den eviga skulden

Min dotter föddes en månad efter beräknat ankomstdatum. Då vägrade hon att amma, eller ens att suga på en nappflaska. En läkare påstod att hon hade fötts för sent, så att instinkten att suga hade gått förlorad. Hela situationen var stressande och jag hade ingen mjölk, men ändå insisterade sköterskorna på att jag skulle amma. Jag tror snarare att min dotters sugförmåga avtog snabbt för att det inte fanns någon mjölk. Hon gick snabbt ned i vikt och vi fick ligga på sjukhus en lång tid. En tid jag aldrig vill återuppleva. Motvilligt gick sköterskorna med på att ge henne små mängder ersättning, men vid det laget blev det genom sondmatning. Modersmjölk fick hon aldrig mer. Det tog henne över ett halvår att komma på hur hon skulle få i sig mat på egen hand. Strax innan hon fyllde ett år åt hon med god aptit och jag gav henne välling med fullkorn i. Strax efter ett år konstaterades att hon var glutenintolerant. Hur uppkom det? Stressande miljö, mycket gluten i kosten, ärftlighet. Ingen visste. Jag förbannade mig själv för att jag givit henne fullkorn, för att jag inte kunnat amma henne och för att jag givit henne den pappa hon hade. Än idag kan jag gräma mig över det hela så att mitt inre skrumpnar ihop som ett russin fyllt av skuld. Så idag har tydligen forskare kommit fram till att det finns en koppling mellan amning och glutenallergi. Ammas man inte så får man inget skydd för gluten. Nähä, berätta något jag inte redan visste.

lördag 12 januari 2013

Hjälp

Jag behöver hjälp.

Om någon frågar mig när jag blir gammal vad min största bedrift i livet har varit så kommer jag svara:
Jag uppfostrade ett barn. Helt ensam. Ett barn som blev en alldeles underbar person.
Vi tog oss igenom (om vi nu gör det) och vi överlevde. Jag klarade det utan att hamna på psyket (om jag nu undviker det).

Den som frågar lär aldrig förstå vidden av den bedriften eller ångesten, skulden, frustrationen och den ofantliga kärlek som följer med den.


torsdag 10 januari 2013

Mörkrädd

Nej, jag blir inte mörkrädd. Jag blir blind av raseri. Den här våldtäkten/dödsfallet i Indien får mig att kväljas av äckel inför män, och särskilt män i en maktposition. Det får mig att vilja bli The Bride i Kill Bill och meja ned dem allihop i en kletig hög av köttslamsor.

Fast det skulle jag ju aldrig.

När jag lugnat mig en aning fylls hela min själ av sorg.

tisdag 8 januari 2013

Klockrent

Första dagen tillbaka i skolan för Elvaåringen. De har fått nya platser i klassrummet. Hon sitter nu längst bak, mellan två personer.
- Gissa vilka, mamma.
Jag suckar tungt och börjar med att gissa på den snackigaste killen i klassen.
- HUR kunde du veta DET?
Well. Jag fick också agera bromskloss i min klass när jag var i samma ålder.
Vem har Elvaåringen då på sin andra sida? Jag gissar på en av tjejerna som inte kan jättebra svenska ännu. Vilket stämmer. En av de allra snacksaligaste.
Så min Elvaåring som har svårt att jobba och koncentrera sig när andra snackar mycket ska sitta mellan två snacksaliga kompisar - för att dämpa dem?

Mitt beslut att låta Elvaåringen byta skola efter sommaren känns bara bra. Sedan är det väl inget som garanterar att det inte blir samma sak där. Fast med rörliga platser i den skolan så hoppas jag att det inte blir det, och att Elvaåringen kan fokusera sig tillräckligt för att inte bara sitta och prata med sin kompis.

lördag 5 januari 2013

Höga förväntningar

Det var ett år sedan jag läste The Host. Jag gillade The Host av Stephenie Meyer och det är nog den bok som mest inspirerade mig till att börja skriva min egen bok. Jag ser fram emot filmen. Hade inte alls tänkt mig att karktärerna i boken såg ut som skådespelarna gör, men det kanske funkar.

fredag 4 januari 2013

Nytt påfund

Kan man lida av stresshals? Och är det ärftligt? Så snart oket av förväntningar blir för tungt får jag ont i halsen och börjar hacka. När vi var tvungna att gå upp "tidigt" i morse satt jag och hackade med torr strupe och Elvaåringen fick upp klumpar ur halsen. Nicht gut.

En bra början på filmåret

Beautiful creatures. Gangster squad. Django unchained. Bäst före. Även om den sista mest verkar pinsam. På ett sätt som bara svenska filmer kan vara.

Och hur tänkte ni nu...?

Tittar på Curiosity: How evil are you? på Discovery där Eli Roth testar att upprepa Milgrams experiment från 60-talet. Det första som förvånar mig är att han hittar några försökspersoner alls. Det förvånar mig att inte varenda kotte i världen har hört talas om Milgrams experiment. Om du inte har hört talas om det så går det ut på att en "vanlig amerikan" blir försöksperson där de ska ge elektriska stötar till en annan "vanlig amerikan" när denne svarar fel på frågor. De elektriska stötarna ökar i styrka för varje felaktigt svar. När försökspersonerna hör den som får stötarna beklaga sig så vill de sluta, men uppmanas av en "forskare" att fortsätta. Det är förstås ingen som får elektriska stötar på riktigt, men det vet inte försökspersonerna. Hur långt är försökspersonerna beredda att gå? Väldigt långt visar det sig. Har de ingen empati? Jo, men med auktoritet kommer man långt. Det var väl så Hitler och hans närmaste fick med sig folk, I guess. Har folk förändrats idag? Nej, inte nämnvärt. De åsamkar skada i samma utsträckning då som nu. Ändå har de en valmöjlighet att sluta. Skulle det sett annorlunda ut i ett annat land? Eller är vi alla verkligen så flockbenägna och inställda på att behaga? Skrämmande.

Hur tänkte ni nu?

När vi firade Lucia på förskolan kom bägge föräldrarna till en av treåringarna, vilket inte var särskilt förvånande att se. Det var dock förvånande att se att treåringens sjuårige bror också var med. Var han ledig? Nej... Han hade suspekta prickar i ansiktet och till slut kom det fram att han var hemma, sjuk med vattkoppor. Och då valde ni att ta med honom på ett evenemang som inkluderde varenda unge på förskolan OCH deras föräldrar och småsyskon? Alla i personalen baxnade.

Idag stötte jag ihop med två barn från förskolan och deras pappa. Barnen hade varit hemma hela julen med vattkoppor. Föräldrarna hade även pratat med några andra föräldrar och det var tydligen flera barn från förskolan som var hemma med vattkoppor.

Multitasking

Elvaåringens spår i vardagsrummet. Fotpallen täckt med godispåse, vattenflaska, topmodel-målarbok, hörlurar, mobil, fjärrkontroll, klocka, hörlurar, plånbok och bok. Jag är glad när hon håller det samlat på ett ställe.

Få förebilder

På bussfärden tillbaka hem igen satt de tre elvaåringarna lugnt och spelade på sina mobiler med ljudet avstängt, medan en vuxen (maybe not so much) man satt med sin mobil och spelade med en tärning som plingade ihärdigt under hela färden.

Gääääsp

Har vänt på dygnet under ledigheten. Det går rätt snabbt och lätt. Så fick vi för oss att se på The Hobbit med start halv elva idag. På förmiddagen. Inte mitt i natten. Dessutom reserverade jag, så vi skulle vara där och hämta tidigare. På det tillkom att filmen var fullbokad i stan så vi begav oss längre ut i förorten istället. Vilket betyder bussfärd. Med tre elvaåringar (som alla spelade på mobilen under färden - hur överlevde de innan spelappar??). Herregud, jag masade mig ur sängen vid kvart över sju på morgonen! Fast det var det värt. Bara för att få se Richard in action. Lovely. När det var ungefär en halvtimme kvar av filmen insåg jag att det nog inte skulle bli bara EN film om the hobbit. (Jag var dåligt påläst, ja.) Hoppas verkligen att Ian hinner vara med i de andra två. Fast de filmande väl alla på en gång, kan jag tänka mig.

Reste i gryningen.
Kom hem i skymningen.
Minns när jag jobbade på kontor för flera år sedan. Dag ut och dag in, i flera år, och aldrig hann se solens ljus under vintern. Hur överlevde jag?

onsdag 2 januari 2013

More London

Elvaåringen skaffade en ny kompis i en park i London...
 
 
På British museum. Bra att de talar om hur många trappar det är att gå, innan man börjar.
 
 
 Någon gång i mitt liv ska jag bo här.


Moln en solig dag

I sköna Russell Square park åt vi inköpta wraps till lunch den där första veckan i november.

Vi satt på en bänk som hedrade minnet av en kvinna som dog i bombdådet 2005.
Jag ryser vid tanken på att bli instängd i tunnelbanegångarna med rök omkring mig.


Vi hade i alla fall tur med vädret

Insåg att jag inte laddat ned foton vi tog i London i november. Tusan vad bra väder vi hade!
 

 
 Det kan bli trångt på bakgatorna...