fredag 28 februari 2014

Blue

När jag hörde Aviciis "Addicted to you" första gången för några månader sedan så insåg jag att det skulle vara ledmotivet i filmatiseringen av min bok. Texten passar perfekt.

Är jag en aaaning avis på min girlfriend som ska gå med sin boyfriend på Aviciis konsert? Näää...

Splittrade tankar

Det är jobbigt att laga mat med gurka när man helst av allt skulle vilja ha ett booty call.

onsdag 26 februari 2014

I skrivandets anda

Att skriva om det onda och det goda som det mörka och det ljusa verkar accepterat.
Att sedan det mörka får representeras av mörkhyade personer och det ljusa av ljushyade? Det är inte pk. Eller?
Och om alla, oavsett hudfärg, ändå behövs för att behålla världens ekvilibrium?

måndag 24 februari 2014

Voj voj

Första dagen på sportlovet och idag kom våren till Stockholm. +8 grader och ljumma vindar. Härligt, då kan Tolvårigen vara hos morfar och hjälpa till att måla garaget.

lördag 22 februari 2014

Not my business

I jobbet på förskolan har jag hört flera (äldre) kollegor förfasa sig över föräldrar som verkar vara lediga och ändå låter sina barn vara på förskolan. Sånt rör mig inte i ryggen. Jo, okej, om de lämnar barnet i ottan och är försenade när vi stänger, men ändå bara har varit lediga, då, ja, då lär jag säga vad jag tycker om det, men om de lämnar sina barn mellan 8-16 eller 9-15, så är det verkligen inte min ensak vad föräldrarna har för sig på sin tid. Barnen har det bra hos oss och föräldrarna betalar för att ha barnen där. Jag kan hoppas att föräldrarna laddar med energi så att de kan möta sina barn på bästa möjliga sätt när de ses igen, men mer än så ägnar jag inte föräldrarna så mycket tanketid.

Omsorgsfull eller inte?

På jobbet på förskolan möter jag (relativt unga) kollegor som är nyutbildade förskollärare. Som sådana ska de inte byta blöjor, det är barnskötarnas jobb. Säger de. De ska själva utbilda barnen. Vilket får mig att ställa mig frågande till vilka värderingar de lägger i ordet "omsorg" som genomsyrar förskolans bibel läroplanen. För mig handlar det inte om att torka bajs. När vi delar just de blöjorna mellan personalen på avdelningen så blir det ändå sällan mer än ett par stycken per dag, så det är en försvinnande liten del av en arbetsdag. För mig handlar blöjbytet om en stund att kunna ta det lugnt med det enskilda barnet, prata, titta på bilder, sjunga en sång och framför allt: ge barnet tillfälle att öva sig på att ta av blöjan, sitta på pottan/toaletten, samt förstå att efter det tvättar vi händerna. Om inte hela den situationen är en läroprocess så vet jag inte många situationer som är det. Dessutom är det en intim situation och som sådan tillåter jag aldrig att en okänd vikarie, som kanske är hos oss på förskolan endast en dag och sedan aldrig mer, får byta blöjor. För personligen skulle jag inte vilja fläka upp mitt kön inför en okänd människa som jag ännu inte har byggt upp något förtroende för. Skulle du?

Förlorad i en annan generation

Min mamma hade en moster och en faster som båda var nuckor. Vilket inte gjorde dem mindre fascinerande och deras livshistoria mindre värd att berättas än någon annans. Ett par gånger under livet har tanken slagit mig att någon (jag) borde ha intervjuat dem och då haft otroliga böcker att skriva, men längre än en tanke har det inte kommit till. Mostern flydde från kriget i Finland och hon har givit mig ögonblicksbilder av den händelsen, sina syskons försvinnanden och resten av sitt liv. Den lilla damen fanns alltid till hands utan att kräva något tillbaka. Det var många år sedan hon dog, men än idag är det inte tillåtet att få ut någon information om henne från myndigheter som immigrationsverket, som om hon var JFK.

När nu även fastern har lämnat jordelivet försvinner en stark närvaro ur mitt liv som alltid, alltid varit närvarande på alla högtider och i vardagen, men ändå aldrig gjort så mycket väsen av sig. Även hon har givit mig ögonblicksbilder av hur det gick till när hon var liten i Stockholm och hur hennes brors fru tog med sig statshemligheter mellan länder och byggde hus i den svenska skärgården. Den lilla damen som även för mig var "faster" spenderade så mycket som möjligt åt att resa världen över och hade alltid ett leende på läpparna.

Det som känns oundvikligt att tänka på är det faktum att bägge damer, samt även min egen mormor och farmor, på slutet fick demens å det grövsta, så jag vet vad jag har att vänta. 

fredag 21 februari 2014

Landvinning

Tolvåringen har genomgått THE tandoperation. Visst, det skedde med enorm övertalning, men det var attans modigt gjort. Förhoppningsvis den sista hon någonsin behöver göra. Nu är det "bara" några år med tandställning att kämpa med. (När väl ställningen är på plats.)

Fy satan vilken operation det var och som de grävde. Fem bedövningssprutor behövdes och det förstår jag, när de lyfte upp gommen ur sitt fäste och grävde under tandköttet för att hitta en missriktad tand. När tandläkaren sydde ihop det hela med en enorm nål rakt genom tandköttet och käken var jag tvungen att titta bort.

Den enda fråga Tolvåringen hade att säga vid dagens slut var: "Eftersom jag fick en hamster som belöning när jag klarade av att ta blodprov, varför kan jag inte få en katt när jag har klarat av det här?"

Ja, why oh why. Livet är inte alltid rättvist.

lördag 15 februari 2014

Världen är skev

En månad hade vi snö här i Stockholm. En fjuttig månad, om det ens var så länge. Jag längtar efter mer, medan kollegorna på jobbet gläder sig åt en tidig vår. Vad tusan? Det kan inte bli vår om hela vintern har varit som en enda lång höst!

I New York har de massor av snö och i England har de översvämningar. Något är på tok.

fredag 14 februari 2014

My Valentine

Det blir min säng det. Efter att Tolvåringen har varit hemma flera dagar med en grym förkylning har nu turen kommit till mig. Visst, att jag varit nära snoriga ungar på jobbet har säkert också bidragit till mitt tillstånd. Sedan i måndags har även många föräldrar till ungarna varit hemma sjuka med en liknande förkylning, så det var nog bara en tidsfråga. Det är ju ändå februari. Trodde jag att jag skulle ungkomma?

Kollegor på andra förskolor och skolor talar om kräksjukan. DEN är jag dock glad om jag lyckas undvika. Har inte haft det på flera år. Peppar, peppar.

Glad alla hjärtans dag på er!!

måndag 10 februari 2014

Rötägg, dårar och stackare

5:ans program Tunnelbanan följer jag och förvånas nästan under varje program över hur folk beter sig. Det senaste avsnittet skrattade jag så jag grät över en överberusad och förvirrad kvinna. 28 minuter in ungefär så blir det riktigt förvirrat. Jag förstår inte hur vakterna klarar att hålla sig allvarliga så pass mycket som de gör. Stackars kvinna, det är sorgligt att se.

Ta seden dit du kommer

På jobbet på förskolan har vi en diskussion kring likabehandlingsplanen vi ska arbeta efter. Vi diskuterar hur vi bemöter barn med familjer som inte ser ut som en "kärnfamilj" och vi pratar om traditioner och högtider. Så kläcker en medarbetare ur sig att det är klurigt när muslimska föräldrar säger att deras dotter (under fem år) inte får hålla en pojke i handen när förskolebarnen går på promenad och hon får inte heller ligga på en madrass som ligger intill en pojkes madrass under vilan på förskolan. Dessutom är det ju absolut totalt förbjudet att ha vattenlek i samma våtrum som en pojke (oavsett om barnen har blöja/trosor och tröja på sig eller inte). Alla medarbetare hummar medhållande och sedan är det inte mer med det, verkar det som, men jag blir en aning upprörd. Inte bara för att "så gör vi ju liksom i Sverige", utan mest för att: ursäkta mig men vad är mitt uppdrag när jag jobbar i förskolan? Jo, det är ge alla barn samma möjligheter till utveckling och att se till att det finns jämlikhet och respekt mellan barnen och att de får uppleva samma saker på lika villkor. Det är mitt jobb. Om det inte var grunden i mitt arbete så skulle jag nog inte ha det här jobbet.

Så jag frågar hur dessa medarbetare bemöter dessa föräldrar, eftersom jag själv aldrig har upplevt det. Jag har också mött muslimska (och andra religioner och tankesätt hos) föräldrar i mitt arbete, men det har aldrig varit något problem; de har tagit till sig det sätt vi har på förskolan. Vissa föräldrar har haft synpunkter och dessa är vi lyhörda inför och försöker att leva upp till, men i grund och botten är det ju vi som kan jobbet som ska utföra det. Särskilt något så fundamentalt som värdegrunden.

Mina medarbetare verkar mumla något om att de vill ju vara tillmötesgående för föräldrarna.
Jo, och sedan finns det ju alltid brukarundersökningen att ta hänsyn till. Föräldrar som är missnöjda kan ju välja att tycka till på ett negativt sätt vilket ger förskolan en stämpel som inte ser bra ut.

Fast, ska det påverka barnen egentligen...?



söndag 9 februari 2014

Selektivt minne

Om jag ser en reklamsnutt så minns jag sällan vad den gjorde reklam för. I julas gick jag hela tiden runt och frågade Tolvåringen: "Are you ready for the...?" "Flour!" svarade hon, men inte hade vi någon tanke på att det var reklam för snus. På bion igår såg vi en reklamfilm om en förskollärare och barn som gick runt i skogen och en barnröst som sa något i stil med "du säger att jag kan och då kan jag det" och det var en jättefin och bra film och jag kunde känna igen mig i den, men vad var det reklam för...? No clue.

Den här med Zlatan, för Volvo, lär jag inte glömma. Först gillade jag den inte, men den växer.

Nya modet

Går på första-hjälpen-kurs genom jobbet. En erfaren sköterska berättar om barn som kommer till akuten med skador. Vilken skada ligger i topp de senaste åren? Brännskador av kaffe latte.
Sköterskan ställer sig frågande till varför alla nyblivna föräldrar måste sitta och fika.

Annan kultur

En (helsvensk) förälder på förskolan berättar att negrer (ja, det är ordet som används) brukar föräldern inte prata med. Under ett föräldramöte placeras dock föräldern intill en sådan och de samspråkar och det visar sig att de har mycket gemensamt, vilket föräldern förvånas över, men är glad över och har i en kovändning ändrat syn helt, vilket är härligt att höra.

Med barnen på förskolan besöker jag en byggarbetsplats och språkar där med en (helsvensk) arbetare. Arbetaren berättar att de byggde norr om stan för något år sedan och där var det också en förskola i närheten. Då kom det fram ett litet lakritstroll (ja, det är ordet som används) och sa något till arbetaren på sitt språk, men vad det var framkom aldrig.

Det är svårt att vara pk.

Kulturellt

Drog med mig Tolvåringen till fotografiska för någon vecka sedan. Ville se de där gråtande barnen, men det var ganska få bilder av dem. Behållningen var Elliott Erwitts fotografier. Rekommenderas å det varmaste.

lördag 8 februari 2014

Våga vara vuxen

Tolvåringen och jag slöt ett avtal för två veckor sedan att inte äta godis på en månad. Så länge höll det. Inför bion ikväll gick vi till Caramella, as per usual.
Any hoo.
I butiken gick det omkring en liten palt, han var nog ungefär två år. Han hittade en klubba i en skål. Gossen pratade inte, och hann aldrig ens yttra ett gny. Två vuxna kvinnor var i sällskap med honom och ungefär så här pratade de:
- Ja, titta, vad hittade du?
- Vad gooott, är det gott, tror du?
- Lägg den här i påsen. Jo, kom, här, det går braaa, lägg den här, så ska vi betala. Vill du hålla i den? Ja, kan du hålla i den utan att öppna den? För man får inte öppna den innan man har betalat.
- Vi ska bara betala först, man måste lämna pengarna. Lilla gubben, jag vet att det är svårt att förstå, men vi får inte äta den ännu, vi måste vänta. Okej? Är det okej?
- Kom vi står här och när vi kommer fram så får vi betala och sedan får vi äta den.
- Jo, kom, kom här, det går så fooort.
- Titta, vi ska lämna våra saker till hon som står där och så ska vi lämna pengar och sen får vi tillbaka sakerna. Är det okej?
- Nä, nä, kom här, tiiitta (tar upp klubban ur påsen och öppnar den), du får ta den och smaka på den, här. Okej, gå försiktigt nu.

Stackars barn och behöva vara med så tvetydiga vuxna. Det är OKEJ att barn blir ledsna och beklagar sig för något, så kommer de att lära sig efter ett par gånger att, nej, just det, jag måste VÄNTA när vi ska betala något. Och jag skulle ALDRIG låta ett litet barn gå omkring i vinterkängor på ojämn mark med en klubba i munnen. Det skriker ju livsfara.

Show love

Jag försöker minnas hur jag själv betedde mig när jag hämtade mitt barn på förskolan/dagis. Var jag glad? Omfamnade jag mitt barn? Ärligt talat så minns jag mest trötthet och ett evigt kämpande för att hålla energin uppe. Dagarna var långa och jag hann knappt hem och ge ungen mat innan det var läggdags. Det var inte optimalt för någon, men det var så det var. Det jag med säkerhet vet är att så fort jag satte fot på dagis så var mitt barn mitt ansvar och jag skulle ha koll på henne, inte personalen. Jag höll henne i handen eller i famnen, jag var nära och såg mitt barn, jag välkomnade henne när hon såg mig.

När jag nu ser situationen från andra sidan, ur personalens synvinkel, blir jag beklämd när jag ser (många) föräldrar som knappt ens uppmärksammar sitt barn när de kommer dem till mötes på förskolan. Vissa föräldrar kan stå och prata med personalen en lång stund och inte ens hälsa på sitt barn eller vara på deras nivå. Mellan en förälder som är två meter i jämförelse med ett barn som inte ens är en meter måste ögonkontakt te sig som ett ouppnåeligt mål om den vuxne aldrig ens riktar sin blick nedåt. När barnet då sätter sig på golvet alldeles ledsen och sedan kastar huvudet bakåt i golvet och börjar gråta och föräldern utan att ens vidröra sitt barn påpekar att detta även sker hemma och personalen får trösta och krama så drar mitt hjärta ihop sig av sorg. Mest av allt vill jag skaka om dessa föräldrar och visa dem hur deras barn är. För ingen i personalen har upplevt att barnen kastar sig på golvet. Däremot får vi spontana kramar och glada leenden. Och vad gör vi då? Jo, vi kramar tillbaka och vi sätter oss på knä (eller en stol) och vi uppmärksammar barnen och kommunicerar (även utan ord) med dem och visar att det är en välkommen kontakt.

Sedan tänker jag att vi i personalen väl fungerar litet som en mor- eller farförälder, som kan lämna bort barnen efter ett tag och inte behöver ha dem nära inpå konstant, vilket ju föräldrarna behöver ha. Jag blir ju också frustrerad på mitt eget barn, men inte alls på andras barn på samma sätt. Eller kanske handlar det om att vi har högre förväntningar på våra egna avkommor, just dessa ska bete sig exemplariskt? Jag vet inte. Jag vet bara att kärleksfullhet funkar bättre än någonting annat.   

Vardagens drama och tapperhet

Ett litet djur har lämnat oss. Han fick nästan ett år, den lille dvärghamstern. Sedan kom cancern och igår fick han somna in. Jag kan aldrig riktigt förlika mig med dödens spruta, den skär genom hela min själ varje gång jag måste ta beslutet att använda den på ett levande djur. Fastän jag trodde att det inte skulle nå mig så bölade jag. Tolvåringen ville följa med, men det var blankt nej. Jag hoppas att hon aldrig behöver uppleva dödens spruta i sitt liv, själv har jag gjort det alltför många gånger. När Tolvåringen tog farväl av hamstern kvällen innan hade hon dragit paralleller till dödens spruta och bedövningssprutan hos tandläkaren, som hon är så paralyserad inför. Eftersom inte hamstern fick något val, så borde inte heller hon få något val.
"Boka den där tiden, mamma, jag ska klara det", sa hon med tårarna rinnande.

onsdag 5 februari 2014

Paradise lost

En bekant jobbade med inspelningen av Paradise hotel, men har varit väldigt duktig på att inte skvallra om något, som sig bör. Borde jag då inte ha följt programmen? Nej, jag kan inte förmå mig. Så lågt kan inte ens jag sjunka. Visst kan jag hålla med om att det kanske inte handlar om klassförakt, i likhet med Adam, men ändå. Det är ju han och alla andra som tittar som visar vad som funkar att visa i TV. Hur tänker någon att det går att påverka utan att låta bli att titta?