Vad ska vi kalla den här generationen som nu växer upp; de som är yngre än tio år, men som kan mer om att använda iphones, ipads, spel och datorer än de vuxna i deras närhet?
När jag håller upp den gamla digitalkameran och visar ett barn på förskolan en bild som jag precis tagit så sträcker en tvååring fram fingret och försöker scrolla på rutan för att få se fler bilder, men, se, det går icke.
Så snart jag drar fram en telefon vill alla barn på förskolan vara där och fingra, att ge dem en nyckelknippa att hålla sig sysselsatta med går inte särskilt länge. De vet att en bärbar telefon av något slag (en mobil med touchskärm är att föredra) är en betydelsefull tingest.
Jag fascineras av deras kunskap och inlärningsförmåga, men förskräcks också då så mycket annat av värde går förlorat om vi låter elektroniken ta överhanden. Var finns lugnet i att sitta i en skogsglänta och lyssna på fåglarnas sång? Kan vi ha bägge delarna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar