När jag läste till lärare pratade ett par universitetslärare i samhälle och naturvetenskap om vikten av att prata om kärlek och känslor, inte bara om sex och att skydda sig. Fokus ligger ofta på det fysiska yttre, men det inre är nästan ännu mer viktigt. Känslor och kärlek. Våga prata om DET.
Det var nästan 10 år sedan.
När jag nu läser vad Hagström skriver om rapporten om vad det står i skolböcker blir jag beklämd. Hur kan en lärobok hänvisa till sex mellan djur när där står om sex mellan människor. Har det verkligen gått så långt?
Sedan hittar jag listor som "15 steg för att bli bäst i sängen" och jag blir ännu mer beklämd. Nog för att jag har testat allt i den där listan, men hade jag läst den som tonåring hade jag nog inte mått så bra. "Sluta tyck att saker är äckligt". Va? Eller visst kan det vara HELT OKEJ att tycka att vissa saker är äckliga. Då behöver ingen GÖRA dessa saker!
söndag 31 maj 2015
I marginalen
Spontant skrattar jag av ironi när jag läser om Lärarförbundets rapport om förskolan och att det skulle behövas mer resurser för barn i behov av särskilt stöd och specialpedagoger i barngruppen. Sedan blir jag gråtfärdig av samma anledning. Jag har jobbat som förskollärare i fem år och av den tiden har jag haft en barngrupp med enbart intresserade barn i åtta månader. Det var åtta månader av salig lycka när alla barnen var med på noterna och hela tiden kunde hitta något av intresse på förskolan. Vi kunde leva upp till alla mål och vi hade fantastiskt roligt tillsammans.
All den övriga tiden, alltså mer än fyra år, har det alltid funnits mer än ett barn i min barngrupp som behöver extra tid. Med det säger jag inte att barnen i behov av särskilt stöd är mindre värda än de andra. De har lika stor rätt till allt som alla andra barn har. Dessa barn bara påverkar gruppen på ett sätt som gör att personalen mår dåligt (då det inte finns tillräckligt med resurser i form av förståelse och personal) och att de övriga barnen i barngruppen inte har någon möjlighet att komma till sin rätt och få lika mycket tid av lärarna.
Sedan ska vi inte tala om hur det ser ut i skolan. Där finns det ju ännu färre lärare per barn - och ännu fler barn i en (barngrupp) klass.
Hur tror någon att lärare i förskola och grundskola ska mäkta med i det långa loppet - OCH kunna göra ett bra jobb? Jag har efterfrågat specialpedagoger i flera år. Dessa kostar dock oerhört mycket mer pengar än skolorna får bidrag för. En outbildad ung person kan fungera bra som resursperson till ett barn i behov av särskilt stöd, men gör det oftast inte. Vi har gått igenom fyra unga outbildade personer på ett halvår som resursperson. Alla har de bränt ut sig i arbetet med barnen i behov av särskilt stöd.
All den övriga tiden, alltså mer än fyra år, har det alltid funnits mer än ett barn i min barngrupp som behöver extra tid. Med det säger jag inte att barnen i behov av särskilt stöd är mindre värda än de andra. De har lika stor rätt till allt som alla andra barn har. Dessa barn bara påverkar gruppen på ett sätt som gör att personalen mår dåligt (då det inte finns tillräckligt med resurser i form av förståelse och personal) och att de övriga barnen i barngruppen inte har någon möjlighet att komma till sin rätt och få lika mycket tid av lärarna.
Sedan ska vi inte tala om hur det ser ut i skolan. Där finns det ju ännu färre lärare per barn - och ännu fler barn i en (barngrupp) klass.
Hur tror någon att lärare i förskola och grundskola ska mäkta med i det långa loppet - OCH kunna göra ett bra jobb? Jag har efterfrågat specialpedagoger i flera år. Dessa kostar dock oerhört mycket mer pengar än skolorna får bidrag för. En outbildad ung person kan fungera bra som resursperson till ett barn i behov av särskilt stöd, men gör det oftast inte. Vi har gått igenom fyra unga outbildade personer på ett halvår som resursperson. Alla har de bränt ut sig i arbetet med barnen i behov av särskilt stöd.
Annan prekär situation
Det är intressant att läsa Hagströms artiklar i Svenskan om tiggeriet i Sverige. Mellan raderna tolkar jag det som att folk i Sverige måste sluta skänka till tiggare för att vi ska få bort dem från våra gator. Och så är det väl. Det är som duvor som alltid kommer tillbaka om vi ger dem smulor. Det är inte bra för någon part. Hur får vi då det budskapet att nå fram till folket?
Allemansrätten i all ära, men tiggare (eller vilka tillresta människor som helst) har lika lite rätt som gemene svensk att etablera ett fast boende i skogen intill tätbebyggelse och slänga högar med soppåsar där barn och vuxna vill utforska naturen...
Allemansrätten i all ära, men tiggare (eller vilka tillresta människor som helst) har lika lite rätt som gemene svensk att etablera ett fast boende i skogen intill tätbebyggelse och slänga högar med soppåsar där barn och vuxna vill utforska naturen...
Prekär situation
När en kollega kommer till jobbet på förskolan så berusad att hen knappt kan sitta upprätt, har på väg till jobbet slagit sig blodig utan att märka det och får det att stinka alkohol i varje rum hen rör sig i så kommer jag till flera insikter.
* Det finns inte en suck i universum att jag kommer låta hen komma i närheten av barnen. Blir hen våldsam kommer jag tillkalla polis.
* Inte en chans att hen får interagera med någon förälder. Inte bara hens eget, utan även hela förskolans förtroendekapital kommer flyga all världens väg - precis som mitt gjorde för hen på bara några sekunder.
* Vad trist att jag vet exakt hur en alkoholist beter sig.
* Vad trist att jag, som nästan är yngst på min arbetsplats, måste vara den som agerar vuxet.
* Det finns inte en suck i universum att jag kommer låta hen komma i närheten av barnen. Blir hen våldsam kommer jag tillkalla polis.
* Inte en chans att hen får interagera med någon förälder. Inte bara hens eget, utan även hela förskolans förtroendekapital kommer flyga all världens väg - precis som mitt gjorde för hen på bara några sekunder.
* Vad trist att jag vet exakt hur en alkoholist beter sig.
* Vad trist att jag, som nästan är yngst på min arbetsplats, måste vara den som agerar vuxet.
torsdag 28 maj 2015
Värre än heta linjen
"Kika mig", säger ungdomar ofta när de skiljs åt. Eller: "Vi hörs på kik".
Inte ring mig eller vi hörs.
Sen är de flera stycken som är kopplade till samma kikkonversation och är någon igång så slutar det aldrig strömma in meddelanden. Ibland rullar det in meddelanden när min tonåring redan ligger och sover. (Inte för att jag läser dem, men jag ser vad som händer på skärmen.)
Det är kik och spel som gäller på 14-åringens iphone. Jag har fått ta bort den och gömma den för att hon ska kunna fokusera på saker som behöver göras. Död åt många appar, önskar jag.
Idag kommer ett mail från 14-åringens rektor. Några lärare behövde ta ifrån eleverna telefoner för att de skulle kunna koncentrera sig på skolarbete. Vid det senaste föräldramötet jag var på så välkomnade jag att lärarna tar bort telefonerna, och flera föräldrar höll med. Det ska vara en lärares rättighet. Ja, det kan upplevas kränkande, men ibland behöver barn hjälp med att bryta ett destruktivt beteende. Eller vad vill vi att de ska hålla på med i skolan? Inte kik i alla fall.
Läraren i fråga tog ifrån en elev en mobil. På 27 sekunder kommer det 23 kik-meddelanden på telefonen. Hur ska någon kunna koncentrera sig på skolarbete med så mycket kommunikation? Hur ska någon kunna LEVA med så mycket konstant information och kommunikation...?
Inte ring mig eller vi hörs.
Sen är de flera stycken som är kopplade till samma kikkonversation och är någon igång så slutar det aldrig strömma in meddelanden. Ibland rullar det in meddelanden när min tonåring redan ligger och sover. (Inte för att jag läser dem, men jag ser vad som händer på skärmen.)
Det är kik och spel som gäller på 14-åringens iphone. Jag har fått ta bort den och gömma den för att hon ska kunna fokusera på saker som behöver göras. Död åt många appar, önskar jag.
Idag kommer ett mail från 14-åringens rektor. Några lärare behövde ta ifrån eleverna telefoner för att de skulle kunna koncentrera sig på skolarbete. Vid det senaste föräldramötet jag var på så välkomnade jag att lärarna tar bort telefonerna, och flera föräldrar höll med. Det ska vara en lärares rättighet. Ja, det kan upplevas kränkande, men ibland behöver barn hjälp med att bryta ett destruktivt beteende. Eller vad vill vi att de ska hålla på med i skolan? Inte kik i alla fall.
Läraren i fråga tog ifrån en elev en mobil. På 27 sekunder kommer det 23 kik-meddelanden på telefonen. Hur ska någon kunna koncentrera sig på skolarbete med så mycket kommunikation? Hur ska någon kunna LEVA med så mycket konstant information och kommunikation...?
tisdag 12 maj 2015
Så kan det gå
När väninnan M drar med mig ut för att äta och dansa ska vi först hem till hennes nyblivne makes kompis för fördrink. På väg in till stan tänker jag: bara inte gin, jag tar vad som helst förutom gin. Innanför dörren frågar värden mig om jag vill ha en Geting. Geting, tänker jag, det var länge sen. Det är gott. Dricker folk sånt? Nej, värden sa visst GT, inser jag när jag får en Gin och tonic i handen. Så klart jag ler och dricker upp.
Vi går vidare till Gute Grill och bar. Visste inte att det fanns och det ligger en aning avsides, men oj, vilken pärla! Stort, mysigt och god mat. (Rekommenderar den vegetariska rätten.) Vi tar nästan alla kött i olika former och orkar inte ens äta upp allt. Ett tips är att testa den rökiga drinken. Det var något alldeles särskilt att få känslan av att dricka en majbrasa.
Efteråt går vi och dansar. En kille börjar prata med mig, han är med grabbarna på svensexa och han är mäkta berusad. Glad och rolig att dansa med. Så ser jag ringen på fingret och efter några frågor kryper det fram att han är förlovad och de väntar barn. Ingenting att satsa på alltså. En av de beräknande "jägarna" som samlas kring dansgolvet lägger sina händer på mina höfter och säger att jag är vacker. Han vill dra mig iväg från mina vänner. Jag tackar nej. Han är väldigt snygg, men jag känner hans typ och jag vill inte ha ett one night stand. I nästa ögonblick står han med händerna på någon annans höft. Och jag blöder för de tre blonda 23-åriga tjejerna på dansgolvet som jag lärt känna. De klarar inte att värja sig när jägarna flockas runt dem.
Vi går vidare till Gute Grill och bar. Visste inte att det fanns och det ligger en aning avsides, men oj, vilken pärla! Stort, mysigt och god mat. (Rekommenderar den vegetariska rätten.) Vi tar nästan alla kött i olika former och orkar inte ens äta upp allt. Ett tips är att testa den rökiga drinken. Det var något alldeles särskilt att få känslan av att dricka en majbrasa.
Efteråt går vi och dansar. En kille börjar prata med mig, han är med grabbarna på svensexa och han är mäkta berusad. Glad och rolig att dansa med. Så ser jag ringen på fingret och efter några frågor kryper det fram att han är förlovad och de väntar barn. Ingenting att satsa på alltså. En av de beräknande "jägarna" som samlas kring dansgolvet lägger sina händer på mina höfter och säger att jag är vacker. Han vill dra mig iväg från mina vänner. Jag tackar nej. Han är väldigt snygg, men jag känner hans typ och jag vill inte ha ett one night stand. I nästa ögonblick står han med händerna på någon annans höft. Och jag blöder för de tre blonda 23-åriga tjejerna på dansgolvet som jag lärt känna. De klarar inte att värja sig när jägarna flockas runt dem.
torsdag 7 maj 2015
Inte mycket att tillägga
Sariannes lista över 10 saker förskollärare stör sig på hos föräldrar är i princip klockren. Jag är dock tveksam till om jag STÖR mig på dessa saker. Det är liksom en del av vardagen och det går inte att lägga alltför mycket energi på att nöta in det hos de föräldrar som inte förstår. Jag tänker att det handlar mer om kommunikation, och hur den ska komma fram till olika parter.
Personligen skulle jag älska att läsa en lista från föräldrar om vad de kan irritera sig på hos personalen. Ju rakare kommunikation, desto bättre kan vi bemöta varandra och skapa de bästa förutsättningarna för barnen.
Tillägg på listan? Ja, det skulle i så fall vara att: UPPMÄRKSAMMA BARNEN när föräldrarna hämtar. Ge ditt barn minst fem minuter odelad uppmärksamhet vid hämtning och ge ditt barn en rak och tydlig lämning (inget tvekande och mjäkande, om du inte faktiskt HAR möjlighet att vara hemma med barnet - och i så fall borde DU ha bestämt det LÅNGT innan ni står på förskolan).
Jo, och: märk kläderna. Det handlar mer om att hjälpa dig själv att hålla koll på ditt barns kläder. Om det är något du är intresserad av förstås.
Personligen skulle jag älska att läsa en lista från föräldrar om vad de kan irritera sig på hos personalen. Ju rakare kommunikation, desto bättre kan vi bemöta varandra och skapa de bästa förutsättningarna för barnen.
Tillägg på listan? Ja, det skulle i så fall vara att: UPPMÄRKSAMMA BARNEN när föräldrarna hämtar. Ge ditt barn minst fem minuter odelad uppmärksamhet vid hämtning och ge ditt barn en rak och tydlig lämning (inget tvekande och mjäkande, om du inte faktiskt HAR möjlighet att vara hemma med barnet - och i så fall borde DU ha bestämt det LÅNGT innan ni står på förskolan).
Jo, och: märk kläderna. Det handlar mer om att hjälpa dig själv att hålla koll på ditt barns kläder. Om det är något du är intresserad av förstås.
tisdag 5 maj 2015
Obildad?
En bekant arbetar som tolk i teckenspråk. Hen har gått en utbildning för det. Hen tolkar mycket inom skolans värld och får ibland bita sig i läppen för att inte uttrycka sin egen mening när det uppstår meningsskiljaktigheter mellan de som hen tolkar åt. Hen håller sig dock, för hens jobb är att tolka ett språk, inte uttrycka sin egen tolkning av vad som blir sagt.
I samtal med föräldrar på förskolan brukar jag klara mig med deras stakande sfi-svenska eller min engelska, men ibland räcker det inte till. Vid två tillfällen har jag haft samtal med föräldrar där en tolk har varit närvarande. Första gången var tolken fysiskt närvarande. Då kunde jag se på tolkens kroppsspråk när det jag sa blev något annat. Jag bad att få det sagt tillbaka till mig och det visade sig att tolken lagt in en egen tolkning i det jag sa, så jag fick förklara igen, och förtydliga. Det kändes oprofessionellt från tolkens sida.
Vid det andra tillfället var tolken med i telefon och i högtalare. Det var ett känsligt samtal och mitt mål var att förmedla till föräldrarna hur allvarligt vi på förskolan såg på situationen med deras barn. Barnet kommer troligtvis behöva nära stöd av en alldeles egen pedagog i många år framöver. Ja, jag skulle kunna sätta en diagnos på deras barn, utifrån erfarenhet. Det är dock inte mitt jobb. Jag är ingen läkare, men jag kan hjälpa dem att komma till en läkare. Detta ville jag få fram i samtalet.
Ungefär halvvägs genom samtalet ser jag hur föräldrarna blir askgrå i ansiktet när tolken säger något på deras språk. Jag frågar vad som blivit sagt. Tolken säger att han har meddelat dem vilken diagnos deras barn har. Jag biter ihop och utan att göra föräldrarna ännu mer skärrade förklarar jag så tydligt som möjligt för tolken att inte hen heller är någon läkare och att det INTE är hens jobb att komma med egna tolkningar. Två gånger till under samtalet klargör dock tolken att det är uppenbart vilken diagnos barnet har.
Jag klagar sedan hos tolkförmedlingen, som ringer upp tolken och sedan mig.
- Nu har jag pratat med tolken och som jag förstår det så ville hen ju bara hjälpa till.
- Så klart jag fattar det.
- Jaha, du fattade det?
Jag vill bara morra fram fula ord, men biter ihop och svarar:
- Ja, jag har inte svårt att förstå folks intentioner. Det hör dock inte till saken. Det är inte tolkens JOBB att hjälpa till. Tolken ska översätta vad som blir sagt, INTE lägga in egna tolkningar.
I samtal med föräldrar på förskolan brukar jag klara mig med deras stakande sfi-svenska eller min engelska, men ibland räcker det inte till. Vid två tillfällen har jag haft samtal med föräldrar där en tolk har varit närvarande. Första gången var tolken fysiskt närvarande. Då kunde jag se på tolkens kroppsspråk när det jag sa blev något annat. Jag bad att få det sagt tillbaka till mig och det visade sig att tolken lagt in en egen tolkning i det jag sa, så jag fick förklara igen, och förtydliga. Det kändes oprofessionellt från tolkens sida.
Vid det andra tillfället var tolken med i telefon och i högtalare. Det var ett känsligt samtal och mitt mål var att förmedla till föräldrarna hur allvarligt vi på förskolan såg på situationen med deras barn. Barnet kommer troligtvis behöva nära stöd av en alldeles egen pedagog i många år framöver. Ja, jag skulle kunna sätta en diagnos på deras barn, utifrån erfarenhet. Det är dock inte mitt jobb. Jag är ingen läkare, men jag kan hjälpa dem att komma till en läkare. Detta ville jag få fram i samtalet.
Ungefär halvvägs genom samtalet ser jag hur föräldrarna blir askgrå i ansiktet när tolken säger något på deras språk. Jag frågar vad som blivit sagt. Tolken säger att han har meddelat dem vilken diagnos deras barn har. Jag biter ihop och utan att göra föräldrarna ännu mer skärrade förklarar jag så tydligt som möjligt för tolken att inte hen heller är någon läkare och att det INTE är hens jobb att komma med egna tolkningar. Två gånger till under samtalet klargör dock tolken att det är uppenbart vilken diagnos barnet har.
Jag klagar sedan hos tolkförmedlingen, som ringer upp tolken och sedan mig.
- Nu har jag pratat med tolken och som jag förstår det så ville hen ju bara hjälpa till.
- Så klart jag fattar det.
- Jaha, du fattade det?
Jag vill bara morra fram fula ord, men biter ihop och svarar:
- Ja, jag har inte svårt att förstå folks intentioner. Det hör dock inte till saken. Det är inte tolkens JOBB att hjälpa till. Tolken ska översätta vad som blir sagt, INTE lägga in egna tolkningar.
Vem gör rätt och vem gör fel
Jag funderar mycket över det här med barn som i princip inte kan befinna sig i möblerade rum större delen av tiden. Var går gränsen, när blir dessa barn någon som misshandlar en annan människa? Hur ska de någonsin kunna samspela med samhället och omvärlden i stort om de inte ens kan bete sig som "folk" bland de som har känt barnet sedan innan det kunde gå? Hur ska föräldrarna orka med många år av våld, utfall och ett agerande som oroar andra konstant?
Flera gånger har jag upplevt hur personal på förskolan genomlever ett utbrott från ett av dessa barn och efter att ha fått tagit ett helt batteri av smällar, slag och sparkar och fått möbler slängda mot sig och situationen börjar bli hanterbar så erbjuder den vuxne barnet en "bonus", som att få göra något exceptionellt, något ovanligt, något extra roligt och uppskattat som är ingen av de andra barnen förunnat. Varför bete sig så? Är det för att den vuxne vill att barnet ska känna sig glad igen och inte tänka att de har gjort något så hemskt att det inte går att förlåta? Barn är inte dumma. Flera gånger har jag hört barnet själv sedan säga till andra barn: "Jag får göra det här för att jag slogs/kastade saker/var dum, gör det du också, så får du också göra det här roliga som jag nu får göra". För vad har barnet lärt sig? Att om jag beter mig illa så får jag en belöning?
De gånger jag har handskas med dessa barn har jag aldrig erbjudit något liknande. Beteendet som barnet visar vill jag ta starkt avstånd ifrån och visar med bestämdhet att jag inte tänker vika mig och inte ta någon skit. Även om jag måste tvångshålla barnet för att slippa att bli skadad.
Flera gånger har jag upplevt hur personal på förskolan genomlever ett utbrott från ett av dessa barn och efter att ha fått tagit ett helt batteri av smällar, slag och sparkar och fått möbler slängda mot sig och situationen börjar bli hanterbar så erbjuder den vuxne barnet en "bonus", som att få göra något exceptionellt, något ovanligt, något extra roligt och uppskattat som är ingen av de andra barnen förunnat. Varför bete sig så? Är det för att den vuxne vill att barnet ska känna sig glad igen och inte tänka att de har gjort något så hemskt att det inte går att förlåta? Barn är inte dumma. Flera gånger har jag hört barnet själv sedan säga till andra barn: "Jag får göra det här för att jag slogs/kastade saker/var dum, gör det du också, så får du också göra det här roliga som jag nu får göra". För vad har barnet lärt sig? Att om jag beter mig illa så får jag en belöning?
De gånger jag har handskas med dessa barn har jag aldrig erbjudit något liknande. Beteendet som barnet visar vill jag ta starkt avstånd ifrån och visar med bestämdhet att jag inte tänker vika mig och inte ta någon skit. Även om jag måste tvångshålla barnet för att slippa att bli skadad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)