Jag funderar mycket över det här med barn som i princip inte kan befinna sig i möblerade rum större delen av tiden. Var går gränsen, när blir dessa barn någon som misshandlar en annan människa? Hur ska de någonsin kunna samspela med samhället och omvärlden i stort om de inte ens kan bete sig som "folk" bland de som har känt barnet sedan innan det kunde gå? Hur ska föräldrarna orka med många år av våld, utfall och ett agerande som oroar andra konstant?
Flera gånger har jag upplevt hur personal på förskolan genomlever ett utbrott från ett av dessa barn och efter att ha fått tagit ett helt batteri av smällar, slag och sparkar och fått möbler slängda mot sig och situationen börjar bli hanterbar så erbjuder den vuxne barnet en "bonus", som att få göra något exceptionellt, något ovanligt, något extra roligt och uppskattat som är ingen av de andra barnen förunnat. Varför bete sig så? Är det för att den vuxne vill att barnet ska känna sig glad igen och inte tänka att de har gjort något så hemskt att det inte går att förlåta? Barn är inte dumma. Flera gånger har jag hört barnet själv sedan säga till andra barn: "Jag får göra det här för att jag slogs/kastade saker/var dum, gör det du också, så får du också göra det här roliga som jag nu får göra". För vad har barnet lärt sig? Att om jag beter mig illa så får jag en belöning?
De gånger jag har handskas med dessa barn har jag aldrig erbjudit något liknande. Beteendet som barnet visar vill jag ta starkt avstånd ifrån och visar med bestämdhet att jag inte tänker vika mig och inte ta någon skit. Även om jag måste tvångshålla barnet för att slippa att bli skadad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar