Livet består av förväntan. Alla är vi förväntansfulla i någon mån. We expect something of life. Kanske utan att vi vet om det. Kanske bär vi på en liten gnutta förväntan. Kanske bär vi på ett helt ton.
Jag tar med mina brorsbarn på Gröna lund en regnig midsommarafton. Min svägerska bjuder in till mat när jag kommer hem med barnen blöta, men glada. Då förväntar jag mig mat, en stunds socialt prat och sedan ett avsked. Jag förväntar mig inte ytterligare gäster och att bli ifrågasatt när jag dricker alkoholfritt. Jag förväntar mig absolut inte att få höra: "Drick lite vin, då blir du roligare." och "Fan, vad lik du börjar bli morsan, gråhårig och allt."
När jag avviker för att åka hem efter mer än tre timmar och en av gästerna förvånat ser på mig och säger: "Ska ni gå REDAN?! Är du allvarlig?" inser jag att den personen av någon anledning hade andra förväntningar. Varför vet jag inte, men så vet jag inte vad som blev sagt innan jag anlände.
När jag träffar några arbetskollegor på Universitetet och vi pratar om vad vi har att se fram emot under dagen och vi diskuterar de olika föreläsningarna förväntar jag mig att få höra någorlunda professionella åsikter, som jag kan jämföra med mina egna. Jag förväntar mig inte att mitt i samtalet få höra: "Vad smal du är i ansiktet. Fast det är klart, du har alltid varit smal i ansiktet." Varpå personens blick vandrar ned över min kropp och undviker att nämna något om den. Då dör mina förhoppningar och jag får omvärdera situationen.
I vardagslivet har jag en förhoppning om att den jag lever med bland annat ska ställa upp sina skor i skohyllan, tvätta bort sina tandkrämsrester ur handfatet, rätta till kuddarna i soffan efter sig, lägga smutsiga kläder i tvättkorgen och plocka undan sina väskor och saker så att en annan inte snubblar på dem. Eftersom den jag lever med är en tonåring borde jag väl sikta på att ha andra förväntningar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar