Komedi eller tragedi?

När jag beskriver min dag för Tolvåringen kiknar hon av skratt. Själv vet jag inte om jag ska gråta eller skratta.

Jag var på jobbet klockan sex. Vek tvätt och startade maskiner. Kollade på tåg på youtube med en ettåring. Slog in paket till mellis, då det skulle vara kalas. Diskuterade schematider med kollega. Åt frukost med kollega och barn. Lekte med barn med specialbehov. Köksan kom och frågade om jag var på g. Jag bad henne logga in på datorn. Gick till kontoret och instruerade köksan hur hon skulle göra för att beställa mat i nya datasystemet. Medan hon kämpade på fortsatte jag vika tvätt. Just när jag gick in med tvätten till avdelningen hoppade barnen i soffan och en av dem föll och slog upp hela hakan och blodet sprutade. Jag ringde mamman, när köksan ropade och kollegan från andra avdelningen undrade om det var dags att börja med den gemensamma samlingen. Med mamman på väg letade jag bandage för att stoppa blodet. När jag lämnat över till mamman gick jag till köksan och vi avslutade beställningen. Då kommer köksan från en annan förskola för att jag ska hjälpa även henne. Vilket tog forever med hennes pekfingervals. När hon var nästan klar kommer mamman tillbaka med blodig pojke från vårdcentralen som sagt att "det är bara att tvätta med tvål och vatten". Samtidigt meddelar en kollega på andra avdelningen att hon är färdig med samtalet med talpedagogen, så jag kunde gå in och prata med henne om jag ville. Jag övertalar mamman att åka till akuten, jag tror hakan behöver sys och tänderna kollas. Sedan tar jag samtalet med talpedagogen och diskuterar vilka resurser som behövs. Därefter avslutar jag med köksorna, tömmer tvättmaskinen och går in och bäddar och dukar på avdelningen. När vi sitter och äter väljer ett barn att kasta ris över hela bordet och golvet, följt av vatten som barnet blandar med riset och springer sedan med händerna i luften in i andra rummet och tillbaka igen. Barnet grabbar tag i en burk full med mat och ska precis slänga den i golvet när jag rycker den hur händerna på ungen. Vi tvättar oss och lägger oss. Jag har tre skrikande, övertrötta och uppspelta, barn runt mig och jag gnuggar dem på ryggen till de somnar. Efter det skriver jag ut det nya schemat som jag diskuterade med kollegan. Sedan går jag hem för att invänta reparatör för mitt läckande handfat. Reparatören blir en timme försenad och väl på plats tar det fem minuter för honom att göra något jag kunnat göra själv om jag vetat tricket, och haft rätt nyckel. Man kan ju få högt blodtryck för mindre.