Ser på "Jupiter ascending" med Trettonåringen. Intill mig sitter en man och en kvinna, ca 28 år. De är negativa redan när de sätter sig och klagar sig igenom de trailers som är innan filmen. När filmen är slut säger killen: "Den var så dålig att jag ville gå redan efter några minuter." Jag förstår inte varför de var där alls. Jag hoppas att jag aldrig är SÅ neggo. Riktigt så illa tyckte jag inte att det var, men, ja, tanken att gå slog mig också under filmen. Varför då?
Det är inte bristen på action, för det är i princip action rakt igenom. Snarare är det bristen på en bra historia. Det är som att något fattas. Det saknas en tillräckligt stark röd tråd för att få mig engagerad. Den skönaste scensekvensen i filmen är när Mila Kunis karaktär lotsas runt i ett administrativt helvete.
Så varför gillar jag inte filmen? Jag tror att jag känner mig mättad på dessa storslagna exploderande destruktiva scener och händelser att jag har svårt att ta dem till mig längre. Scenen där Milas Kunis karaktär får uppleva hur bin fungerar tråcklar sig djupare in i mitt medvetande. Det är de små detaljerna och händelserna som ger mer.
Jag hoppas att när filmen släpps för hemmabruk så finns det minst en timmes tillägg med osedda scener, så att historien blir mer komplett.
Var det bra med 3D? NEJ! Det är för tusan ALDRIG bra. Det ger verkligen INGENTING. Det är ENBART enerverande att ha de där glasögonen på sig.
Efteråt diskuterar Trettonåringen och jag upplägget av filmen. Räddade killen tjejen i alla scener eller kunde hon ta vara på sig själv någon gång? Var hon lika hjälplös som Bella i Twilight eller hade hon mer skinn på näsan? Ganska mycket mähä. Med tanke på att jag läste någonstans att Lana Wachowski baserade filmen löst på Odyssén så kan jag väl förstå hur det bidde som det blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar