Sitter på tunnelbanan med en annan anställd inom förskolan i Stockholms stad. Vi läser en kurs tillsammans på universitetet. Vi jämför arbetsuppgifter och hur mycket (läs: litet) tid vi har att hinna med allt som ska göras. Jag är dessutom ansvarig för schemaläggning och andra administrativa uppgifter på förskolan där jag jobbar.
"Ja, att vara samordnare tar tid från verksamheten," säger kollegan.
Sedan pratar vi om allt onödigt administrativt som måste göras och hur mycket måste vi egentligen dokumentera?
"Snart är det väl dags att skicka in de årliga fotona till stadsarkivet också, eller vart de nu skickas", säger jag.
"Ja, jag skrev precis ut till årliga arkivet förra veckan", säger kollegan.
"Årliga arkivet, vad är det?" undrar jag.
"Du vet, där de samlar ett exempel av olika saker, som ett veckobrev, någon dokumentation och sånt. Fattar inte varför."
"Det gör inte vi. Vi skickar däremot bilder från verksamheten till...jag tror det är stadsarkivet. Varje år ifrågasätter jag om vi inte måste fråga föräldrarna, då vi skickar foton på barnen och dokumentation om deras namn och vad de gör. Jag har fått svaret att ingen kommer se bilderna. Så varför då skicka dem?"
En man som läser en bok sitter mitt emot mig på tunnelbanan och han säger:
"Ni tänker rätt."
Vi ser frågande på honom.
"Det är bra att ni ifrågasätter saker", fortsätter han.
"Jaså, det tycker du?" frågar jag.
"Ja, titta bara på det ryska folket."
"Hur menar du då?"
"Ibland är det bäst att bevara traditioner. Ingen ska ignorera ifrågasättandet."
"Nähä."
Vi sitter tysta en stund.
"Är det sant att vi inte har något som heter daghem längre?" undrar mannen en aning osäkert.
"Nej, det heter förskola nu."
"Det är ju inte klokt..."
Mannen och min kollega kliver av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar