Lovebombad

Hade så mycket blommor med mig hem idag efter sista dagen på jobbet att Tolvåringen fick komma och hjälpa mig bära hem. Lånekatten hemma fick förhållningsregler direkt när jag såg kattens lystna blickar. Appa, appa, inte röra mina tjusiga blommor. Varenda blomma har riktiga blommor också, inte bara gröna blad. Hur ska jag kunna hålla dem vid liiiv...?!?

Imorgon är det vila och packa som gäller. På torsdag börjar ett, till viss del, nytt liv på nya jobbet. Ska bli spännande.

Skickade också manus till förlag idag. Ska, om möjligt, bli ännu mer spännande att se resultatet av det. Tolvåringen läste igenom hela och yyylade efter fortsättningen. Hon slängde dock in en brasklapp om att hon inte vet om alla kommer läsa boken.
- Så det måste vara ett riktigt bra, otroligt lockande omslag, så att man verkligen fastnar för den om man ska fatta hur bra den är. Alltså, jag menar tonåringar läser ju typ inte så här tjocka böcker annars, om de inte fattar hur bra den är.

Senare började hon prata om att vi ju skulle ha pengar att göra saker med längre fram. Jag undrade hur hon menade och hon sa att jag väl skulle tjäna pengar på boken, när den börjar sälja...  Ooohh, don´t jinx it, säger jag bara.

Devil´s drink

Blev bjuden på shots med Fireball när jag nyligen var ute och dansade med väninnan M. (The strangest things happen when I´m with her.) Whiskey med kanelsmak. Brände nästan hål på kistan. Vill inte prova igen.

Äckligt, eller?

 

Ribs på Pizza Hut. En ny favorit. Vet inte om det känns helt okej. A bit too much, liksom.

(No) One flew the cuckoo´s nest

Om jag inte hade skulder från mitt tidigare liv, vilket genererar en fet lånesumma att betala varje månad, så skulle inte en hyreshöjning på 50% vara så illa. Jo, det skulle vara illa, men det skulle gå. I dagsläget tror jag inte att det är hållbart. Är det då hållbart att klämma in mig själv, Tolvåringen och alla våra prylar i en tvåa istället för att få en lägre hyra? Jag tror det kan gå.

Tolvåringen var med och tittade på 2:an. Den var fin. Stora rum. Kan hon ha halva vardagsrummet? Eller ska jag ha det? Hon lever sitt liv i vardagsrummet ändå, det erkände hon. I huvudet har jag nästan redan flyttat in i 2:an, så jag tror att valet är gjort.

Jag pratar med min mamma, som ensam lever i en lika stor 2:a. Hon ojar sig och menar att det snart kommer bli som när hon var barn och hon, min mormor och min morbror bodde i en 1:a med matrum. Min mamma sov i en skåpsäng i matrummet och min mormor och morbror delade på det enda rummet. Vilka kommer ha råd att bo med de hyror som blir? Snart måste halva befolkningen söka bostadsbidrag och vem vinner på det? Ingen.

Med tanke på den rapportering socialtjänsten ger oss på jobbet på förskolan så tänker jag att det nog redan finns många barn som har det precis så trångbott som min mamma hade det för femtio år sedan.

Holy crap

Tolvåringen kommer hem med glosorna för veckan. Det är oregelbundna verb. Typ endast åtta stycken, och dessutom är de endast angivna i presens och preteritum, inte supinum. Tolvåringen vet inte ens vad supinum är.
- Varför är inte tredje steget med? frågar jag.
- För att min lärare sa att det kommer vi lära oss i sexan.

Jag fick bita mig i tungan för att inte säga något dumt om läraren. För mig är lärarens anledning bara en bortförklaring för att hon inte kan höja ribban och sikta högre, p g a att en övervägande del av Tolvåringens klasskamrater inte skulle hänga med då.

Fyra dagar innan påsklovet fick dessutom Tolvåringen geografiläxa till måndagen efter påsklovet. Det skulle bli ett muntligt läxförhör. Eftersom det bara skulle vara muntligt tyckte jag inte att Tolvåringen behövde plugga som en tok, men det tyckte hon. Hon pluggade flera dagar under påsklovet och söndagen innan första måndagen efter påsklovet satt Tolvåringen och pluggade stenhårt och kunde allt som fanns på de sidorna i boken som var i läxa. När måndagen kom visade det sig att det bara var Tolvåringen och två till i klassen som har läst på, så läraren struntade i att alls ha något förhör. Tolvåringen var milt upprörd, till skillnad från hennes mamma. Jag kokade.

Jag längtar SÅ efter augusti. Hoppas jag inte har alltför stor förhoppningar på den nya skolan.

Proud to be scandinavian

Varje söndagkväll har jag suttit klistrad framför TVn för att se Brottet. Väldigt bra serie. Jag följde Bron också när den visades. Samma stuk. Spännande och inte galet äckligt. I like.

My choice

Och du är säker på att det är vattenfast mascara du vill ha? frågar tjejen i kassan mig övertydligt, som om jag var korkad.
Ja, svarar jag och ler vänligt. Och tydligen flera med mig, tänker jag, eftersom det bara fanns en kvar.

What´s wrong with this picture?

"Ofärgat glas" står det ovanför behållaren.

 

Varför är det så svårt att ta bort plast och metall?

Speja och spana

Om några dagar är det dags att rikta blicken mot himlen för att, förhoppningsvis, få en glimt av solstormarnas resultat: norrsken.

Våga lyssna och se

Oavsett om föräldrarna är en del av generation A, O, X, Y, Z eller (mest troligt) I, så kommer deras barn, de barnen som snart kommer att landa i knät på oss inom förskolan, att behöva vår uppmärksamhet. Deras föräldrar har oftast givit dem för litet uppmärksamhet, eller för mycket. Bättre då med för mycket, säger jag, för de barnen är trygga i sig själva och behöver inte leta trygghet i världen.

I parken ser jag föräldrar, som gungar sina barn, stå med blicken fäst vid sin manick i handen, oavsett om det är en iphone, ipod eller något annat. På bussen ser jag föräldrar som sitter intill sitt barn, men inte ger det ögonkontakt eller samtalar med det, utan har både hörsel och syn fäst vid sin manick. Samma mönster finns på tåg och caféer och i affärer, men det värsta exemplet jag hittills sett är i väntrummet till specialistvård för barn. Jag har hängt i flera sådana väntrum med mitt eget barn de senaste åren, och framför allt de senaste veckorna, och jag förfasas när jag hör barnens ömkliga ton då föräldrarna inte ägnar dem uppmärksamhet. Allt från spädbarn till tonåringar får stå ut med att deras föräldrar har blicken fäst vid en manick och hummar världsfrånvänt, utan att egentligen veta vad de svarar på.

Om du nu väntar på doktorn med ditt barn, om du är där för att vara ett stöd och uppmuntra barnet att våga, kan du då inte vara närvarande i ögonblicket?

Det finns en anledning till att vi på förskolan har mobilförbud. Vi vill att föräldrarna är närvarande i ögonblicket då de hämtar och lämnar sitt barn. Vi vill i och för sig att de alltid är närvarande i sina barns liv, men mest i de ögonblick då de ska lämna sina barn i någon annans, nämligen vår, omsorg.

Jag sörjer för de barn som inte har fysiskt närvarande föräldrar, men jag sörjer ännu mer för dem som inte har mentalt närvarande föräldrar. När ska dessa barn någonsin lära sig att de kan samtala med en annan person, i normalt tonläge, och räkna med att bli hörda?

Medvetet ovetande?

Tolvåringen och hennes jämnåriga kompis Alina (från Eritrea) fnittrar och skurar köket rent från fläckar, fnittrar och diskar och sansar sig till slut och diskar och pratar. På något sätt börjar de prata om 11:e september, där de står vid diskbänken. Jag hör att min tolvåring lägger sig till med den förklarande, pedagogiska, allvetande rösten och de pratar om folk som dog och Alina frågar upprört:
- Vad då, elfte september alltså??
- Ja, precis.
- Vad då, hur kunde inte de som flög planet missa huset??
- Alltså, det var terrorister som tagit över planet, så de kunde inte styra.
- Så de flög rakt in i huset?
- Ja, precis.
- Så flera dog?
- Ja, typ jättemånga dog.
- Men terrorist...det finns något mer som är typ som terrorist...
- Eh, mördare...?
- Nej, alltså som typ rimmar på terrorist...
- Va?
- Alltså sån här raaa...
- Rasist?
- Ja, just det.
- Men då kanske man inte är en sån som dödar folk och så...
- Nähä...

Bombnedslag

Tolvåringen ville ha bakdag med en jämnårig kompis. De träffades vid tolv och gjorde en inköpslista och gick och handlade det som saknades. De hade storartade planer på två hela påsktårtor och kakor. Nu, fem timmar senare, är de nästan, snart, färdiga med den första tårtan. Köket vågar jag inte beträda. Alla ytor som kan belamras med något är belamrade med något. De har skött ugnen och allt blandande på egen hand, så jag klagar inte, men nu är det dags att diska och städa också. De har bestämt sig för att dela upp bakdagen. De andra bakverken får vänta till en annan dag.

Söndag hela veckan

Igår gjorde jag en road trip till Västervik med Tolvåringen. Vi hälsade på kära E och hennes barn i fina stugan. Tokfint väder. Med en torr vägbana var det en fröjd att köra. Långt att åka, men det gemytliga umgänget och goda maten uppvägde det. Väldigt trött när jag kom hem sent på kvällen.

Tur att vi är lediga hela veckan.

Not alone

För flera år sedan - i mitt förra liv när jag ännu inte ens fyllt trettio år - upptäckte min dåvarande pojkvän att jag hade ett litet M inskrivet i min almanacka ibland. Vad betydde det månde? Jo, det var min lilla påminnelse om att ungefär den dagen skulle lingonveckan eller "den lilla röda", alltså min mens, börja. (Att min kropp sedan var så oförutsägbar att det där lilla heads-up M:et hjälpte föga var en annan femma.) Den lilla incidenten använde den pojkvännen sedan som slagord när vi höll på att nå slutet i vårt förhållande. Han ansåg att jag var onormal för att jag skrev upp i min almancka när jag hade mens. Han hade minsann kollat med sin syster och så gjorde INTE hon. Normala tjejer gjorde inte så. Nähä, tänkte jag en aning sänkt, men har alltid fortsatt med mitt system. När mensen är regelbunden - vilket den nu oftast är - så är mitt eget lilla varningssystem mycket effektivt. Jag har planerat många aktiviteter utefter ankomsten.

Så läser jag Amandas inlägg och skrattar till. Jag tänker att hon skämtar om en mens-app. Tills jag läser kommentarerna och inser att det faktiskt finns appar som hjälper till att påminna. Inte för att jag är så intresserad av apparna, men det är oerhört tacksamt att läsa att det finns andra som vill bli påminda om när det är dags.

Ett annat liv

Jag är kattvakt till väninnan Ms katt. Jag hade nästan förträngt hur det är att rensa i lådan varje dag, byta vatten och ge mat. För att inte tala om allt hår och jamandet okristligt tidigt. Uppe i ottan varje dag denna långhelg. Det söta och mysiga varma i knät uppväger ju till viss del det andra...

Himmelrike

Idag gick jag hit och handlade (naturligt glutenfria) macroons till Tolvåringen. Tackar Simona för tipset. Svindyra var de små gudomliga bakverken...

...men sedan gick jag vidare till Sturekatten och där kostade de bara två kronor mindre.

Tolvåringen umgicks med halvsyskon på stan och jag fick en lugn stund med en kopp te.

 

 

Ännu gladare påsk

Jag är ledig en hel vecka. Halleluja. Så klart går dagarna snabbare än vanligt då, men trevligt är det.

 

 

För barn, men också för vuxna

Boktips för alla som umgås med barn. Jag har boken på engelska, men läser den på svenska för barnen på jobbet på förskolan. Det blir naturvetenskap, matematik, prat om mat och mycket annat.

 

 

 

 

 

Hårt arbete

Tar lång tid att röja trottoaren...