Oavsett om föräldrarna är en del av generation A, O, X, Y, Z eller (mest troligt) I, så kommer deras barn, de barnen som snart kommer att landa i knät på oss inom förskolan, att behöva vår uppmärksamhet. Deras föräldrar har oftast givit dem för litet uppmärksamhet, eller för mycket. Bättre då med för mycket, säger jag, för de barnen är trygga i sig själva och behöver inte leta trygghet i världen.
I parken ser jag föräldrar, som gungar sina barn, stå med blicken fäst vid sin manick i handen, oavsett om det är en iphone, ipod eller något annat. På bussen ser jag föräldrar som sitter intill sitt barn, men inte ger det ögonkontakt eller samtalar med det, utan har både hörsel och syn fäst vid sin manick. Samma mönster finns på tåg och caféer och i affärer, men det värsta exemplet jag hittills sett är i väntrummet till specialistvård för barn. Jag har hängt i flera sådana väntrum med mitt eget barn de senaste åren, och framför allt de senaste veckorna, och jag förfasas när jag hör barnens ömkliga ton då föräldrarna inte ägnar dem uppmärksamhet. Allt från spädbarn till tonåringar får stå ut med att deras föräldrar har blicken fäst vid en manick och hummar världsfrånvänt, utan att egentligen veta vad de svarar på.
Om du nu väntar på doktorn med ditt barn, om du är där för att vara ett stöd och uppmuntra barnet att våga, kan du då inte vara närvarande i ögonblicket?
Det finns en anledning till att vi på förskolan har mobilförbud. Vi vill att föräldrarna är närvarande i ögonblicket då de hämtar och lämnar sitt barn. Vi vill i och för sig att de alltid är närvarande i sina barns liv, men mest i de ögonblick då de ska lämna sina barn i någon annans, nämligen vår, omsorg.
Jag sörjer för de barn som inte har fysiskt närvarande föräldrar, men jag sörjer ännu mer för dem som inte har mentalt närvarande föräldrar. När ska dessa barn någonsin lära sig att de kan samtala med en annan person, i normalt tonläge, och räkna med att bli hörda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar