Är jag europé?

Så har vi sett Hobbit: Smaugs ödemark. Mycket bättre än första Hobbitfilmen. Tolvåringen tog med sig sin kompis och hennes syster. De ville gärna se filmen, men det visade sig att de varken sett den första Hobbitfilmen eller Sagan om ringen-filmerna. De fattade inte mycket, tyckte många scener var läskiga och hade svårt att ta till sig att slutet lämnas öppet inför nästa film i serien.

Det är ganska märkligt att filmen är från 11 år egentligen, när det är så mycket våld. Jag trodde att Sagan-filmerna var från 15 år, men de är väl också från 11. Det kom ju in småkillar på kanske 8 år, med sina föräldrar på filmen idag.

Det var en överraskning att se Mikael Persbrandts namn i eftertexten. Jag hade inte koll på att han skulle vara med. Jag kom på mig själv med att undra vem den skådespelaren kunde vara under scenen han var med i. Han lät liksom utländsk. Eller som Tolvåringen sa efteråt. "Ja, du har rätt, han verkade inte amerikansk, han verkade liksom europeisk."

Drygt ett år till nästa film. Vi konstaterade att det inte kändes som ett år passerat sedan förra filmen. Tolvåringen tyckte det kändes som kanske sex månader. Jag tyckte mer att det kändes som två år...

God jul

Vad är det här? +6 grader ute, grå himmel och duggregn. Är det september? Nej, det är julafton! Väldigt stor skillnad från förra året...

 

Ja, ja. Glad i hjärta, glad i sinne...

Denna dagen, ett...

Åkte till Gamla stan med Tolvåringen idag. Första stoppet: science fiction bokhandeln. Fullproppat med folk. Snablar vilket utbud de har! Och kön till kassan blir därefter... Vi återkommer en lugnare dag. Nästa stopp: julmarknaden på stortorget. Eftersom jag gjorde torgmarknaden och polkagrisaffären i ga stan med mina vänner för en vecka sedan, så vet jag var guldklimparna finns. Trots regnet är det mysigt. Tolvåringen vill att jag går iväg när hon ska handla, så jag gissar att jag får en liten ängel i julklapp. Vi traskar över till Kungsträdgården och tittar när folk åker skridskor. Vi kollar fönstren på NK, som varje år. Vi tänkte oss ut till Skansen för att se deras is och eld-show, men det blir för tajt om tid. Shoppar några plagg och äter innan vi beger oss hem. På tunnelbanan mot förorten kommer en tiggare runt, en svensk man med hängande ögonlock, en som jag sett flera gånger tidigare. Han önskar varje person ett bättre år. Han önskar att mitt 2014 ska bli bättre än 2013. PÅ ALLA PLAN. Jobb, kärlek, barn, skola, allt, tillägger han. Jag tackar och önskar honom detsamma. Tanten intill säger att hon VERKLIGEN önskar att nästa år blir bättre, då lägger tiggarmannen till att han hoppas på en annan regering också. I mun på varandra säger tanten och mannen: annars får vi gräva ned oss.
Väl hemma lägger vi klappar under granen, så att vi kan suktas någon dag. Imorgon blir det minijulafton med mina brorsbarn.

What the heck?

Markus Fagervall, vem är det? Skulle någon frågat mig för ett par veckor sedan så hade jag sett svart hår framför mig och trott att det var en kille som...ehm...typ...sjunger...?  (Nej, jag ser inte på Idol. Ever.) Sedan ser jag Raja - Gränsen på SVT och bara gapar. Vem är denne snygging som kör omkring och undersöker vad som händer med meänkieli? I am hooked. Ser andra programmet och är tvungen att pausa i vissa scener för killen är ju så bildskön att det värker i bröstet på mig. Och när han bakar med tanterna så smälter hjärtat helt. Thank GOD att han gjort sig kvitt den svarta hängluggen.

What can I say?

I samtal med den student från universitetet jag handlett under fem veckor diskuterar vi vad som är bra att tänka på. Jag tar upp funderingar jag själv har kring mitt arbete på förskolan och frågar vad hon tycker och tänker. Vi pratar om de barn som har svårigheter att anpassa sig till en grupp och att det är viktigt att ha koll på alla barn och deras utveckling. Det är inte alltid lätt att se på vilket sätt ett barn utvecklas och vad det kan, särskilt inte om de inte kommunicerar med ord.

Sedan är det väldigt lätt att förstå vissa barn, och att de spelar i en liga för sig. Som när en fyraåring med makalös artikulering och uttal säger till mig:

"Tänk om vi skulle ta och borra några hål i förskolan och fylla dem med nitroglycerin."
"Jaha, vad ska det vara bra för då?" frågar jag luttrad.
"Jo, men alltså, det är så här: pappa, jag kan inte få upp min kokosnöt, inte ens med nitroglycerin."
"Jaha."
"Har du hört den?"
"Far jag kan inte få upp min kokosnöt? Jo, den har jag hört, men jag visste inte att det är något med nitroglycerin i den."
"Nähä..." säger barnet undrande, eftersom barnet kan alla verser.

Not the same

Tidigare har jag rekommenderat restaurang Borsalino för alla jag känner och jag har dragit dit både släkt och vänner, men nu tror jag att de har bytt ägare (och namn? Till La Palma?). Efter julavslutningen idag skulle Tolvåringen och jag äta middag där, vilket visade sig bli en besvikelse.

Det här är min upplevelse av besöket:
Vi sätter oss vid ett bord och en äldre herre (ägaren?) frågar oss om vi ska äta pizza eller annan mat.
Jag svarar pizza, vilket han verkar lättad över.
En ung tjej (släkting till äldre herren?) kommer för att ta vår beställning, utan något block i handen. Jag frågar vilken dryck de har och hon måste gå och kolla för att kunna svara. Vi lämnar namnet på våra pizzor och hon upprepar den ena, men minns inte den andra. Jag ser henne lämna beställningen till pizzamakaren och hon måste leta efter min pizza i listan för att kunna peka och säga vad det var jag beställde.
Pizzan jag valde har ruccolasallad. När den kommer in är det väldigt mycket sallad på pizzan och jag börjar med att rensa bort överflödet. Vilket är något konstigt, det brukar jag göra, men just den här gången är jag glad för det, eftersom att ett av bladen döljer en liten snäcka, som visar sig vara en snigel. Jag går (äcklad) tillbaka med pizzan till köket och den äldre herren tror inte på mig när jag säger att det är en snigel, men han kommer sedan till bordet och säger att det var det, den måste ha kommit med salladen.
(Då kanske de borde skölja salladen bättre...?)
Jag säger att jag vill ha en ny pizza utan någon sallad på. Han säger något som jag inte förstår, men som låter som att pizzamakaren kan tvätta pizzan åt mig. Jag säger att jag vill ha en ny, utan sallad.
Efter en kort stund kommer unga tjejen ut med en pizza (medan äldre herren är ute och röker) som ser EXAKT ut som den tidigare.
- Jag ville ju ha en ny utan någon sallad, säger jag.
- Jaha, oj då, jag vet inte...
- Jag struntar i det, låt den bara vara.
- Jaha, men säg till annars så kan vi...eh...säga till kocken att skärpa sig.
Jag tittar på pizzan och känner på den. Det ser ut som SAMMA pizza som innan och den är inte särskilt varm. Allt tyder på att det ÄR samma pizza, men jag chansar och smakar på den. Den lilla tuggan växer i munnen och det känns bara som snigelslem och jag tappar helt aptiten.
Äldre herren kommer förbi och ser till andra gäster och ser min pizza. Med stinkande rökandedräkt säger han:
- Men, gav han dig broccoli på fast jag sa att du inte skulle ha det?
- Broccoli? Du menar ruccola, säger jag. Ja, tydligen, men du kan ta tillbaka den, jag vill inte ha den.
- Jaha, okej.
Han kommer direkt tillbaka, med en nygjord pizza utan sallad på.
- Ah! Han HADE gjort en ny till dig, det blev bara fel.
Så det VAR alltså den första pizzan med snigeln på som jag åt!
Jag tackar nej och säger att jag inte vill ha den här pizzan heller, mannen trugar och säger till sist att de bjuder på den. Jag smakar inte ens på den, eftersom jag vid det här laget är nästintill kräkfärdig. Tolvåringen har också tappat aptiten och lämnar halva sin pizza. Vi lämnar stället och jag går för att betala. Den äldre herren ursäktar sig överskylande med att kocken blev stressad så därför blev det fel och det första pizzan gick ut igen.
(När det är fyra andra gäster på stället? Jag kommenterar det inte ens.)
Han erbjuder sig att lägga pizzan i en låda, jag tackar nej och vi går.

Vi lär inte återkomma inom en snar framtid. Tyvärr, måste jag säga, det är tråkigt eftersom det var ett av de bättre ställen som serverade glutenfri pizza.

If you scratch my back...

Enligt min chef får vi inte lägga samtalstider med föräldrarna kring barnen på förskolan utanför arbetstid. Men vilka föräldrar kan komma och ha samtal mellan klockan 9 - 15, då vi är full bemanning på förskolan? Inte alla.

Hur gör du när du ska gå till tandläkaren eller doktorn? Frågar en väninna. Du går ifrån på arbetstid. Är det inte lika viktigt att ha samtal kring ditt barn då? Joo, ÄNNU viktigare, tycker jag, men jag skulle ju önska att en lärare kan ha tid när jag har det.

När jag erbjuder föräldrarna på förskolan att ha samtal så brukar jag försöka anpassa mig efter deras arbetstider så mycket det går, för att de ska bli nöjda. Kanske ska jag och mina kollegor istället bara säga: här, det här är de tider som finns, take it or leave it. Tar du ingen av dem, så blir det inget samtal den här terminen. (För övrigt är vi också så måna om föräldrakontakten att vi har samtal en gång per termin, men egentligen skulle det väl räcka med en gång per år. En kollega berättar att på hennes dotters förskola erbjuds de INGA samtal, där måste föräldrarna själva be om ett samtal. Hur tänkte de där?)

På min tolvårings nya skola måste eleverna vara hemma några dagar per termin då lärarna ska ha utvecklingssamtal, vilket betyder att tiderna för samtal är under dagtid, då de flesta nog har sin arbetstid. Så inte nog med att jag ska ha koll på vad ungen gör ensam hemma när jag jobbar, jag ska också få avdrag på lönen för att gå iväg och ha samtal? Not so happy about that...

Nog för att jag vet hur hårt de flesta lärare jobbar och hur många timmar de lägger ned utanför lektionspassen (vilket är en av anledningarna till att jag valde förskola istället för skola), och jag förstår till fullo hur energikrävande det måste vara att ha alla dessa samtal, men ska vi alls få med föräldrarna på tåget så måste vi ju hjälpas åt...