Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer

Åh, det var länge sedan jag såg Moderna tider, men jag minns att den var bra. Tragikomisk, men bra. Så jag släpar med Trettonåringen till Cinemateket för att se Chaplin i högform. Hon i sin tur släpar med bästisen. Vi skrattar så vi kiknar. Jag kissar nästan på mig under scenen med maskinen som matar Chaplin. Sedan kommer flickan, den mörka, finlemmade, och jag får flashbacks från min barndom och lägenheten vi bodde i och hur jag beundrade den tösen. Sedan minns jag Louis de Funes och hans galna filmer som jag älskade. Så okomplicerat livet var.

När vi kliver ut från Filmhuset känns livet också hyfsat okomplicerat. Solen skiner och en varm bris blåser. Vi strosar bort till Kaknästornet, åker upp, beundrar utsikten och tar en fika.

 

Allt är frid och fröjd till dess att bästisen försynt undrar när de ska göra sin läxa som ska vara klar till dagen efter, som jag trodde Trettonåringen hade gjort under helgen. Då bryter helvetet lös och vi (jag) tillbringar resten av kvällen åt att skälla, förmana, förklara, morra, hota och få arbetet gjort. När jag säger god natt till Trettonåringen kramas vi i alla fall.

Sedan sätter jag mig och skriver på ett papper till jobbet, som jag måste ha med på ett samtal dagen efter, och som jag har skjutit på hela helgen.

Det sparar tid, okej?

Undrar om det är väldigt svenskt att kliva på tunnelbanan där man ska kliva av när man kommer fram. Jag har haft besökare utomlands ifrån som frågat mig varför vi ska sitta just längst fram/på mitten/längst bak när vi kliver på tunnelbanan, när de upptäckt att jag med flit leder oss dit. För att det ska vara nära till utgången på den perrong vi ska kliva av på, försvarar jag mig, och de ser på mig som om jag är en utomjording.

Idag hörde jag en svensk kille och dennes engelsktalande flickvän när de skulle gå av vid Gullmarsplan och de, precis som jag, stod vid dörrparet som stannade exakt vid utgången från perrongen. "See? I told you the doors would be right here", säger killen och tjejen nickar med en märklig min.

Spärr

Åh, vad irriterad jag blir på de som står och väntar på att vi som betalat drar vårt kort i spärren till tunnelbanan och sedan slinker de igenom bakom oss. Nej, jag är inte en av dem som anser att kollektivtrafik borde vara gratis (sedan kan ju det höga priset diskuteras). Nästa gång ska jag för tusan bromsa upp en snabbis direkt innanför spärren, så att de inte kan komma igenom.

Jag har en roll, du har en annan

Och med föregående inlägg i åtanke, läs gärna intervjun: "Skolan har blivit ett terapeutiskt rum".

Vart är vi på väg?

Äter lunch på Ikea när en mamma sätter sin ca 1,5-åring i en barnstol vid bordet bakom mig. Ungen hinner få ur sig ett litet pip och mamman säger direkt något i stil med "Ja, vänta här, här du har den här" lite hetsigt och ger ungen en stor mobiltelefon som visar en Kalle Anka-film med höga ljudeffekter som stör vår matro. Sedan äter ungen mat. Hur då? Jo, inga fingrar i maten och inte ett pip yttrat. Blicken fastklistrad vid filmen på mobilen som står uppställd på bordet framför tallriken, där ett glas borde stå, och mamman matar ungen. Inga samtal eller mental närvaro tillsammans. Vet ungen ens om att den äter?

När jag lämnar restaurangen tänker jag att jag inte ska döma (fast jag gör det ändå), för ofta är det bara små glimtar av en dag i en familj som vi som utomstående upplever och det säger ju inte egentligen hur den familjen är hela tiden, men ändå. Jag fattar inte det där. För jag ser det ju ur förskollärarens perspektiv. Hur tänker sig föräldrarna att vi ska kunna möta deras barn på förskolan sedan om vi inte har mobiler med filmer som vi kan tillfredsställa barnen med? Meningen är inte att förskolan ska vara exemplarisk och leva upp till en hög standard, så att barnen blir vettiga samhällsmedborgare. Meningen är att det ska vara ett SAMARBETE mellan föräldrarna och förskolan. Föräldrarna ska alltså göra ett likvärdigt jobb hemma.

THE woman

Har sett filmen The other woman. Filmmusiken var asskön och filmen bra. Lite grann som Snygg, sexig och singel på något vis, eller så påverkas jag av coola Cameron Dias. Tänk att hon och jag är lika gamla. (I WISH I looked that good.) Det är bara små kråkfötter i ansiktet och mer grova händer som visar att hon har åldrats. Nu ska jag hyra Counselor och kolla in henne också.

93700...

"...cigaretter med cannabis och 2430 linor kokain tog Stockholms befolkning i genomsnitt under ett onsdagsdygn i mitten av februari, enligt prover från stadens avloppssystem. Det motsvarar 66 cannabisdoser och 1,7 kokaindoser per 1000 invånare. Högst halt narkotika per invånare kissas ut i toaletterna i västra Stockholm, i Bromma inlopp. Analysen har gjorts på Karolinska universitetssjukhuset på uppdrag av Svenska Dagbladet."

Saxat ur Situation Sthlm nr 200

Fascinerande skrämmande.

Din dimma är inte min lycka

Vad jag kan se av grannarna som flyttar in i de nyrenoverade lägenheterna på andra sidan gården så verkar två av fem ha minst en balkongrökare i sin lägenhet. Så ser det kanske ut överallt. Tänk om man kunde få välja ett rökfritt hus, ungefär som man kan välja tyst salong på fjärrtågen. Eller tänk om hyresvärden krävde att cigaretter röktes utanför bostadshusets domäner. What a bliss.

Joru serru

Trettonåringen kommer hem från ett par dagar hos sin morfar.
- Mamma vet du vad pölsa är för något?
- Ja, visst.
- Morfar sa att ni åt det när du var liten.
- Ja, precis.
- Vet du vad det innehåller eller?
- Jaa....det är väl typ inälvor.
- Ja (skakar av sig en rysning).
- Men det kan ju inte du äta.
- Kan jag inte?
- Nej, det är kornmjöl eller nåt i det. Jag kollade det när du var liten.
- THANK GOD! Ibland är det bra att vara allergisk.
- SÅ farligt är det inte, jag gillade det. Vi åt lever i sås också, det var också gott.
Trettonåringen stirrar på mig och rynkar på näsan.
- Ville morfar bjuda dig på pölsa eller?
- Nä, men han sa att de åt det ibland.

Fjäril blå syns på Haga

Besöker Fjärilshuset med Trettonåringen. Hon har längtat efter att få se hajarna där. Själv älskar jag fjärilarna och de finaste är de blå som är så här fantastiska på undersidan:

Ovansidan är lika spektakulär, men det syns att många är naggade i kanterna på vingarna. Vad beror det på? Klåfingriga barn som inte föräldrar kan hålla koll på? Vi såg många exempel på det idag.

 

Sedan kollade vi in hajarna och lyssnade till Owe Sandström prata om dem. Det var fantastiskt underhållande och informativt. Trettonåringen ska uppmuntra sin skola att göra besök dit framöver.

 

 

 

Hustle

Ser American Hustle med Trettonåringen. Hon har tjatat om att få se filmen. Stämmer av med väninnan M som sett den och hon tycker att den kan funka. Jag var orolig för explicita sexscener, men det fanns inga. Däremot var filmen alldeles för lång och enerverande, även om den var bra. Jennifer Lawrence gör galenskap galet bra. Behållningen av filmen var för min del musiken. 70-talslåtar som tog mig tillbaka till barndomen när min mamma dansade i vardagsrummet eller jag satt i någon bar medan hon dansade med sina partners.

Biografen Rigoletto sedan. Jag har skrivit om den tidigare. Fattar inte varför de gjort om den till en mörk kärleksgrotta. Så här ser det ut på väg in till damernas:

Sedan möts vi av det här:

Och här tvättar vi händerna:

Och, ja, visst, det är fint och lite läckert, men jag fattar inte vitsen och det är liksom en illusion som ger mig en så porrig känsla.

När jag klev in på toan tänkte jag: Åh, nej, det finns ingen krok att hänga jackan på. Det är den största blunder de som inreder toaletter kan göra, att missa att inkludera en krok. Men, jo, då, det fanns en. Kan ni se den? Nästan ända upp i taket på vänster sida. Korta får väl ställa sig på toaletten för att nå.

 

 

 

Håller med Trettonåringen: Om det ser ut så här på damernas, hur tusan ser det då ut på herrarnas...?? De bilderna vill jag se.

 

 

 

Det är historia

Tillsammans med Trettonåringen följer jag Musketörerna i TV4. Första avsnittet var comme ci comme ca, tyckte jag, men nu gillar jag karaktärerna. I det senaste programmet pratades det om Sveriges beblandning med Frankrike och Trettonåringen fick tillfälle att flika in med sina nyvunna historiekunskaper om Bonaparte, Napoleon och annat. Vad som skedde på 1600-talet hade ingen av dock så mycket koll på. Så jag undersökte saken och lärde oss något om trippelalliansen. Ser man på.

Idag är det den långa fredagen och vi tar det oerhört lugnt. Det är dessutom en gråmulen dag och jag behöver pusta ut efter en krävande vecka på jobbet. Jag ägnar mig åt att skriva en novell och Trettonåringen ser på film och läser böcker. Imorgon får det bli andra bullar.

Tvärs över gården ser jag att någon har flyttat in i vår gamla lägenhet och det grämer mig. Jag saknar stället. Med löneförhöjningen jag fick i veckan hade vi nog kunnat bo kvar...


GLAD PÅSK!!

Förlorad mystik

Visserligen läste jag bara Cirkeln, den första delen av triologin, men inte hade väl tjejerna några spektakulära färger i sina ögon?

Så det är alltså bara för den engelskspråkiga marknaden som det hela måste göras häftigare?

Lapa sol

På lärarutbildning på Stora Essingen i veckan hittar jag den här katten på tvärbanans perrong. Hur kom den ens dit? Väntar den på sin matte?

Ja, jag kommer jobba alla vardagar under påsklovet. Jag skulle få vara ledig, men en kollega sa i sista minuten att hon skulle resa bort och det går ju alltid att sjukanmäla sig... Så, ja, jag offrade mig. Trettonåringen får i alla fall ett par dagar utanför stan, hos sin morfar.

Idag blir det till att pumpa cyklar och komma ut och röra sig i solen!

En fot i graven?

När jag var 20-nånting var det bio klockan 21 på kvällen som gällde fredagar och lördagar. När jag nu är 40-nånting är det i princip aldrig bio på fredagar, för att arbetsveckan har tagit musten ur mig, utan istället är det runt klockan tre på lördagar som gäller. Idag bjöd jag min kompis Smilla på filmen Noah. Hade fått för mig att det skulle vara en actionrulle och hoppades på en annorlunda vinkel av historien om arken. Men icke. En halvtimme in i filmen var jag en aning besviken. Det visade sig vara en sån där film där alla de coola actionscenerna var de som visades i trailern. Med undantag för väktarnas historia, det var det bästa av allt i hela filmen.

Tänk en gång till

Jag har varit medlem i SF:s Bioklubben i väldigt många år. Är alltid guldmedlem, för jag är en sucker för filmer på bio. Det händer att jag deltar i deras tävlingar, men visst, jag erkänner, största anledningen till att jag är med i klubben är samma anledning som jag har ett ica-kort: återbäringen. När SF nu har en tävling som heter Vilken film? i Bioklubben irriterar jag mig dock på att man måste ha facebook och logga in där för att delta i tävlingen. Hur tänkte de då? Mer reklam bara eller vad?

Too brutal

Ja, jag hyllade Game of Thrones. Jag var trollbunden. Tills jag såg slakten på bröllopet i slutet av säsong tre. Uppskattade karaktärer alltför enkelt och onödigt dödade. Jag borde ha lärt mig att det är så ondskan visar sitt ansikte, men allt jag lämnades med var en känsla av chockartad stumhet. Cold turkey. Nu vill jag inte se en ruta till av serien.