Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer

Åh, det var länge sedan jag såg Moderna tider, men jag minns att den var bra. Tragikomisk, men bra. Så jag släpar med Trettonåringen till Cinemateket för att se Chaplin i högform. Hon i sin tur släpar med bästisen. Vi skrattar så vi kiknar. Jag kissar nästan på mig under scenen med maskinen som matar Chaplin. Sedan kommer flickan, den mörka, finlemmade, och jag får flashbacks från min barndom och lägenheten vi bodde i och hur jag beundrade den tösen. Sedan minns jag Louis de Funes och hans galna filmer som jag älskade. Så okomplicerat livet var.

När vi kliver ut från Filmhuset känns livet också hyfsat okomplicerat. Solen skiner och en varm bris blåser. Vi strosar bort till Kaknästornet, åker upp, beundrar utsikten och tar en fika.

 

Allt är frid och fröjd till dess att bästisen försynt undrar när de ska göra sin läxa som ska vara klar till dagen efter, som jag trodde Trettonåringen hade gjort under helgen. Då bryter helvetet lös och vi (jag) tillbringar resten av kvällen åt att skälla, förmana, förklara, morra, hota och få arbetet gjort. När jag säger god natt till Trettonåringen kramas vi i alla fall.

Sedan sätter jag mig och skriver på ett papper till jobbet, som jag måste ha med på ett samtal dagen efter, och som jag har skjutit på hela helgen.