Äter lunch på Ikea när en mamma sätter sin ca 1,5-åring i en barnstol vid bordet bakom mig. Ungen hinner få ur sig ett litet pip och mamman säger direkt något i stil med "Ja, vänta här, här du har den här" lite hetsigt och ger ungen en stor mobiltelefon som visar en Kalle Anka-film med höga ljudeffekter som stör vår matro. Sedan äter ungen mat. Hur då? Jo, inga fingrar i maten och inte ett pip yttrat. Blicken fastklistrad vid filmen på mobilen som står uppställd på bordet framför tallriken, där ett glas borde stå, och mamman matar ungen. Inga samtal eller mental närvaro tillsammans. Vet ungen ens om att den äter?
När jag lämnar restaurangen tänker jag att jag inte ska döma (fast jag gör det ändå), för ofta är det bara små glimtar av en dag i en familj som vi som utomstående upplever och det säger ju inte egentligen hur den familjen är hela tiden, men ändå. Jag fattar inte det där. För jag ser det ju ur förskollärarens perspektiv. Hur tänker sig föräldrarna att vi ska kunna möta deras barn på förskolan sedan om vi inte har mobiler med filmer som vi kan tillfredsställa barnen med? Meningen är inte att förskolan ska vara exemplarisk och leva upp till en hög standard, så att barnen blir vettiga samhällsmedborgare. Meningen är att det ska vara ett SAMARBETE mellan föräldrarna och förskolan. Föräldrarna ska alltså göra ett likvärdigt jobb hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar