Någon annans vardag

På tuben från förorten mot city idag på e m. En man och en kvinna sitter på andra sidan gången från mig. De ser rätt hippa ut och jag gissar att de är ca 25 år. De har två systempåsar fulla med flaskor och burkar och är uppenbarligen på väg hem till någon på fest.

Kvinnan: Åh, ja, vissta ja, jag glömde meddela mamma om maten.
Mannen: Vad då?
Kvinnan: Lunchen i skolan.
Mannen: Men vad då...ska de åka ända dit för att äta mat?
Kvinnan: Ja, gud, de åker ju överallt för mat.
Mannen: Vilka då?
Kvinnan: De fattiga, som inte har mat över dan.

Sedan sitter båda helt knäpptysta och stirrar ut genom fönstret medan vi passerar fem stationer.

Älgarna demonstrerar

Visst, jag har också hört snacket om att lärarnas löner bör höjas med 10000 kronor. Men det borde väl alla fatta att det är helt orimligt att tänka sig i verkligheten. Inte på ett bräde i alla fall. Om det nu är strax över en tusenlapp i lönehöjning för de flesta lärare så tycker jag att det är ett helt okej avtal. Eller som mina äldre kollegor säger: det som är bra är ju att nu är ingångslönerna lika höga som våra löner är idag. Alltså har ju de som kommer som nya lärare en chans att få en mycket högre lön än vi har kunnat få under alla år vi jobbat. Sorgligt, men sant.

Flumpedagogik

När jag började studera till lärare för ca sju år sedan var jag lite rädd för de där faktakunskaperna. Skulle jag kunna ta till mig tillräckligt (eller fräscha upp mitt minne tillräckligt) för att kunna fungera som en fullvärdig lärare. Som lärare för de yngre åldrarna måste man ju kunna lite allt möjligt i olika ämnen och kan inte snöa in på ett specifikt ämne. När jag sedan börjat studera undrade jag var tusan faktakunskaperna tagit vägen, varför kom de aldrig in i någon kurs. Vi läste en sabla massa om pedagogikens ursprung och hur skolan kom att bli vad den är idag. (Och jag ser på det studenterna läser idag att det är likadant fortfarande.) När vi tillslut fick välja egna kurser valde jag faktafyllda kurser om Naturvetenskap, Historia och Engelska. Det var de kurserna som VERKLIGEN gav någonting under min utbildning (samt matematik och svenska). Och så klagas det på att barn som lämnar skolan inte har tillräckliga kunskaper. Kanske gammalt inte alltid är dåligt...? Alltså; lärarna borde utbildas i ämneskunskap för att kunna känna sig trygga i sin kunskap och kunna förmedla den till eleverna på ett friare sätt, frigjorda från alla dessa läroböcker.

När jag var ute på vfu (praktik) så hade jag specifika uppgifter som jag skulle. När jag handleder studenter idag så har de inte det och jag tänker osökt på Björklund. Det är luddigt och flummigt. Det är så mycket prat om att känna sig för och bara få vara i stunden och det är filosofiskt värre. Vilket väl i och för sig är fint och bra, i en optimal vardag. Det är kanske så en forskare kan jobba, inte en vanlig lärare.

Sedan sitter vi yrkesarbetande på en kurs och diskuterar hur det var att vara på vfu och sedan vara i verkligheten och jobba heltid. Det var en chockupplevelse. Som student fick man möjlighet att jobba enskilt med 2-3 barn och det finns det sällan tillfälle att göra i verkligheten som yrkesarbetande. Borde vi då inte utsätta studenterna för det som de kommer att möta i verkligheten, så att de har en chans att välja bort detta yrke - ifall de vill?

Inte för att jag skulle välja bort det. Det finns en enormt stor frihet och glädje i att jobba med de yngsta barnen!

Silly old me

Sitter på introduktionskurs om Stockholm Universitets matris för studenthandledare. Plötsligt börjar någon av de andra som också är på samma kurs att prata om hur mycket de får för att ta emot studenter på sin förskola och att handleda dem. Det handlar om tusentals kronor. Vissa får behålla pengar själva, för att de handleder, andra får dela det med sina kollegor, andra går och ut svirar med sina kollegor, och vissa får dela det på hela förskolan.

WTF? Ingen har ens nämnt för mig att vi får några pengar. I mitt stilla sinne har jag väl tänkt att vi som jobbar tar detta uppdrag för att vi vill se bra kollegor i framtiden. Det skulle liksom vara vår betalning. Stupid me. Jag tycker att det är så enormt givande och roligt att vägleda studenter så jag gör det gladeligen, men med alla andra uppgifter som hänger över mig så skulle det naturligtvis aldrig vara fel med en morot...

I eldens mitt

Häpnar när jag hör nyheterna om branden på Ekerö. Ett identiskt scenario upplevde jag i fredags. Fast då var det fiktivt och under ordnade former i den kurs jag deltog i, för att just ta hand om dem som råkat ut för något liknande. Allt blev ännu mer verkligt. Fascinerande.

Så ung och så vuxen

En vardagskväll när jag kommer hem har Elvaåringen sina jämnåriga klasskamrater Amina och Nikolaus hemma. De sitter alla tre och stirrar på olika skärmar. Sedan bestämmer de sig för att baka en kaka. När de håller på och fixar i köket hör jag hur Nikolaus hasplar ur sig smålustiga saker och Amina fnittrar till svar. Inte ett ljud hörs från Elvaåringen. Samma sak sker igen och då säger Amina:
- Ameh, kom igen da, skratta lite åt honom.
Men Elvaåringen gör inte det.

Och mitt hjärta blir en aning mörkt när jag tänker att jag har förstört henne.

När kompisarna gått frågar jag varför hon inte skrattade åt vad Nikolaus sa, så säger hon krasst:
- Han säger ju bara fåniga saker. Om han kan prata normalt om vettiga saker, så kan jag också göra det.

Är det bra eller dåligt?
Kommer hon att tänka sig för när hon sedan skaffar sig en kille och begära att hennes partner är en vettig person som har något vettigt att säga till henne och de kommer att vara jämställda eller har hon redan en bitter syn på män och tror att det inte finns någon som ens kan vara vettig...?

Inte bortslösad tid

Letade bh på Kappahl, men lärde mig att de inte längre har det märket. Stor besvikelse.

 

Hittade dock en söt tröja till Elvaåringen.

 

Persikohy. Or not.

Ganska många gånger i livet har jag fått höra att jag har så len och fin hy, persikohy eller inga rynkor eller att jag ser så ung ut eller... Det är lika förvånande varje gång. Själv ser jag det inte så. Kvisslor och rynkor och torrt och...  

 

Under de gångna dagarnas kurser lärde jag känna nya människor och vi pratade till slut om uppväxt, barndom och ålder. Det visar sig att de är i min ålder och jag hade gissat ungefär det, medan de tror att jag är tio år yngre än vad jag är. 

Vad månde finnas i denna låda då...?

400 kr på Body shop. Det där märket....det liknar något...

Alla sätt är bra, utom...

Två dagar med kurs i psykologisk krishantering vad otroligt intensiva, givande, gripande och gav mersmak.

Även kollektivresandet gav mersmak. Jag saknar den där stunden med mina egna tankar när ingen stör. Om nu ingen stör.

Av de 16 närmaste personer omkring mig på tuben hade 9 lurar i öronen och 7 av dem fibblade med sin mobil. En kvinna lyssnade definitivt på musik.

Så att alla andra hörde vad hon lyssnade på. Hon njöt verkligen av sin musik och diggade högt. Hon nynnade och sjöng med och klappade i takt på benen. Det kanske var hennes sätt att vakna till.

Skolad

Från att inte ha haft några läxor alls har Elvaåringen plötsligt fyra ganska omfattande som ska in på kort tid. Hon har suttit i tre eftermiddagar med en klasskompis och skrivit på Sveriges historia under medeltiden.
När jag står och hänger tvätt en kväll kommer hon och ställer sig intill mig och med en något trotsig ton säger hon:
- Varfööör måste jag kunna det här egentligen?
- Någon gång kommer du kunna stajla med att du kan det, när du spelar något sällskapsspel eller något.
- Ja, eller hur?
- Ja, eller när du pratar med morfar då...
- Ja, ja... Jag slår vad om att du inte vet varför det heter Sverige.
- Sverige. Svea rike. Svearnas rike. Götaland, Svealand, Norrland...
- Jaha, och vilka var Svearna då?
(Här måste jag nu erkänna att de kunskaper jag läste in som lärare för några år sedan redan börjat blekna i mitt minne.)
- Tjaaa, det var väl de som började ordna upp styret i landet och därifrån kom väl den första kungen...?
- Jaha, och vad hette den första kungen då?
- Hm...Skötkonung.
- Och i förnamn?
- Olof.
- Damn it!

Det blir nog bra det här. Jag får träna upp minnet litet igen också.

I skolbänken

Tillbaka på universitetet. Har börjat läsa Magisterprogrammet på kvällstid. Vad ska det vara bra för undrar mina närmaste kollegor. Tjaa, för att det är så givande att få andra intryck än era, vill jag säga, men gör det inte. Fast det är ju delvis sant. Det är så otroligt roligt att träffa annat folk, som jag ändå har mycket gemensamt med. Otroligt nog fanns mitt konto på universitet kvar, så det var bara att leta fram lösenordet och logga in.

Skillnaden nu från då (när jag läste lärarutbildningen för några år sedan) är att jag då läste först på Lärarhögskolan på Campus Konradsberg på Kungsholmen och sedan i de blå husen vid Stockholm Universitet. Nu sitter vi i Kräftriket, precis vid Brunnsviken. Visserligen också SU, men låååångt bort. När jag pratar lyriskt om Konradsberg är det flera som suckar längtansfullt.

Här håller barn- och ungdomsutbildningen till på Stockholm Universitet.

Ikväll var jag där för andra gången den här veckan, då jag även läser en kurs genom jobbet. Då diskuterade jag barngrupper med andra förskollärare. På min avdelning är vi tre heltider och har 14 barn. En annan jobbade på en avdelning med tre heltider och 22 barn. På en annan var de tre deltider på 20 barn. Jag frågade hur hon orkade. Hon sa att hon ofta kände för att duscha när hon lämnade jobbet. Vilket jag inte har svårt att förstå. Det känner jag i princip dagligen.

Nu får jag i alla fall vara något av en civilperson i två dagar då jag ska läsa en helt annan kurs i två hela dagar. Jag hoppas att det blir givande.

I skolan

Elvaåringen har ett projekt i skolan med två invandrade klasskompisar. De ska bygga en sak med hönsnät och tidningspapper och tapetklister enligt mina instruktioner. De har fått allt material av en medgörlig fritidspersonal. När Elvaåringen går iväg till matsalen för att hämta ytterligare material i köket säger en av klasskompisarna till henne med ett bekymrad blick på den genomskinliga asken med tapetklister:
- Det rör sig lite konstigt där inne...
När Elvaåringen kommer tillbaka ber de två klasskompisarna henne att blunda och stoppa handen i burken. Hon gör det och känner pulvret, varpå en av klasskompisarna säger:
- Vi måste ha fått fel burk på fritids! Det här är ju inget klister!
Elvaåringen pekar på asken.
- Ähm, det står med stora bokstäver: tillsätt vatten. Hur kunde ni missa det...?

Nya ordspråk

När det strular till sig riktigt ordentligt på jobbet och inget riktigt funkar, som när vi ska lägga oss på vilan med alla barnen och det saknas nappar, eller vi inte hittar ett gosedjur eller en kudde har kommit bort, så blir det en massa sätta sig på golvet och resa sig igen, varpå min kollega kläcker ur sig:
- Herregud, det är som att jobba åtta timmar på en sekund.

När det är riktigt illa på jobbet och många barn bråkar, det är skrikigt och dagen är allmänt jobbigt kläcker min (invandrade) kollega ur sig:
- Åh, jag vill bara krypa under sängen. Eller, vad heter det?
- Mm, dra täcket över huvudet.

Bäst är ändå väninnan M när hon säger:
- Den man ligger med får bädda.

Eller vad heter det?

Att vara (två) eller icke vara (två)

Ser på TV med Elvaåringen och reklam för en dejtingsite kör igång. Elvaåringen kommenterar det hela med:
- Ska du inte gå med där?
- Varför då?
- Vad då, vill du inte ha en pojkvän?
- Mjaaa, vet inte...när tycker du att jag ska gå på dejt då?
- Alltså, mamma, jag ska ju klara mig själv en kväll i veckan när du ska lära på universitetet, då borde jag kunna klara mig en kväll till någon gång i veckan om du ska gå på dejt...
- Jaså...

Att jag sedan har miljoner andra saker jag hellre ägnar kvällarna åt vill jag inte flika in.