En vardagskväll när jag kommer hem har Elvaåringen sina jämnåriga klasskamrater Amina och Nikolaus hemma. De sitter alla tre och stirrar på olika skärmar. Sedan bestämmer de sig för att baka en kaka. När de håller på och fixar i köket hör jag hur Nikolaus hasplar ur sig smålustiga saker och Amina fnittrar till svar. Inte ett ljud hörs från Elvaåringen. Samma sak sker igen och då säger Amina:
- Ameh, kom igen da, skratta lite åt honom.
Men Elvaåringen gör inte det.
Och mitt hjärta blir en aning mörkt när jag tänker att jag har förstört henne.
När kompisarna gått frågar jag varför hon inte skrattade åt vad Nikolaus sa, så säger hon krasst:
- Han säger ju bara fåniga saker. Om han kan prata normalt om vettiga saker, så kan jag också göra det.
Är det bra eller dåligt?
Kommer hon att tänka sig för när hon sedan skaffar sig en kille och begära att hennes partner är en vettig person som har något vettigt att säga till henne och de kommer att vara jämställda eller har hon redan en bitter syn på män och tror att det inte finns någon som ens kan vara vettig...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar