Ny världsbild

Jag besöker en väninna till min mamma. Jag lekte med hennes barn när jag själv var barn, upp till jag var tio år. Väninnan pratar om min barndom och berättar om olika människor som bodde i de hus jag bodde i. Jag minns ingen. Inte ett namn känner jag igen. Inte deras barn heller, som borde varit jämnåriga med mig. Jag tror att väninnan blir irriterad på mig för att jag inte minns, men jag har vant mig vid att jag har väldigt få minnen innan jag blev tio år.

Jag pratar med min mamma. Hon undrar om jag sett på Historieätarna om 1970-talet. Hon tycker att det visar hur det var när jag var liten. "Vi rökte för tusan överallt." Så jag ser det på svtplay. Och, visst, mycket minns jag. Eller gör jag det? Är det verkligen egna minnen eller är det bilder som jag sedan tagit till mig?

Mellan mina föräldrar hade jag sex hem under mina första tio år. Samt dagmammor, dagis, skola och fritids. Och mor- och farföräldrars hem. Ändå är mina allra tydligaste minnen korta stunder då jag var helt ensam. Minns jag det för att jag kände lättnad, eller för att jag kände mig utsatt och ensam?

Jag pratar med min pappa. Jag trodde de skilde sig när jag var ett år och jag då flyttade med mamma till en annan lägenhet och att jag gick på dagis i ungefär sex år. Det visar sig att de skildes när jag var ungefär fyra år (men de bråkade konstant, levde tillsammans under non-speaking-terms, och kommunicerade genom advokater från det jag var ett år till jag var fem år). Mamma och jag flyttade till den andra lägenheten när jag var ungefär fem år. Mina första år i livet hade jag barnflicka, sedan var jag dagbarn, sedan var jag några år på dagis, sedan var jag dagbarn igen. Min pappa förvånas över hur få minnen jag har av mina första tio år i livet. Sedan säger han krasst:
- Kanske det var så kaotiskt och traumatiskt att du helt enkelt inte vill minnas.
- Ja, kanske.
- Minns du när du föll från klätterställningen och axeln hoppade ur led?
- Jag minns klätterställningen, och gården. Kroppen minns något med axeln, men jag minns ingen smärta eller vad som hände. Och frågan är om inte minnet i sig är det som du berättat för mig när du nämnt händelsen för mig flera gånger tidigare.

Jag minns miljöer. Vilket får mig att undra hur frisk jag är. Jag minns strävheten i en betongmur, skrovligheten i en fasadvägg. Och träet i en väggpanel och ribbstol på dagis. Konstigt nog är flera minnen från dagis. Om jag bara gick där några år så är det väl märkligt att jag har mer minnen därifrån än från andra situationer under samma tid. Är det för att mina dagar på dagis var så långa? Är det för att det var ett tryggt ställe? Jag minns dagisfröknar och lärare i skolan. Jag minns vänner.

Och, ja, jag minns barfotafötter i gräset vid ån när vi samlade små ödlor i glasburkar med vatten. Och jag minns daggvått gräs som jag plockade till mammas marsvin. Och jag minns söndagsskolan och psalmer. Och mycket annat. Men det mesta är dimmiga och flyende bilder. Tio år. Det är en lång tid. Det är som att min elvaåring inte skulle minnas något av sitt liv. Hur långt tillbaka kan man minnas egentligen?

Återhämtning

Den gångna veckan på jobbet på förskolan känns det som att jag fått tillbaka något av min glädje för jobbet. Jag förlorade den delvis efter sommaren och har haft svårt att finna den. Nu har jag hittat något av mitt inre lugn igen och det märks direkt på barnen på jobbet. De vill kramas mer och de vill vara nära, sitta med mig och veta var jag ska ta vägen. De gillar mig. När jag frågar en treåring om han vill gå ut eller vara inne stannar han upp och tittar på mig med pigga ögon och säger med självklarhet:
- Jag vill va me dej.
- Okej. Jag ska vara inne och leka med vatten. Vill du göra det?
- Ja!!
(Vilket barn vill inte göra det? Men fråga måste jag ju.)

Insnöad

Elvaåringen tycker att jag använder mig av fornnordiska i min bok. Det är tydligen inte bra.
- Mamma, vet du hur en bra bok får sitt rykte?
- Nej, berätta.
- Om någon läser den och sedan berättar det för sina kompisar och så sprids det vidare.
- Mhm.
- Då kan det inte finnas en massa konstiga ord på typ italienska som man inte fattar, för då stannar man upp och vill inte läsa mer.
- Fast gammal svenska är inte direkt italienska. Och du vill ju ha engelska ord i texten.
- Ja, men bara så att du vet.

Bakom

Åker tunnelbana från förorten till city med Elvaåringen och hennes jämnåriga kompisar, killen Nutte och tjejen Aniara. Nutte och Aniara snackar på om olika spel, Facebook, och folks chat de läst på nätet. Nutte berättar om en som skrev WTF. Aniara gör stora ögon. Elvaåringen ser förvånad ut. Jag förklarar för henne vad det står för. Aniara ger andra exempel, som vgd=vad gör du, LOL (vilket Elvaåringen har koll på, men inga svordomar eller dylikt). Sedan lägger Aniara till att hon typ enbart skriver förkortningar i sina sms till sina kompisar. Det är vardagsspråket. Elvaåringen tittar frågande på henne. Aniara stryker Elvaåringen på armen och säger på ett tröstande sätt: "Ja, inte till dig, för du skulle nog inte förstå. Till dig skriver jag ordentligt. Och till pappa."
Och jag kommer på mig själv att undra över om det är respektfullt eller om Aniara ser ned på Elvaåringen. Det känns som det första alternativet.
Sedan berättar Nutte att han har skaffat instagram. Han har tittat runt på andra bilder också. "Det finns några med boobies", säger han utan omsvep. "Trevligt", säger Elvaåringen syrligt. "Ja, vad då", säger Nutte, "ni har ju inget att skämmas för. Det är ju ni som har boobies. Jag har bara manboobs."

Förändrat perspektiv

Elvaåringen frågar:
- Hur gammal är den äldsta kille du skulle dejta?
- Ehm...kanske femtio år, tror jag.
- Så typ tio år äldre alltså.
- Ja...
- Femtio. Det är gammalt.
- Ja...

Hon lämnar mig med en fundersam min. Själv tänker jag att hon borde fråga hur ung den yngsta kille skulle vara som jag skulle kunna dejta. Tjugo? Mjaa. 25 kanske.

Julklappstips

Lampfot med stjärna, och skärm att byta till efter helgerna. 99 spänn på Clas O just nu. I like. Köpte flera.

Toleransnivå

Min pappa berättar att en kvinna på hans jobb sett Breaking dawn 2 och att hon tyckte den var jätteläskig och sedan hade hon mardrömmar. När jag ser filmen med väninnan M i fullsatt salong med femhundra pers så känns de två timmarna som 30 minuter. Mycket action och en häftigt oväntad vändning i filmen. Väninnan M och jag är skeptiska efter filmen. En vuxen som blir skrämd av det som filmen innehåller är nog ganska ovan att se action (för att inte tala om skräck). Kan Elvaåringen se den? Ja, jag tycker nog detn. Jag började med att fråga henne:
- Hur tar man död på en vampyr?
- Sliter av huvud och armar och bränner upp det.
- Okej, bra.
- Vad då, då?
- Jag bara undrar om du vet, eftersom det är rätt mycket sånt i filmen.
- Det har ju varit några såna scener i de andra filmerna.

På vägen hem frågar jag om Ted. Var det mycket sex? Njaa, men björnen ville typ ha det hela tiden. Och några killar i salongen satt och gjorde ooande ljud. Var den bra? Ja, och rolig, tydligen.

Bästa faster

Min bror Pingus son Peppar fyller sex år.

Faster (jag) har köpt en exceptionell bil i London till honom i present.

Bilen kan köra på väggen och i taket. Lyckan är total.

 

Bedtime stories

När vi låg i våra sängar på hotellet i London frågade Elvaåringen mig mer om min berättelse och ville höra fortsättningen och vad som ska hända efter den första boken som hon har läst. Så jag berättade, fast jag fick välja mina ord, så att hon kunde sova sedan. Och med mina ord och hennes frågor så formades en fantastiskt bra berättelse, som jag försöker hålla fast vid och sätta på pränt. Vilket inte är det lättaste.

Jag frågade henne vad hon tyckte om min bok, på en skala på 1-5. Hon placerade den på 3-4. Med tillägget att ingen bok nådde fem. Vad skulle en bok innehålla för att nå fem? Då skulle den aldrig ta slut. Jaha, men det gör ju alla böcker, så då får vi lägga till en nivå; 6.

Same, same

På flygplatsen satt en anställd och intog sin lunch och läste ivrigt 50 shades...

Är det skillnad på London och Stockholm? Ja, absolut. Skulle jag vilja bo i London, eller England för den delen? Nej, jag skulle nog inte fixa det. Jag måste varit i landet minst tio gånger under mitt liv. Jag lämnar det alltid med intryck av förfall. Funderar över vad det beror på. Heltäckningsmattorna?

Vädret? (Som under dagarna där förra veckan förvånade genom att vara soligt och fint.)

Folket? (Alltid lika trevliga och vänliga.) Husen? Kan inte sätta fingret på det...

Observant

Vi passerar en vägg med reklam för CK i London.

"Där kan man verkligen snacka om Misery", säger Elvaåringen.
"Vad då, menar du Maroon 5?" frågar jag.
Hon nickar lugnt och går vidare.

Isbrytare

Ser på "Allt för Sverige" på SVT. Amerikanerna hälsar på svenskar i stugorna någonstans i landet. Ett äldre svenskt par tar emot på en fika. När det blir en halvt obekväm tystnad ställer en av de amerikanska tjejerna på bruten svenska frågan: Och bilen går bra? Jag skrattar högt och Elvaåringen tittar förvånat på mig. Jag har inte för inte levt i årtionden med manliga kollegor där den frågan alltid funkade som startpunkt för en konversation. Elvaåringen sa att hon skulle lägga det på minnet, ifall hon umgås med en kille som har bil längre fram.

Half way

Plats 143 av 365 i kö för en lägenhet på Södermalm via Sthlms bostadsförmedling. "Under de senaste 12 månaderna har 6 stycken liknande lägenheter förmedlats i området. De flesta av dem har förmedlats med en kötid på mellan 25 år och 31 år." Jupp. Förstår det när den förste i kön har kötid sedan 1972...

Keep calm and carry on

Resan till London var skön. Vi tog det lugnt, men gjorde mycket. Och såg allt som vi planerat. London Bridge, Towern, Big Ben, The eye, the shard, Piccadilly, British museum, Oxford Street, Hyde park, Buckingham, Madame T och diverse annat. Det var helt kanon. Fem dagar i staden var nästan på gränsen till för mycket. Särskilt när det gällde att hitta något glutenfritt att äta. Det gällde att planera hela tiden.

Wagamama fungerade, men det var en aning kaotiskt att dividera med servitören om vad saker innehöll. En dag på Oxford Street hade vi inte planerat någon lunch och tillslut gick vi in på Marks & Spencer, mest för att gå på toa, men de hade en macka som faktiskt Elvaåringen accepterade.

Sedan hittade vi till Dannys en dag och de var exceptionellt måna om glutenfria kunder. Det var så otroligt skönt att se dem förbereda Elvaåringens wrap med noggrannhet. Elvaåringen konstaterade att det var något av det godaste hon ätit - och att hon aldrig ätit så mycket sallad i sitt liv som hon gjorde under dagarna i London.
Sedan hittade vi till Cotto. Fem minuter från Big Ben. Då hade vi verkligen kommit till himlen. Elvaåringens i alla fall. Och jag tackade min lyckliga stjärna. Det blev dyrt i längden, men där åt vi middag nästan varje kväll. En trevlig liten familjerestaurant där ägaren och hans son båda är glutenintoleranta. Det hembakta brödet Elvaåringen fick innan maten var enligt henne själv det godaste brödet hon ätit.

Liten på jorden, men stor i orden

Elvaåringen är fett irriterad på att det är 15-årsgräns på Breaking dawn 2 på bio. Jag minns när vänners ungar ville se den första Twilightfilmen på bio och det var samma dilemma för dem då. (Fast då hade jag noll koll på vad Twilight var för något.) Elvaåringen vill inte höra talas om att jag ska gå och se filmen utan henne, men det kommer jag att göra. Så jag föreslog att hon går med en kompis och ser en annan film samtidigt. Då kontrade Elvaåringen med att hon ska se filmen Ted med sina kompisar; en film som jag själv vill se och trodde det skulle vara 15-årsgräns på.
- Ja, men då är det ju rättvist, säger Elvaåringen. Du ser en film jag vill se, och jag ser en som du vill se.
Ja, jag får väl ge henne det. Och hoppas att det inte är ALLTFÖR mycket sex i Ted.

Longing

Åter i Sverige. Resan till London var skön. Återkommer till den. Många affischer om Breaking dawn 2, som tydligen har premiär tidigare i Stockholm. När vi var på Madame Tussauds saknades Kristen Stewart, bara gossarna fanns på plats i form av dockor. What´s up with that? 4D-filmen på Madame T var dock helt outstanding!

Vi pratade om att se någon teater, men Elvaåringen trodde inte att hon skulle kunna hänga med riktigt, och jag höll med. Det fanns många filmer att se. Som jag vill se. Som Gambit, The Master och Rust and bone.

Just nu är jag helt stuck on E. T. med Katy Perry.