Ny världsbild

Jag besöker en väninna till min mamma. Jag lekte med hennes barn när jag själv var barn, upp till jag var tio år. Väninnan pratar om min barndom och berättar om olika människor som bodde i de hus jag bodde i. Jag minns ingen. Inte ett namn känner jag igen. Inte deras barn heller, som borde varit jämnåriga med mig. Jag tror att väninnan blir irriterad på mig för att jag inte minns, men jag har vant mig vid att jag har väldigt få minnen innan jag blev tio år.

Jag pratar med min mamma. Hon undrar om jag sett på Historieätarna om 1970-talet. Hon tycker att det visar hur det var när jag var liten. "Vi rökte för tusan överallt." Så jag ser det på svtplay. Och, visst, mycket minns jag. Eller gör jag det? Är det verkligen egna minnen eller är det bilder som jag sedan tagit till mig?

Mellan mina föräldrar hade jag sex hem under mina första tio år. Samt dagmammor, dagis, skola och fritids. Och mor- och farföräldrars hem. Ändå är mina allra tydligaste minnen korta stunder då jag var helt ensam. Minns jag det för att jag kände lättnad, eller för att jag kände mig utsatt och ensam?

Jag pratar med min pappa. Jag trodde de skilde sig när jag var ett år och jag då flyttade med mamma till en annan lägenhet och att jag gick på dagis i ungefär sex år. Det visar sig att de skildes när jag var ungefär fyra år (men de bråkade konstant, levde tillsammans under non-speaking-terms, och kommunicerade genom advokater från det jag var ett år till jag var fem år). Mamma och jag flyttade till den andra lägenheten när jag var ungefär fem år. Mina första år i livet hade jag barnflicka, sedan var jag dagbarn, sedan var jag några år på dagis, sedan var jag dagbarn igen. Min pappa förvånas över hur få minnen jag har av mina första tio år i livet. Sedan säger han krasst:
- Kanske det var så kaotiskt och traumatiskt att du helt enkelt inte vill minnas.
- Ja, kanske.
- Minns du när du föll från klätterställningen och axeln hoppade ur led?
- Jag minns klätterställningen, och gården. Kroppen minns något med axeln, men jag minns ingen smärta eller vad som hände. Och frågan är om inte minnet i sig är det som du berättat för mig när du nämnt händelsen för mig flera gånger tidigare.

Jag minns miljöer. Vilket får mig att undra hur frisk jag är. Jag minns strävheten i en betongmur, skrovligheten i en fasadvägg. Och träet i en väggpanel och ribbstol på dagis. Konstigt nog är flera minnen från dagis. Om jag bara gick där några år så är det väl märkligt att jag har mer minnen därifrån än från andra situationer under samma tid. Är det för att mina dagar på dagis var så långa? Är det för att det var ett tryggt ställe? Jag minns dagisfröknar och lärare i skolan. Jag minns vänner.

Och, ja, jag minns barfotafötter i gräset vid ån när vi samlade små ödlor i glasburkar med vatten. Och jag minns daggvått gräs som jag plockade till mammas marsvin. Och jag minns söndagsskolan och psalmer. Och mycket annat. Men det mesta är dimmiga och flyende bilder. Tio år. Det är en lång tid. Det är som att min elvaåring inte skulle minnas något av sitt liv. Hur långt tillbaka kan man minnas egentligen?