Medan politiker talar om att elever bör ha MER lärarledd tid...

....så finns det skolor som knappt har NÅGON lärarledd tid för eleverna.
Jag: - Har ni gått igenom frågorna i historia i skolan?
Tolvåringen: - Nej, det gör vi aldrig.
- Så hur vet du om du svarat rätt på den där frågan som var så tvetydig, som både morfar och jag försökte hjälpa dig med?
- Jag kollade vad en klasskompis svarat och kom fram till att jag nog hade tolkat frågan fel.
- Kollade du med läraren sedan om det stämde?
- Nej.
- Eh, nehej. Ska läraren kolla igenom frågorna sedan?
- Vi lämnar in och läraren tittar igenom.
- Får ni någon respons på det?
- Inte vad jag vet.

En bädd av mossa

De här bilderna som Romain Veillon tagit är helt fascinerande. En säng full av mossa! Och i vissa av rummen ser det ut som om någon vistats för bara en dag sedan.  

Ordbajs

Jag har full förståelse att man som lärare är stressad när man skriver veckobrev eller andra utskick och knappast låter någon korrekturläsa det som lämnas ut, men jag fascineras ändå av alla de stavfel, syftningsfel och särskrivningar jag har läst under åren. Inte för att jag påstår att jag är felfri, men som lärare borde man väl vara extra uppmärksam på att text som lämnas ut till föräldrar blir rätt? På förskolan är vi alltid två som läser igenom innan vi lämnar ut till föräldrar, och det uppstår ofta tokigheter som behöver rättas till.

Den här veckan fick jag meddelande från Tolvåringens lärare att det är dags för utflykt. Vad behöver de ha med sig? Jo:
"Sittunderlägg och en lättare matsäck tas med, där en tidning i en plastpåse fungerar utmärkt."
Så klart fattar jag vad som menas, men det är lustigt att tänka sig en sådan matsäck...

What´s the big deal?

Reklam för klädesmärket Desigual har inte gått mig omärkt förbi och jag har sett "märkesmammorna" på jobbet bära klädesmärket en tid. Jag gillar klädernas härliga färger, men jag skulle aldrig få för mig att handla där, för det är inte min stil (eller prisklass). Däremot tror jag nog att de flesta människor har något plagg därifrån. När så Tolvåringen får en värdecheck så går vi till Desigualbutiken i city och hittar flera fina plagg, varav dottern får köpa ett. Även på rea är det inte riktigt min prisklass. Så nämner jag för min bror och hans fru att jag otroligt nog handlat där. Det visar sig att de aldrig hört talas om klädmärket.  Go figure.

Den senaste veckan har jag sett Snabba cash 1 & 2.  Innan jag börjar se den första filmen berättar Tolvåringen att en jämnårig bekant till henne spelar med i filmen, vilket var en trevlig överraskning, och tjejen gör det bra. Övriga skådisar gör i mina ögon också ett bra jobb, men filmen... Jag vet inte, det känns som det saknas scener, som om vissa delar är bortklippta, och det är så hoppigt och hackigt med snabba klipp. I vissa delar funkar det, men i många delar av filmerna är det bara jobbigt.

Vardagens bekymmer

Hur är det att leva med en pre-teen (som inom kort kan katigoriseras som riktig tonåring)? Slarvigheten, uppstudsigheten, förvirringen, glömskan, slöheten, osäkerheten, glädjen och allvaret.

Emellanåt tänker jag att det är som att leva med en kille, för jag har aldrig levt med en kille som kan ta ansvar som en vuxen (ja, eller, okej, läs: som jag anser att man ska ta ansvar när man är vuxen, eller, ja, äldre än tonåring då).

Så när mina tankar snuddar vid möjligheten att ha ett förhållande med en man brukar jag skratta högt åt mig själv. Sedan känner jag mig väldigt ensam.

Vardagens tacksamhet

Så kom då snön. Utan ishalka eller slask, bara ett perfekt lager som lade sig och vitheten och kylan förgyller vardagen. En gång i veckan går jag till skogen med sex förväntansfulla tvååringar i jobbet på förskolan. Vi har väntat länge på snön. När jag började gå till skogen med den här gruppen för ett halvår sedan trodde jag inte att jag skulle fixa att ha med mig så många samtidigt, men det blev omedelbart ett par magiska timmar som jag alltid ser fram emot. Jag möter dem med respekt och tålamod och jag får detsamma tillbaka. Denna veckas besök i skogen gick åt till att lyssna på fågelsång, titta efter fåglar, göra fotspår i snön och öva på att vänta på varandra. Eller, nej, vi övar inte längre. På sex månader har de lärt sig att invänta varandra - inte springa för långt i förväg och försöka att inte sacka efter alltför mycket - hjälpa varandra upp om någon faller, att öronen är till för att lyssna med, näsan ska vi lukta med, ögonen se med och med fingrarna kan vi känna oss fram. Jag tackar min lyckliga stjärna efter varje skogsbesök.

Fast nu känns det som att jag måste knacka i trä för att det inte ska hända något dåligt.  

Smajl

Och hur gick det hos tandläkaren för Tolvåringen? Jo, tack, bra. Över förväntan, men så var det bara foto och granskning. Ytterligare en operation och utdragning av tänder behövs innan de kan sätta igång med tandregleringen. Så Tolvåringen har ungefär tre år av tandläkarbesök framför sig.

I betraktarens ögon

Eftersom jag aldrig åker kollektivt till och från jobbet längre (jag har så nära hem, så jag går) så slipper jag rusningstrafik och trängas med folk på tunnelbanan, stressa över försenade tåg och inställda bussar och annat kul. Once in a blue moon händer det att jag råkar hamna där ändå, som idag, då Tolvåringen fick en tandläkartid lagom till att lämmeltåget åkte hem från jobbet. Dessutom var det så klart vagnfel på tuben, så vi stod som packade sillar när ett tåg väl kom. Oh joy. De sista två stationerna ut mot förorten fick vi sitta och då noterar jag att en man läser en bok som heter "Kraften hos en bedjande make" och det låter ju...eggande. Jag ser framför mig hur han läser på om hur han ska be sin fru om....well, sex, eller...? Men, nej, den visade sig ju handla om något litet annorlunda...

Down and out

Tycker jag att Tolvåringens nya skola är bra? Nä, vars. Jag vill mest skrika när jag ser uppgifterna från skolan, för det uppstår mer frågetecken än det går att ge svar på - eftersom det inte är tydligt angivet vad som ska göras. Och här och var i uppgifterna hänvisar de till något som inte finns. "Läs instruktionerna bluttanblä på sidan nio", jaha, nej, det finns visst ingen sida nio. Det är väl så det är med privata skolor som kör med sitt eget material, eller, nej, vad fan, jag börjar få sluta på diplomatiska bortförklaringar. Det finns noll styrning och Tolvåringen ska klara sig helt på egen hand, vilket betyder att jag behöver stå för styrningen. Fy för i helvete vad tid och energi det tar! Vi har haft några veckors respit nu under lovet, men idag är jag tillbaka på botten av den avgrundsdjupa brunnen som jag försökt kravla mig upp ur under hösten. Jag vill bara byta liv.

Jag säger potatis, du säger potäter

En kollega tipsar om rean på H&M i Skanstull. Jag frågar en expedit när jag kommer in i affären: "Ursäkta, stora kläder, typ BiB, var har ni det?" Jag blir hänvisad till underklädesavdelningen och där intill finner jag faktiskt flera plagg som jag tar med mig. På väg till provrummet passerar jag en väldigt lång och ganska bred kvinna som haffar en expedit och säger: "Får jag fråga en sak, var har ni tjockiskläderna någonstans?" Hon hänvisas också till underkläderna.

Ja, jag köpte en klänning och två tröjor. Otroligt nog. Hittar sällan något på H&M. Sedan gick jag över gatan till Åhléns och hittade två klänningar till. Fem snygga plagg för 700 pix. I like. 

Okej, det räcker nu, tack

Regntung och grådaskig sky var än ögat ser. Det är verkligen inte roligt att mötas av det varje dag. Har det var två dagar av blå himmel och sol dessa två veckor av ledighet? Ja, jag tror det. Var är det gnistrande vita landskapet, den blå himlen och den höga luften som ska höra vintern till? Jag känner mig tröttare ön när jag påbörjade min ledighet. Pust. Jag får väl vara glad att det inte är minusgrader så att det blir is och halt.