Hur är det att leva med en pre-teen (som inom kort kan katigoriseras som riktig tonåring)? Slarvigheten, uppstudsigheten, förvirringen, glömskan, slöheten, osäkerheten, glädjen och allvaret.
Emellanåt tänker jag att det är som att leva med en kille, för jag har aldrig levt med en kille som kan ta ansvar som en vuxen (ja, eller, okej, läs: som jag anser att man ska ta ansvar när man är vuxen, eller, ja, äldre än tonåring då).
Så när mina tankar snuddar vid möjligheten att ha ett förhållande med en man brukar jag skratta högt åt mig själv. Sedan känner jag mig väldigt ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar