Så kom då snön. Utan ishalka eller slask, bara ett perfekt lager som lade sig och vitheten och kylan förgyller vardagen. En gång i veckan går jag till skogen med sex förväntansfulla tvååringar i jobbet på förskolan. Vi har väntat länge på snön. När jag började gå till skogen med den här gruppen för ett halvår sedan trodde jag inte att jag skulle fixa att ha med mig så många samtidigt, men det blev omedelbart ett par magiska timmar som jag alltid ser fram emot. Jag möter dem med respekt och tålamod och jag får detsamma tillbaka. Denna veckas besök i skogen gick åt till att lyssna på fågelsång, titta efter fåglar, göra fotspår i snön och öva på att vänta på varandra. Eller, nej, vi övar inte längre. På sex månader har de lärt sig att invänta varandra - inte springa för långt i förväg och försöka att inte sacka efter alltför mycket - hjälpa varandra upp om någon faller, att öronen är till för att lyssna med, näsan ska vi lukta med, ögonen se med och med fingrarna kan vi känna oss fram. Jag tackar min lyckliga stjärna efter varje skogsbesök.
Fast nu känns det som att jag måste knacka i trä för att det inte ska hända något dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar