Shoppar i city med Trettonåringen. I förorten möter vi två tiggare. På tunnelbanan från förorten in till city är det fem tiggare som går förbi oss i vagnen. Längs med Drottningsgatan möts vi av tre. Av dessa tio är det två som talar svenska (en på tuben och en på gatan) och inte har en förtryckt lapp eller foto som de visar oss. Det är de två som jag spontant vill - och som Trettonåringen ber att få - ge pengar till. Vilket vi också gör. Inte för att de andra inte är svenska, utan för att jag inte litar på deras uppsyn. Och det har inget att göra med de senaste dagarnas diskussion om hur de beter sig eller inte. När dessa sydösteuropéer (?) började dyka upp som tiggare i min stad tyckte jag synd om dem och skänkte ibland en slant, men numera har deras tiggande blivit en industri som är ett bestående inslag i vardagen och spontant känner jag att jag hellre ser till mitt eget hem - alltså ger till mina "landsmän" - så att inte dessa utvecklar samma beteende.
När jag sedan läser om den svenska tilliten så inser jag att det är just att "ta tillbaka" nationalismen från extremister som jag vill se både rödgröna och blå(grå) partier göra. "Många infödda svenskar är så rotlösa som om vi alla hade invandrat hit någon gång på 1960-talet". Vi vänder lätt kappan efter vinden, men något måste vi väl kunna enas i?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar