Just so you know

Elvaåringen ligger i soffan. Loreen har precis framfört Sveriges bidrag i Baku.
- Det enda som kommer att hända nu är att Loreen kommer etta och tanterna med PaRRti for everiboddy kommer tvåa.

Kan de va nåt?

Nästa läsprojekt jag tar mig an lär bli Patrick Rothfuss mastodontbok The name of the wind.

En dag

Idag skulle vi gå till skogen med barnen. Tre vuxna, tretton barn, tre dubbelsitsvagnar. Huge mistake. När vi kommit en bit in i skogen attackeras vi av myggor från alla håll. Som om de inte fått en droppe blod i sig sedan födseln. Det gick nästan inte att blinka utan att få en mygga i ögat. Jag sa till barnen som gick att springa, vi skulle igenom den lilla skogen och ut i solen, och gå till parken istället. Vi började dra vagnarna snabbare. Vi flydde ut ur skogen. En treåring i vagnen som jag drog skrek på barnen som sprang framför oss:
- Spriiiing! Spring för livet!
När vi kommit ut ur skogen sa samma treåriga flicka:
- Jag har myggor i munnen.
- Spotta ut dem då.
Host och hack och sedan var det bra.

När vi gick tillsammans i solen allihop slog det mig att det här är nog det bästa jobb jag någonsin haft i hela mitt liv. Tänk att ha suttit på ett kontor hela dagen idag.

När vi kom tillbaka till gården tog det fem minuter sedan hade en annan treåring slagit huvudet i en bänk på gården så att det sprutade blod och jag duschade av barnet, inspekterade skadan, bandagerade, övervägde sjukhus, men ringde föräldrarna som snabbt kom. Jag erkänner att rösten darrade av chock när jag ringde, men jag lyckades hålla den stadig.

Sedan spenderade jag eftermiddagen åt att begrunda hur vi arbetat det senaste halvåret för att möta de barn som har behov av särskilt stöd. Knivigt som attan att sätta ord på det.

Och jag vidhåller att det här är det bästa jobb jag haft.

Lo and behold

Min mor tappade sin mobiltelefon i toaletten. Vad göra? Hon fick inte upp skalet på egen hand. Hennes man instruerade henne (via den fasta telefonen) att lägga den i ugnen, med låg värme på. Min mor tyckte att den väl borde bli bakad efter en stund, så hon stängde av värmen och lät den ligga i eftervärme. Sedan satte hon på värmen igen ett tag, men när hon gick och la sig stängde hon av och lät mobilen ligga i ugnen över natten. På morgonen stoppade hon i laddaren. Telefonen startade, och har nu fungerat i några dagar. Bortsett från mellanslagstangenten, som inte vill reagera (för att den väl är vattenindränkt).

För att det är inne

För några år sedan hörde jag mycket om ungdomar som skar sig. Jag har t o m sett 17-22-åriga tjejer på tunnelbanan med tydliga ärr på armar och ben där de har snittat sig själva. Jag fattade aldrig vitsen. Alltså, jo, visst, jag fattar. Jag är inte dum. Jag fattar att det är ett skrik på hjälp, för att få uppmärksamhet, för att något är fel o s v i oändlighet. Men ändå. Var har det gått fel? Är det för att föräldrarna är så dåliga på att förmedla känslor? Jag fattar inte vitsen. Hur kan man börja skära sig själv?

Nu är det några unga tjejer i min bekantskapskrets som har börjat göra det. Obligatoriska samtal på BUP, innan de fyller 18 - och sedan är det upp till dem själva. Vilken hjälp ges? Inte särskilt givande samtal, av vad jag förstår, utan det är medicin som gladeligen skrivs ut. Stackars barn.

Battles ahead

Läser Paul Hoffmans fortsättning; The last four things. I´m loving it. Så brutal, men underbar.

Angel of mercy

Jag läste sista delen i Hungerspelstriologin (Mockingjay/Revolt) lite före Elvaåringen för att kunna prata med henne om vad som skulle komma. Nu har vi båda läst boken. Det var många scener som var målande hemska. Det som fastnade mest hos spökrädda Elvaåringen var när Katniss sjöng Hängeträdet och sedan beskevs det att det var en man som var hängd (alltså död, alltså ett spöke) som sjöng om att han ville att hans älskade skulle komma till galgbacken och hänga intill honom. Vilket ledde till en diskussion om döda och spöken. Jag tycker det är så intressant att höra hur hon ser på världen. Jag brukar aldrig skriva henne på näsan vad hon ska tycka och tänka, men jag vill få henne att se olika vinklar.
Elvaåringen drar parallellen ängel/spöke och definierar en ängel som någon som fått komma till himlen, som har fått ro, medan ett spöke är kvar på jorden som en osalig ande.
- Ja, men när spöket fått ro så kan det bli en ängel, säger jag.
- Eller komma till djävulen i helvetet.
- Och bli vad då?
- Få stå i lågorna och lida.
- För allt man gjort något som inte var bra, t ex dödat någon?
- Ja.
- Då måste ju Katniss komma direkt till helvetet.
- Nej, hon har ju gjort bra saker också.
- Som vad då?
- Hon var beredd att offra sitt liv för Peeta i första hungerspelen.
- Så då uppväger det onda saker man gjort?
- Ja.
- Och att dö för någon annan är den största uppoffringen?
- Ja, då får man direkt komma till himlen, och bli typ guds högra hand.
(Jag tänker på filmen Constantine, men säger inget.)
- Vad är spöket i helvetet då? frågar jag.
- Någon som är i helvetet.
- Är det en demon då eller?
- Nej, jag vet inte vad det kallas. Men om man jobbar hårt - sånt gillar inte djävulen - då kan man få komma till himlen.
- Jaså, är det så?
- Ja.
- Skulle man kunna kalla Jesus ett spöke när han kommit ut från grottan som han läggs i efter att han hängt på korset?
- Nej, då är han ju som en ängel...

Elvaåringen avslutade boken med att garva lite och säga "jag börjar bli van vid sånt här med mördande nu", vilket inte känns helt okej. Hennes kommentar kommer ur en diskussion vi haft under de senaste veckorna efter hennes utvecklingssamtal i skolan. Läraren har lagt Elvaåringen på 18b, en nivå på LUS-skalan (bläddra ned på sidan) som både Elvaåringen och jag tycker var en aning för lågt. För att komma längre krävs att elevern (Elvaåringen) kan läsa vuxenböcker i stil med Nesser, Guillou m fl, men det låter jag inte henne göra för att det är ofta detaljerade mord o liknande i dessa böcker. När hon nu läst Hungerspelen måste jag väl ändå medge att hon säkert skulle kunna läsa alla böcker som finns, men det handlar om vad hon klarar av mentalt också.

Nu tänkte vi ta oss an första delen av Fitzpatricks böcker, för de lär väl nästa stora hype...

Hälsosamt stärkande

När jag går med barnen från förskolan i samlad trupp till parken och vi samspelar på ett bra sätt slår det mig att jag känner mig glad och nöjd. Fem treåringar och alla lyssnar på vad jag säger och är villiga att dra åt samma håll som jag utan protester. En i vagnen, tre håller i vagnen och en håller i min hand. Jag samtalar med dem alla. Vi stannar och tittar på vissa saker, vi pekar, vi pratar och filosoferar. Någon är trött i benen och den som sitter i vagnen kan ta till sig förståelsen när jag spelar på det barnets empatiska förmåga och förklarar att även det andra barnet behöver vila en stund. Alla är nöjda och glada. Då är det en fröjd att kämpa för att dessa barn ska få uppleva saker.

Sedan kommer stunderna när vissa barn inte fungerar i barngruppen och jag grubblar för att komma fram till en bra lösning för alla. Hur ska vi anpassa oss för att få in det här barnet/barnen på rätt spår? Inte: hur ska det här barnet anpassa sig till oss. När jag tycker mig ha funnit ett någorlunda fungerande arbetssätt måste jag sälja in det till min chef, mina kollegor på förskolan, och i slutänden även till föräldrarna. Jag kan vakna mitt i natten ibland och det första jag tänker på är ett specifikt barn, eller några specifika barn. Inget av dessa barn är mitt eget.

På förra årets psykosociala undersökning kryssade jag för att jag inte ligger vaken och grubblar över mitt arbete. Det här året kryssade jag för att jag gör det.

Jag skulle vilja ta såna där stresskortisoltester och se hur hög min stressnivå är. Äsch, det behövs ju egentligen inte. Jag vet ju att den är konstant hög. Från min första vakna tanke på morgonen, till stunderna av påbörjad tinnitus under dagen, till min sista slutkörda tanke på kvällen.

Ett gott skratt förlänger livet

Jag höll på att sätta frukosten i vrångstrupen när jag slog upp DNs artikel om att adhd kan vara omognad. Really? You don´t say? Jag hoppas vid mitt liv att det inte är första gången någon konstaterar detta.

Andra ideal

Om jag såg H&Ms reklam på stan så skulle nog inte min första tanke vara `hudcancer´. Det skulle snarare vara: vilken ful solbränna och vilka fejkbröst.

Memorabilia

Rotar runt bland papper och annat jag sparat från tonåren och uppåt. Letar efter spår av min mormor och hennes släkt. Istället hittar jag mina gamla dagböcker och sist en lista över biofilmer jag såg under 80- och 90-talet. Jag brukade spara alla biobiljetter, men fick för mig att jag istället skulle skriva ned all info, någon gång i mitten av 90-talet tror jag. Jag har skrivit upp pris, bioställe, datum, titel på filmen, ibland skådespelare, vem jag var med och någon kommentar vad jag tyckte om filmen. Förvånande ofta gick jag tydligen på bio helt ensam, vilket är något jag inte har något minne av. Jag är inte främmande till att gå ensam på bio nu för tiden heller, men det händer ju aldrig, av naturliga skäl. (Kanske börjar jag göra det igen när Elvaåringen är äldre.)

Jag tittar igenom listan när jag har min pappa i telefon. Han minns, precis som jag, när vi var helt galna och sprang som tokar mellan filmerna under en jul när han var i stan några dagar och hälsade på mig. Jag hittar dagarna i listan. Det var en julhelg och vi var båda ensamma. Jag var 19 år och hade nyligen kommit hem från USA. Under tiden när jag var bortrest, och när jag kommit hem, höll vi på och byggde upp vår relation efter att den kraschat. Jag minns min försiktiga hoppfullhet när vi började hitta tillbaka till varandra. Vi gick på 13 filmer på bio, under 10 dagar. Kvalité? Nä. Men ett gemensamt intresse.

No average joe

Läser i Metro att en svensk i genomsnitt äter 11,5 liter glass. Vad då? Tänker jag. Om året, i månaden, vad? Om året, så klart, så är det väl alltid. Fast jag kan lova att jag äter BETYDLIGT mer än det per år. Tur att det finns fler människor att slå ut siffrorna på.

Bring it on

I två dagar har jag sträckläst Paul Hoffmans bok The left hand of god. Så attans bra. Vääääldigt mörk och brutal och hemsk, men SÅ vääääldigt bra. Nu måste jag ju läsa fortsättningen...!

A word I never heard

Både Elvaåringen och jag läser Hungerspelenböckerna med frenesi. Så dyker det upp ett ord i den svenska versionen som varken hon eller jag hört: kajka. Jag tänker på något i stil med "att kajka runt", men nej, det handlar om att vara i vattnet och driva eller ro runt där.

På jobbet hör jag någon prata om att det är bra om vi nagelfar våra styrdokument. Nagelfar för mig har något med gudar och underjorden att göra, men nej, det betyder här att granska.

När jag går på språkkurs med jobbet är det någon som påpekar att flera svenska ord håller på att försvinna. Som gylf, det används nästan aldrig längre, påpekar någon. (Vilket kanske har mer att göra med hur mycket mjukbyxor det finns idag, än språkbruket.) Och ordet hank, tillägger någon. Vad då? Jo, det är den där öglan i jackan som man kan hänga upp jackan på en krok med. Vilket ypperligt ord!

Nonstop action

Idag har vi sett The Avengers. Holy moley. Det var grym action hela vägen igenom. Det är bra när det är så actionfyllt att två och en halv timme flyger iväg utan problem. Någonstans efter att vi sett 25% av filmen funderar jag på om det här var en lämplig film för Elvaåringen och hennes vänner. Det är galet mycket dödande och explosioner och ondskefullheter hela vägen igenom. Fast det finns ju liksom ingen ångraknapp nu, så det är bara att följa med på färden. Efteråt är de uppspelta och tyckte att filmen var grymt bra - precis som jag.
Jag har liiite svårt för att det kommer halvgudar från Asgård (som visar sig vara en del av ett avlägset universum där ondeskefulla monster bor) till just Amerika och slåss mot deras superhjältar. Only in America, tänker jag. Och när halva Manhattan sprängs till småbitar och (världs)kända byggnader krossas tänker jag att det skulle aldrig kunna filmas i Stockholm. Eller?
Hulken är helt bäst. Iron man coolast. Black Widow kämpar allra mest. Captain America är snyggast. Thor har den sexigaste rösten.

Jag längtar till premiären av Snövit.