När jag går med barnen från förskolan i samlad trupp till parken och vi samspelar på ett bra sätt slår det mig att jag känner mig glad och nöjd. Fem treåringar och alla lyssnar på vad jag säger och är villiga att dra åt samma håll som jag utan protester. En i vagnen, tre håller i vagnen och en håller i min hand. Jag samtalar med dem alla. Vi stannar och tittar på vissa saker, vi pekar, vi pratar och filosoferar. Någon är trött i benen och den som sitter i vagnen kan ta till sig förståelsen när jag spelar på det barnets empatiska förmåga och förklarar att även det andra barnet behöver vila en stund. Alla är nöjda och glada. Då är det en fröjd att kämpa för att dessa barn ska få uppleva saker.
Sedan kommer stunderna när vissa barn inte fungerar i barngruppen och jag grubblar för att komma fram till en bra lösning för alla. Hur ska vi anpassa oss för att få in det här barnet/barnen på rätt spår? Inte: hur ska det här barnet anpassa sig till oss. När jag tycker mig ha funnit ett någorlunda fungerande arbetssätt måste jag sälja in det till min chef, mina kollegor på förskolan, och i slutänden även till föräldrarna. Jag kan vakna mitt i natten ibland och det första jag tänker på är ett specifikt barn, eller några specifika barn. Inget av dessa barn är mitt eget.
På förra årets psykosociala undersökning kryssade jag för att jag inte ligger vaken och grubblar över mitt arbete. Det här året kryssade jag för att jag gör det.
Jag skulle vilja ta såna där stresskortisoltester och se hur hög min stressnivå är. Äsch, det behövs ju egentligen inte. Jag vet ju att den är konstant hög. Från min första vakna tanke på morgonen, till stunderna av påbörjad tinnitus under dagen, till min sista slutkörda tanke på kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar