För några år sedan hörde jag mycket om ungdomar som skar sig. Jag har t o m sett 17-22-åriga tjejer på tunnelbanan med tydliga ärr på armar och ben där de har snittat sig själva. Jag fattade aldrig vitsen. Alltså, jo, visst, jag fattar. Jag är inte dum. Jag fattar att det är ett skrik på hjälp, för att få uppmärksamhet, för att något är fel o s v i oändlighet. Men ändå. Var har det gått fel? Är det för att föräldrarna är så dåliga på att förmedla känslor? Jag fattar inte vitsen. Hur kan man börja skära sig själv?
Nu är det några unga tjejer i min bekantskapskrets som har börjat göra det. Obligatoriska samtal på BUP, innan de fyller 18 - och sedan är det upp till dem själva. Vilken hjälp ges? Inte särskilt givande samtal, av vad jag förstår, utan det är medicin som gladeligen skrivs ut. Stackars barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar