Så nära, men så långt bort

Det var flera år sedan - och jag hade glömt bort det tills jag hittade det igen - men jag läste en bok som heter "Att växa genom möten" av Kay Pollak.

Ett kapitel var så nära, det var som att läsa om min mamma - och mig själv. 
 
”Jag ser de dubbla budskapen
du har lärt dig att skydda dig med
och lärt dig att dölja din rädsla med.
De är rop på hjälp.

Jag ser hårdheten, tuffheten och kylan (masken)

du i många situationer har lärt dig att skydda dig med
och lärt dig att dölja din rädsla med.
Allt är en vädjan om hjälp! En bön om kärlek.

Jag ser pedanteriet, ordningen, tvånget, det maniska

du lärt dig att skydda dig med
för att överleva otaliga situationer av kaos
och som du sedan lärt dig att bemästra din rädsla med.
Det är en vädjan om hjälp.

Jag ser tystnaden, stumheten, förlamningen

som du lärt dig att gå in i,
förmodligen redan som liten, för att överleva otaliga svåra
och förnedrande situationer, och som du sedan lärt dig,
som ett skydd, att dölja din rädsla med.
De är rop på hjälp.

Min lektion är att se ropet.

Öva mig att inte förakta det, inte slå på det, inte attackera det
och inte förlöjliga det – varje gång jag ser och möter det utanför mig.

Det är lätt gjort eftersom jag inte accepterar det hos mig själv.

Det är lätt gjort eftersom jag också har allt detta, eller delar
av det, inom mig och förtränger det i mig själv.”