Min mamma hade en moster och en faster som båda var nuckor. Vilket inte gjorde dem mindre fascinerande och deras livshistoria mindre värd att berättas än någon annans. Ett par gånger under livet har tanken slagit mig att någon (jag) borde ha intervjuat dem och då haft otroliga böcker att skriva, men längre än en tanke har det inte kommit till. Mostern flydde från kriget i Finland och hon har givit mig ögonblicksbilder av den händelsen, sina syskons försvinnanden och resten av sitt liv. Den lilla damen fanns alltid till hands utan att kräva något tillbaka. Det var många år sedan hon dog, men än idag är det inte tillåtet att få ut någon information om henne från myndigheter som immigrationsverket, som om hon var JFK.
När nu även fastern har lämnat jordelivet försvinner en stark närvaro ur mitt liv som alltid, alltid varit närvarande på alla högtider och i vardagen, men ändå aldrig gjort så mycket väsen av sig. Även hon har givit mig ögonblicksbilder av hur det gick till när hon var liten i Stockholm och hur hennes brors fru tog med sig statshemligheter mellan länder och byggde hus i den svenska skärgården. Den lilla damen som även för mig var "faster" spenderade så mycket som möjligt åt att resa världen över och hade alltid ett leende på läpparna.
Det som känns oundvikligt att tänka på är det faktum att bägge damer, samt även min egen mormor och farmor, på slutet fick demens å det grövsta, så jag vet vad jag har att vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar