Tolvåringen och jag slöt ett avtal för två veckor sedan att inte äta godis på en månad. Så länge höll det. Inför bion ikväll gick vi till Caramella, as per usual.
Any hoo.
I butiken gick det omkring en liten palt, han var nog ungefär två år. Han hittade en klubba i en skål. Gossen pratade inte, och hann aldrig ens yttra ett gny. Två vuxna kvinnor var i sällskap med honom och ungefär så här pratade de:
- Ja, titta, vad hittade du?
- Vad gooott, är det gott, tror du?
- Lägg den här i påsen. Jo, kom, här, det går braaa, lägg den här, så ska vi betala. Vill du hålla i den? Ja, kan du hålla i den utan att öppna den? För man får inte öppna den innan man har betalat.
- Vi ska bara betala först, man måste lämna pengarna. Lilla gubben, jag vet att det är svårt att förstå, men vi får inte äta den ännu, vi måste vänta. Okej? Är det okej?
- Kom vi står här och när vi kommer fram så får vi betala och sedan får vi äta den.
- Jo, kom, kom här, det går så fooort.
- Titta, vi ska lämna våra saker till hon som står där och så ska vi lämna pengar och sen får vi tillbaka sakerna. Är det okej?
- Nä, nä, kom här, tiiitta (tar upp klubban ur påsen och öppnar den), du får ta den och smaka på den, här. Okej, gå försiktigt nu.
Stackars barn och behöva vara med så tvetydiga vuxna. Det är OKEJ att barn blir ledsna och beklagar sig för något, så kommer de att lära sig efter ett par gånger att, nej, just det, jag måste VÄNTA när vi ska betala något. Och jag skulle ALDRIG låta ett litet barn gå omkring i vinterkängor på ojämn mark med en klubba i munnen. Det skriker ju livsfara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar