Show love

Jag försöker minnas hur jag själv betedde mig när jag hämtade mitt barn på förskolan/dagis. Var jag glad? Omfamnade jag mitt barn? Ärligt talat så minns jag mest trötthet och ett evigt kämpande för att hålla energin uppe. Dagarna var långa och jag hann knappt hem och ge ungen mat innan det var läggdags. Det var inte optimalt för någon, men det var så det var. Det jag med säkerhet vet är att så fort jag satte fot på dagis så var mitt barn mitt ansvar och jag skulle ha koll på henne, inte personalen. Jag höll henne i handen eller i famnen, jag var nära och såg mitt barn, jag välkomnade henne när hon såg mig.

När jag nu ser situationen från andra sidan, ur personalens synvinkel, blir jag beklämd när jag ser (många) föräldrar som knappt ens uppmärksammar sitt barn när de kommer dem till mötes på förskolan. Vissa föräldrar kan stå och prata med personalen en lång stund och inte ens hälsa på sitt barn eller vara på deras nivå. Mellan en förälder som är två meter i jämförelse med ett barn som inte ens är en meter måste ögonkontakt te sig som ett ouppnåeligt mål om den vuxne aldrig ens riktar sin blick nedåt. När barnet då sätter sig på golvet alldeles ledsen och sedan kastar huvudet bakåt i golvet och börjar gråta och föräldern utan att ens vidröra sitt barn påpekar att detta även sker hemma och personalen får trösta och krama så drar mitt hjärta ihop sig av sorg. Mest av allt vill jag skaka om dessa föräldrar och visa dem hur deras barn är. För ingen i personalen har upplevt att barnen kastar sig på golvet. Däremot får vi spontana kramar och glada leenden. Och vad gör vi då? Jo, vi kramar tillbaka och vi sätter oss på knä (eller en stol) och vi uppmärksammar barnen och kommunicerar (även utan ord) med dem och visar att det är en välkommen kontakt.

Sedan tänker jag att vi i personalen väl fungerar litet som en mor- eller farförälder, som kan lämna bort barnen efter ett tag och inte behöver ha dem nära inpå konstant, vilket ju föräldrarna behöver ha. Jag blir ju också frustrerad på mitt eget barn, men inte alls på andras barn på samma sätt. Eller kanske handlar det om att vi har högre förväntningar på våra egna avkommor, just dessa ska bete sig exemplariskt? Jag vet inte. Jag vet bara att kärleksfullhet funkar bättre än någonting annat.