På kvinnodagen promenerar jag runt på Skansen i solen. Tolvåringen vill se lodjuren så vi kollar in de stora katterna. De tre små har vuxit, men är fortfarande ljusare i pälsen än de stora. I inhägnaden intill strosar fyra rävar runt. De ser välmående ut och lägger sig i en boll i solen. Sedan sitter vi i snålblåsten och äter äggmacka, stekt strömming och dricker varm choklad. Kvalitetstid.
På väg hem på tunnelbanan på eftermiddagen slås jag av hur många tiggare det är. Jag minns (för sisådär 20-nånting år sedan) när vi i gymnasiet skulle gå ut på stan med insamlingsbössor för "operation dagsverke" och jag och en klasskompis tog det med en klackspark och gick genom vagnarna och skramlade med bössan på väg in till stan. Bössan var full när vi klev av i city, men då ropades det ut i högtalarna att insamling inte fick ske på tunnelbanan. (Även om vi aldrig såg till någon, så var det antagligen fler än vi som kommit på den briljanta idén.)
Tiderna förändras. Under en kvart på tuben denna kvinnodag kommer det först en musikant som drar en mycket kort snutt och sedan samlar in pengar, efter honom kommer en man som inte pratar ett ord svenska, men håller fram en hand med mynt och mumlar något och som tredje man kommer den obligatoriska mannen med laminerade kort där det står en snyfthistoria som oftast involverar något barn. Kvinnorna är sällsynta, de sitter oftast utanför någon affär och tigger. Helgen innan gick det runt en ung kille på tuben som såg ut att vara basketproffs att döma av märkeskläderna och hans längd, men han tiggde pengar för att han inte hade något boende och han fick inte bo på ett härbärge (tror han var för ung).
Jag skulle vilja ge en slant till dem alla, men vet inte vilka pengar som används till vad och avstår därför oftast. Hur kommer de ens in på tunnelbanan? Får de avvisas om de är störande för andra? Sedan tänker jag på de passagerare som åker varje dag. Har de blivit blasé och lägger knappt märke till dem längre eller ger de alla pengar hela tiden...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar