Har varit på SFs medlemskväll och sett förhandsvisningen av Walking on sunshine. Måste säga att hela känslan av filmen var mycket snarlik Mama Mia. Kanske för att det var väldigt brittiskt eller för att det är tänkt att utspelas typ samma "era". Jag hörde både i salongen och i toakön efteråt att det var blandade åsikter, de flesta verkade dock tycka att den var väldigt bra, däribland min trettonåring.
Själv tyckte jag att det var aningen för mycket sång. Det kändes som att det var längre uppehåll mellan sångerna i Mama Mia, men jag kanske minns fel. När den näst sista sången börjar i kyrkan känns det bara FÖR fånigt och jag måste släppa ut ett fnitter och får med mig flera i publiken. Alltså satt inte bara jag och höll mig.
I stort tycker jag att filmen funkar. Trettonåringen anmärkte på att hon aldrig kunde ha gissat anledningen till att bröllopet inte blir av innan bruden sa det (för det är väl ingen spoiler att det inte blir något bröllop, då är det ju inget lyckligt slut, som jag hoppas alla fattar), och jag tänker att, nä, den anledningen måste man nog vara äldre än tretton för att komma fram till.
I filmen är huvudrollsinnehavarnas bästa kompis en väldigt överviktig tjej, vilket är fine and dandy, men jag undrar om hon kommer vara med och dansa, ungefär som Tracy Turnblad i Hairspray, men icke särskilt mycket, nej. Det som irriterar mig så till den milda grad att jag knappt kan fokusera på något annat är att det redan från början är givet att den överviktiga tjejen ska paras ihop med den överviktiga killen (ja, killarna har också en dito kompis). Dessutom är så klart både knubba och knubbe de som är lite häftiga, babbliga och spelar clowner. Hela det konceptet var jag inte den enda som stönade över i salongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar