När någon vän beklagar sig över att de har väldigt lite vuxensällskap eller barnfri tid kan jag ha svårt att visa förståelse, eftersom jag i princip har noll av båda delarna, men allt handlar ju om förväntningar. Jag förväntar mig det aldrig, så jag blir glad när det händer. Andra förväntar sig det ofta och blir då besvikna när det inte sker lika ofta som de hoppats.
För att inte tala om förväntningarna på att ha sex. Det finns ju inte på världskartan. Sedan vi flyttade till mindre lägenhet vågar jag knappt ens ta saken i egna händer, s a s. Ibland minns jag det där paret som jag kom i kontakt med när jag som sextonåring annonserade i lokaltidningen att jag kunde vara barnvakt. En desperat stackare till man ringde och öste ur sig sina problem: han och hans flickvän bodde i en liten 2:a och hade ett spädbarn. Han klarade inte att ha sex inför barnet och knappt ens när det sov, så det blev MYCKET sällan sex för hans del. Därav behövdes en barnvakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar