Trots fullspäckat schema har jag nu läst ut Anders Fagers "Jag såg henne idag i receptionen". Hur kommer det sig? Den är lättläst och texten går i ett snabbt tempo. Han skriver med korta meningar, på ett sätt som jag gillar, men jag vet att flera retar sig på.
Jag har ännu inte läst ut "Samlade svenska kulter", men tyckte inte att det var avgörande för att läsa den här boken. (Hette dock inte Daniel Edman i efternamn i kultboken? Och i receptionsboken verkar han heta Engman...?)
Jag hade ingen susning om att det skulle finnas några referenser till någonting av Lovecraft eller att Den svarta mannen kunde härledas dit, men när folk i boken nämnde Yog-Sothoth ringde en klocka. Det var dock inte avgörande för att läsa boken att jag hade den förhandsinfon.
Jag upplever det som att de första två tredjedelarna av boken är själva berättelsen och sedan kommer förklaringen som ledde fram till berättelsen, för att knytas ihop med ett explosivt och någorlunda öppet slut. Det jag stör mig på är somliga meningar som är skrivna i presenes och preteritum i samma andetag.
Är det här skräck? undrar jag när jag läst ut boken. Blev jag någon gång illa till mods eller mörkrädd som när jag läste Stephen King som 20-åring? Nej. Beror det kanske på att jag är äldre och inte rädd för ensamhet? Kanske. Kan det också bero på att jag blivit luttrad och kan delvis känna igen mig i de demoner som Cornelia upplever? Kanske. Är boken ändå bra? Ja, bortom tvivel.
Jag gillar det rappa tempot och alla referenser till händelser i Stockholm, Sverige och världen under de senaste 30 åren (och längre tillbaka i tiden). Vissa saker får mig att vända mig till Google och det måste väl vara ett plus för en bok att läsaren vill veta mer. Eller är det ett minus...? För mig är boken i första hand en uppväxtskildring och jag känner igen mig i många delar. Inte det ockulta och de starka medicinerna, sånt har jag hållit mig ifrån. Jag har dock festat med typer som CeO och Simska och alla brudar.
Jag känner inte Anders Fager, men får intrycket av att Fredrik Hedlund i boken på något vis ÄR författaren själv.
Det enda i boken jag inte riktigt får grepp om är `arkana´. Vad är det, vad innebär det? Jag uppfattar det som alltet, makten samlat i universum. Inte ens Google kan dock ge svar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar