En kvinna kliver på tbanan och sätter sig mitt emot mig. Hon pratar i mobiltelefon och förklarar för den i andra änden att hon nu har skrivit på ett avtal om jobb till juli nästa år. Jag förstår att den i andra änden frågar om det stämmer att hon ska jobba ett helt år på det jobbet och kvinnan framför mig bekräftar att den klass hon nu blivit anställd i som extrapersonal har det behovet, för det finns tolv (12!!) barn med särskilda behov i den klassen. När kvinnan ser att jag iakttar henne reser hon sig och ställer sig vid dörrarna och pratar mer dämpat, så att jag inte hör.
Det gör inget. Jag är ändå alltför förstummad för att lyssna mer. Hur ska man som lärare kunna lära ut något i en klass där det finns tolv elever med särskilda behov?!? Jag undrar verkligen hur många elever det finns totalt i den klassen.
Sedan börjar jag fundera över det här med diagnoser och särskilda behov igen, som så många gånger tidigare. Vart är vi på väg? Borde inte normalmallen skrivas om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar