På den kommunala förskola där jag jobbar firar vi svenska traditioner som t ex lucia, advent, påsk och midsommar. Vi uppmärksammar de helgdagar som finns i den svenska kalendern och berättar om de dagarna. (Sedan firar vi även kanelbullensdag, men det är en annan femma.)
Vi firar också FN-dagen, då vi uppmärksammar de olika nationaliteter som finns bland barnen och de vuxna på förskolan. Föräldrar får ta med mat som är traditionell i sitt hemland och tillsammans med barnen ritar vi hemlandets flagga.
På ett möte uttrycker en genomsvensk förälder att vi borde uppmärksamma andra länders traditioner mer än vad vi gör. Vi har haft den diskussionen inom personalen tidigare och har testat olika sätt att få in andra länders traditioner i förskolans verksamhet, men kommer aldrig på något bra sätt, så det brukar rinna ut i sanden. Innan någon i personalen hinner kommentera den svenska förälderns påpekande häver två invandrade föräldrar hetsigt ur sig: "Varför då?? Det borde de inte alls göra. Det är ju VI som ska lära oss ERA traditioner, det är vi som har valt att bo här." Och jag blir så glad, för det är litet så jag brukar tänka: om jag var invandrare i....låt oss säga Kenya, skulle jag då förvänta mig att kenyanerna i min omgivning skulle anpassa sig till mig och anamma svenska traditioner? Nej, aldrig i livet, men jag skulle vilja veta vad och hur de själva firar saker. Sedan kunde jag ju välja hur jag vill fira.
Jag kan bli en aning trött på de förskolor som väljer att ha ett absolut neutralt förhållningssätt till detta. Om personalen inte ens får yppa för barnen att det finns något som heter jul, för då måste de också yppa att det finns något som heter hanukka eller dylikt, vilket land bor vi då i...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar