Idag har jag varit i Uppsala med Tolvåringen. Det var förlösande. Tänk vad en stund tillsammans i harmoni ombord på ett tåg kan göra för en relation.
Dagen började med ett lika energikonsumerande scenario som har utspelats varje dag hemma hos oss de senaste veckorna. Tjafs, bråk, ifrågasättande, uppror, besvikelse.
När vi klev av i Uppsala möttes vi av en grupp dansare utanför stationshuset. Det var en glädjande inledning på besöket. Solens värme bidrog till en skön dag. Vi strosade och betraktade vackra vyer. Jag släppte iväg Tolvåringen med kompis på bio och själv tog jag en fika och läste. En lugn stund utan krav. Ett gäng fjortiskillar fördrev tiden fram till deras biofilm började med att leka charader och gestalta karaktärer i filmer. Det var enormt givande att betrakta och äntligen fick jag ett uns livsgnista tillbaka.
När Tolvåringen och jag satt på tåget som rullade ut från Uppsala station strax efter klockan sju ikväll var himlen på ena sidan av tåget alldeles molnfri och gul från solen som var dold bakom jordens krökning. På andra sidan av tåget skymtade en rosa sfär ovanför grantopparna, som någonting magiskt i mörkret. Tolvåringen undrade först om det var Globen som var upplyst. Jag inväntade att hennes tankar skulle hinna ikapp och på någon sekund sa hon: Nej, det kan det ju inte vara, det måste vara månen. Och just då försvann skogen i horisonten under den stora, rosa, runda månen och den visade sig i hela sin prakt.
När vi sedan stod på centralen och inväntade tunnelbanan hem till förorten kramades vi spontant och hjärtligt för första gången på flera veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar