Neeeeeeej....

....hörs Trettonåringen yla när vi ser att den sista Hobbitfilmen är från 15 år på SF. Hur tänkte folk nu?? Alla de andra fem filmerna är från 11 år och jag kan inte tänka mig att det finns värre saker i den sista filmen än vad som funnits i de tidigare rullarna...

Och sedan ändrade de till 11 år! Tjoho!

Kalla kårar

Tittade på en lägenhet i Enskede för några månader sedan. Den visades av en medelålders kvinna. Hennes pappa hade bott i lägenheten. Han hade dött, typ 90 bast gammal, och hade bott i lägenheten i större delen av sitt liv. Lägenheten hade nog inte renoverats under den tiden, och han hade rökt inomhus. Gulnade väggar, gamla slitna dörrar. Ja, det var svårt att se bortom skiten, men den hade potential. Jag orkade dock inte lägga krut på det. Hade ändå troligtvis inte fått den, eftersom jag var på ca 20:e plats.

Så ser jag att det finns en lägenhet utlagd på bostadsförmedlingen. Den ligger vägg i vägg med den jag tittade på tidigare. Den är större och dyrare. Jag skulle gärna vilja ha den, men kanske inte när det är nedre botten. Så kollar jag på kartan. "Gatubild" där det går att se människor som blivit fotade när kartbilen åkt runt och fotat omgivningen. Står det inte en gammal person på balkongen till just den lägenheten som det nu går att ställa sig i kö för? Jo, ta mig tusan. Har den personen också dött?

Ett rasande tempo

"En man av stil och smak" är utläst. Det tog ett tag, farten försvann efter ungefär halva boken, då intresset falnade något, men ändock bestod. Det jag fortfarande gillar bäst är att berättelsen lever med ena halvan av (den deformerade) kroppen i Stockholms verklighet, både nutida och betydligt äldre.

Ungefär som när jag läste del två och tre av Hungerspelen funderar jag redan i början av boken över om någon skulle kunna läsa den utan att ha läst en tidigare del, alltså "Jag såg henne idag i receptionen", som jag skrev om här. När hänvisningar till Cornelia (från den boken) börjar komma tänker jag att det nog skulle gå. Däremot ger det väl mer att först ha lite koll. Jag tror inte mitt intresse för "En man..." ens hade uppstått om jag inte läst "Jag såg henne..." innan.

Runt varje hörn, i varje lur och i spegelbilder finns en annan värld och ett Stockholm som vi säkert är flera som är nyfikna på, även om vi inte önskar möta det; med galenskap, våld, mani och ockulta insikter. Jag förvånas emellanåt av Fagers språk där ord som Rågsvedsgrå, svartingar och annat förekommer och undrar försynt hur han kan komma undan med det. Samtidigt är det just det något maniska i språket och dess tempo som gör texten bra. Många upprepningar och förtydligande som jag undrar om de är nödvändiga, men som samtidigt driver texten framåt.

När boken är slut är jag inte särskilt oroad över att det skulle kunna tänkas gå en gud på våra gator.
Jag har två tankar:
1. Fredman. Åh, Fredman. På något sätt ska vi återses.
2. Jag tänker mig att det skulle vara oerhört intressant att lyssna till Anders Fager berätta hur han nästlade sig in i alla sina olika karaktärers berättelser från allra första början och hur han har lyckats lägga upp detta intrikata nät som han vävt av dem. En eloge för det.

I betraktarens ögon

En ny kollega har med sig kladdkaka för att bjuda alla på jobbet. Fyller någon år? Nej, men det är ju kladdkakans dag. Alla smakar och berömmer kladdigheten. Så pratar vi om födelsedagar. Det visar sig att den nya kollegan fyller två dagar innan mig.

- Jaha, så vi är nästan exakt lika gamla? frågar kollegan.

- Eh, nej, jag skulle inte tro det. Vilken önskedröm! Du är nog betydligt yngre än mig.

- Jaha. Jag är 34. Du kan ju inte vara mycket äldre än det.

- Ehm, joo. Sorgligt, men sant.

- Va? Men du har väl inte passerat 40 i alla fall?

- Jo, du. Jag är åtta år äldre än du.

- Oj, det hade jag ALDRIG gissat.

- Härligt att höra!

När jag ser mig själv i spegeln ser jag bara min åldrande mamma. Så jag undviker spegelbilder och foton och försöker fly från den jag inte vill vara. För glatta livet flyr jag.

Vanans makt

Googlar på bruna ögon. Letar bland bilderna. Bläddrar och bläddrar. Hittar inga riktigt bra. Vill ha så där riktigt mörkbruna, så att de nästan är svarta. Letar och letar. Kommer på att en mörkhyad person väl borde ha exakt det jag letar efter. Börjar istället leta på bilderna efter någon mörkhyad. Inser att det inte finns en enda. Jo, hittar en fotomodell av något slag. Annars är varenda person med ett foto av ögon ljushyade. Typ så vita det går att bli.

Och det har inte ens slagit mig tidigare. Hade jag reagerat på det om jag själv varit mörkhyad?

Är mörkhyade personer mindre benägna att lägga ut bilder på internet?

När jag tänker på män eller kvinnor generellt sett så tänker jag i första hand på en person som är ljushyad och har ett nordiskt ursprung. Har jag insett. När jag tänker på barn, tänker jag dock i olika hudfärger.

Kanske för att så ser min vardag ut.

På tal om vad som hänt

- Men ni låter väl inte praktikanter byta blöjor? frågar min chef mig.
Jag känner mig en aning upprörd att chefen inte VET vilken policy vi arbetar efter, men säger med emfas:
- Nej, verkligen inte. Prao och praktikanter får inte byta blöja. De får inte ens vara ensamma med barnen. Både barnen och praktikanterna är ju vårt ansvar. Jag låter inte ens vikarier som kommer bara en dag från någon uthyrningsfirma byta blöjor på barnen, då byter jag hellre ALLA ungar på egen hand. Inte tusan skulle jag vilja att mitt barn blottade sitt kön för någon främling.
- Vad bra, ja, jag tänkte på den där praktikanten som nu blivit dömd.

Sedan går jag hem och funderar på saken. Hur ofta har vi män i verksamheten på förskolan? Nästan aldrig. Enstaka vikarie eller praoelever. Dessa får ALDRIG byta blöjor. Litar jag mer på kvinnor? Efter en stund inser jag att svaret är ja. Även dessa får dock några dagar på sig att visa hur de fungerar innan vi kan börja lita på dem.

Borde vi sluta med praktikanter? Nej, verkligen inte, men det gäller att leva upp till kontrollen av dem. På min avdelning på förskolan kan vi ha praoelever, barnskötarelever, sfi-studerande och förskollärarstudenter. Varför? För att jag anser att vi bidrar till att skapa ett bra samhälle. Vi ger folk en chans. Är det inte krävande och tar tid från annat? Jo, men jag lever i tron att det i slutänden ger mer i det stora hela än det tar från det lilla.

Otippat

Äter kinamat i Farsta. Trettonåringen har åkt hem med en kompis. Jag kan äta mat med gluten i, utan att tänka på någon annan.

Det är så sabla gott så jag skulle kunna äta tills det sprutar ur öronen på mig, men jag håller mig till 1½ portion. Det är barndom, mamma, 70- och 80-tal för mig. Det känns tryggt. 

 

Sedan kan jag inte sova på natten för jag har så ont i magen. Magen är inte vad den en gång var.

 

 

I have a dream and it is not yours

Många är de bloggar jag läst där författare tipsar om hur en annan kan bli författare. Jag har insett att det viktigaste tipset är: du måste själv ta ditt eget skrivande på allvar om du verkligen vill att någon annan ska ta det på allvar.

Under två års tid har jag närmat mig det målet mer och mer och inser att nu är jag i princip där. Jag tar mitt eget skrivande på allvar. Jag har faktiskt skrivit en bok. Ett stort förlag tycker att texten är bra, ja, spännande t o m, men just nu passar det inte för utgivning.

Jag har skrivit några bra noveller också. Om jag hade mer tid skulle jag skriva betydligt mer.

Kan någonting bli utgivet? Jag tror det. Jag tror på mina texter, även om jag vet att det är mycket arbete kvar.

Vad lustigt det då är att i samtal med vänner och bekanta höra att det finns en liten nästan nedlåtande ton, som att "ja, ja, det där blir nog bra, det är en trevlig liten hobby, men nu pratar vi om något mer intressant". Några frågar ärligt och intresserade, men vissa tycker inte ens att det är värt att prata om. Jag är inte dum, jag tar aldrig upp det om inte någon frågar. I mitt huvud diskuterar jag istället mina texter med mig själv dagarna i ända. Det är nog svårt för någon annan att förstå mitt intresse. Och så är det ju när någon snöar in på ett ämne.

Outtalat motstånd

När föräldrar kommer till oss på förskolan och berättar att de planerar att resa till sitt hemland i Afrika om några veckor så blir vi väl inte direkt överförtjusta. Är inte det att utsätta sin familj - och i längden oss på förskolan - för en alldeles onödig risk genom att frivilligt besöka länder där det är större chans att få med sig Ebola än vad det är här?

Jag försöker sätta mig in i situationen. Om jag hade mina föräldrar i ett land där det fanns en hemsk smitta, skulle jag välja att besöka dem eller låta bli? Låta bli, tänker jag.

Delat intresse

Min bror Pingu ska flytta. Han och hans ex ska flytta ihop igen, efter genomgången skilsmässa, separation och allt. Och, visst, det är väl jättebra. Han försöker bli en bättre människa. Den hon vill ha. Den han borde vara. Så de har köpt en lägenhet ihop igen. Exakt likadan som de hade tidigare, 50 meter ifrån där de tidigare bodde. Och det är väl jättebra. Hoppas jag. Jag hoppas verkligen att det funkar, det gör jag.

En del i processen att bli bättre är att Pingu behöver rensa ur delar av sitt intresse. Filmer till exempel. Det är nog inte så mycket ett intresse som en mani. Så han har rensat hårt. Och kommit till mig med de ca sexhundra filmer han kunde göra sig av med. Vassego. Så nu är det min tur att rensa. Vilka vill jag ha...?

Schmeckt gut? Jaa!

Bakar Nillas glutenfria baguetter till Trettonåringen ibland.

 

De funkar i de flesta lägen och vi har tagit med brödet på resor också. Håller bra och är det bästa jag bakat glutenfritt hittills. Så enkelt!

Gotta love Stockholm

Blir ingen Shockholm-parad för oss idag, tror jag.

Älskar ändå Stockholm. Här finns alla typer.

Framför mig i kön:

 

Är hon till höger 14 år? Nej, närmare 40...

 

 

Finn berättelsen!

Veckan har varit galet späckad med många samtal och möten på jobbet. Jag är tacksam att Trettonåringen kunde vara hos sin morfar, annars hade jag nog varit sönderstressad och inte sovit lika bra som jag kunnat göra.

Uppe i ottan på fredagen, jobbar och åker sedan till en lokal inne i stan för att gå en kurs i Storyfinder med Veronika som leder den. Vet inte vad jag ska vänta mig. Vet att det ska baseras på bildkort, men vet inte mer än så.

Genidrag av Veronika att inte låta oss deltagare presentera oss med mer än förnamn. Så borde det vara vid alla sammankomster, tänker jag. Så mycket friare i sinnet vi alla blev och vilken uppsluppen och avslappnad stämning det var. Fritt spelrum för vad som helst och häftiga berättelser tog form och fick liv av korten och Veronikas vägledning. Sex timmar flög iväg och gav en riktigt skön energikick både i form av nya bekantskaper och egna nya idéer. Rekommenderas varmt!