"En man av stil och smak" är utläst. Det tog ett tag, farten försvann efter ungefär halva boken, då intresset falnade något, men ändock bestod. Det jag fortfarande gillar bäst är att berättelsen lever med ena halvan av (den deformerade) kroppen i Stockholms verklighet, både nutida och betydligt äldre.
Ungefär som när jag läste del två och tre av Hungerspelen funderar jag redan i början av boken över om någon skulle kunna läsa den utan att ha läst en tidigare del, alltså "Jag såg henne idag i receptionen", som jag skrev om här. När hänvisningar till Cornelia (från den boken) börjar komma tänker jag att det nog skulle gå. Däremot ger det väl mer att först ha lite koll. Jag tror inte mitt intresse för "En man..." ens hade uppstått om jag inte läst "Jag såg henne..." innan.
Runt varje hörn, i varje lur och i spegelbilder finns en annan värld och ett Stockholm som vi säkert är flera som är nyfikna på, även om vi inte önskar möta det; med galenskap, våld, mani och ockulta insikter. Jag förvånas emellanåt av Fagers språk där ord som Rågsvedsgrå, svartingar och annat förekommer och undrar försynt hur han kan komma undan med det. Samtidigt är det just det något maniska i språket och dess tempo som gör texten bra. Många upprepningar och förtydligande som jag undrar om de är nödvändiga, men som samtidigt driver texten framåt.
När boken är slut är jag inte särskilt oroad över att det skulle kunna tänkas gå en gud på våra gator.
Jag har två tankar:
1. Fredman. Åh, Fredman. På något sätt ska vi återses.
2. Jag tänker mig att det skulle vara oerhört intressant att lyssna till Anders Fager berätta hur han nästlade sig in i alla sina olika karaktärers berättelser från allra första början och hur han har lyckats lägga upp detta intrikata nät som han vävt av dem. En eloge för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar