tisdag 30 december 2014

Liten blir stor, drömmer inte och tror

Pratar med Trettonåringen om att när jag var exakt så gammal som hon nu är så brevväxlade jag med en familj i Storbritannien. (Nej, vi hade inte mobiltelefoner med sms eller e-post.) Trettonåringen i familjen och jag skulle vara utbytesstudenter och bo med varandra i tre veckor (tror jag det var).

Några månader senare reste jag iväg, bodde hos familjen, lärde mig oerhört mycket, och reste sedan hem med den tonåringen till mitt hem. Jag minns knappt något av det som hände när vi var i Sverige, men jag minns nästan allt som hände när jag bodde hos dem.

När vi reste till Sverige hade tonårstjejen inte med sig rätt pass och vi blev stoppade i tullen på svensk mark. Jag förklarade hela situationen för tullarna och poliser. På engelska. Jag fick dem att utfärda ett tillfälligt pass till tjejen, som vi sedan fick åka till ambassaden för att förlänga. När jag väl gick över till svenska med tulltjänstemän och poliser baxnade de allihop - och undrade varför jag inte pratat svenska från början. Redan då var alltså min engelska så pass bra att jag inte lät som en svensk. Vilket jag fått höra flera gånger i mitt liv. (Egentligen skulle jag ha fötts i ett annat land, men storken flög fel...)

Det är svårt att tänka sig att jag om några månader skulle skicka iväg min tonåring till en hyfsat okänd familj och ett helt okänt ställe i ett annat land. Fast visst skulle det gå. Och visst skulle hon klara det. Även om hon inte själv tror det.
- Jag är inte lika utåtriktad och social som du, mamma.
- Nä, men det var inte jag heller då.
- Men du kan ju prata med folk fast du inte vill det.
- Ja, men jag är 30 år äldre än du. Det kallas övning.
- Som när du satt och snackade med den där tanten på tunnelbanan som du inte ville skulle komma och sätta sig hos oss. Ändå kom du på något att säga hela tiden.
- Ja, det var en ansträngning som heter duga, men det kallas att vara trevlig.
- Hon sa ju precis samma sak som hon säger varje gång vi stöter på henne.
- Ja, jag vet, hon tjatar om det där. Och jag kan förstå henne, men det är jobbigt att höra det för femte gången.
- Så, hur orkar du vara trevlig?
- Ja, du...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar