Jag såg ett par säsonger av Girls på HBO för snart ett år sedan. Serien var helt okej. Många scener kändes dock lite väl nedvärderande och frustrerande så jag ledsnade. Har läst mycket om Lena Dunham, tycker hon verkar ha (haft) det hyfsat jobbigt i livet. Ändå uppfattar jag henne som privilegierad. Ofta slås jag av tanken: Skärp dig. Hon borde ta sig i kragen. Fast det är väl inte så lätt med OCD och alla fobier hon lider av.
Såg henne på Skavlan. Läst och hört mycket om hennes bok Not that kind of girl. Tänkte att jag måste läsa den för att se vad alla pratar om. Entusiastiskt börjar jag läsa.
Efter ca en fjärdedel av boken lägger jag ihop den. Texten skulle kunna vara skriven av någon jag känner, men den är ganska tråkig och dyster. Jag inser att det kan komma något längre fram som har fångat allas intresse, så jag kämpar vidare. Det går attans trögt. Jag får slita i flera dagar för att ta mig igenom boken. Det är först mot slutet, när hon berättar om sina erfarenheter av lägervistelser som jag tycker att det blir mer fart i texten. Mitt favoritkapitel är utan tvekan "Vad jag ångrar", nästan sist i boken. Det speglar en "vanlig" världsfrånvänd tonåring i mina ögon.
I övrigt lämnar boken mycket att önska. Fundersamt betraktar jag orden som nämns i de blurbar som finns på bokens omslag.
"Lena Dunhams öppenhet får mig att dra efter andan". Näpp, så är det inte för mig. Jag häpnas inte över en enda detalj i boken. Intet nytt under solen. Har upplevt i princip allt hon skriver om.
"...rolig ...och svindlande intim" Rolig? Då måste jag ha en helt annan sorts humor. Intim? Ja, till viss del, men absolut inte svindlande.
"...underhållande", "sylvass" Eh, nej och nej.
När jag slår ihop boken känner jag mig som Harriet Oleson i Lilla huset på prärien när Caroline Ingalls skrivit en bok och Harriet lystmätet slukar den för att hitta något att skvallra om, men där finns inget. Boken är nästintill tråkig.
Skulle jag eller någon av mina väninnor ha skrivit sina "memoarer" när vi var i samma ålder som LD så hade det blivit en liknande bok, men med mindre fokus på fobier, mer fart och fläkt i texten och definitivt mer fokus på att LEVA, med allt vad det innebär: mödor, män, jobb, boende och släktingar.
Och kanske det är där skiljelinjen mellan generation "S&TC" (som jag hör till) och "Girls" finns. Vi förväntar oss inte att bli serverade saker, utan ser till att skaffa oss saker (män, jobb, boende bl a). Saker kan liksom inte alltid ske av en slump.
Däremot är vi nog rätt lika i att saker inte alltid blir bra. Det är av misstagen en lär sig att bli människa, och att leva på ett visst sätt. Så tror jag att LD också tänker. Och: en gör så gott en kan. I alla lägen. Ingen kan begära så mycket mer än det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar