Barnskötare vs förskollärare

Fyra dagars ledighet är en välsignelse. Egentligen borde jag skriva en vfu-rapport om hur en förskollärarstudent har fungerat under sin praktikperiod med mig som handledare på förskolan där jag jobbar, men jag skjuter på det till nästa vecka. Jag vet att jag inte kommer hinna göra det under arbetstid då heller, utan får sitta på en vardagskväll, för just nu är en kollega ledig och jag behövs i barngruppen hela tiden. I huvudet formulerar jag dock vad jag ska skriva om studenten: en blivande förskollärare som finner det jobbigt att observera och svårt att se de subtila signalerna de yngsta barnen visar.

Med studentens lärare hade jag häromdagen ett trepartssamtal, där vi diskuterade studentens svagheter och styrkor. Det är bra att högskola/universitet har börjat med det: att studentens första termin ha ett samtal för att fånga upp dem som inte hör hemma i yrket. Läraren påpekar vikten av en kram och om att ge omsorg, för läraren har stött på studenter som inte förstår att de måste knyta an till barnen och även försöka nå dem som inte vill bli nådda i första taget. Den bristen har jag upplevt hos en student, men den hoppade självmant av sina studier.

Efter samtalet funderar jag på de studenter som funnits på min avdelning de senaste åren. Tre barnskötare och fyra förskollärare. Barnskötarna har varit invandrade kvinnor och förskollärarna har varit svenska kvinnor. Med förskollärarna har jag försökt ha samtal kring att tänka större och inte fokusera på det praktiska. Det praktiska är enkelt att lära sig, medan det intellektuella är en utmaning att ta till sig. Det har dock visat sig att barnskötarna är de som har mest utmanande frågor och ser på barnen med störst respekt, vilket är lovande. Jag rekommenderar alla de tre barnskötarna att vidareutbilda sig till förskollärare, men där ligger tyvärr språket dem i fatet. Det kan vara nog så jobbigt för en svensk att läsa litteratur på universitetsnivå, men att sedan inte förstå all svenska eller engelska, ja, då blir det riktigt klurigt. Är då förskollärare värda mer än barnskötare? Det beror ju på vad som värderas.

Yngst vet bäst

Känner mig smutsig när jag kommer hem från jobbet. Det har varit mycket blåst, mycket snorande, många kramar, ganska svettigt, många uppgifter och möten. Helst vill jag lägga mig, men tar en dusch och försöker finna energi. Bestämmer att vi ska äta ute. Peppar Trettonåringen att duscha och klä sig. Vi åker till söder. Vid bordet på restaurangen ser Trettonåringen hur jag iakttar ett gäng med 20-nånting tjejer som snackar, skrattar och tar selfies.
- Mamma, du behöver ha en girls night out, säger tonåringen mitt emot mig.
- Jaså, det tycker du, säger jag och tar några klunkar av min äppeljuice.
- Ja, det enda du gör är ju att vara med mig eller hänga framför datorn.
- Mm, sånt är mitt liv...

Så går jag på unisextoaletten och när jag är på väg ut kommer tre 20-nånting killar in och en av dem slänger en snabb blick uppifrån och ned på mig innan han säger: Heeyy! till mig och flinar charmigt. Våra blickar dras ifrån varandra när jag kliver ut.

Ja, jag umgås för lite med folk. Jag har glömt hur trevligt det kan vara.

I valet och kvalet

När jag såg Sverigedemokraternas reklamaffischer i tunnelbanan var de oftast skändade med smuts eller dylikt och det var svårt att se vad där stod. Det var en bild av partiledaren och sedan en lista på saker han stod bakom att försöka genomföra om SD fick mandat för det i EU-valet. Jag läste noga de där punkterna och när jag var färdig förvånades jag över mig själv. I princip varje punkt kunde jag ställa mig bakom. Betyder det att jag röstade på SD? Nej, och jag lär aldrig göra det heller. För det finns så mycket annat på deras agenda som jag inte kan stå bakom.

Så funderar jag över mina värderingar. Är jag rasistiskt lagd? Nej, inte mig veterligen. Däremot blir jag en aning irriterad när någon anser att någon annan är rasist som uppskattar sitt hemland. Jag är svensk ut i fingerspetsarna och skulle aldrig vilja vara något annat. Betyder det att jag vill att alla utlandsfödda ska lämna mitt hemland? Nej, verkligen inte. Jag tror att de flesta utlandsfödda är väldigt förtjusta i sina hemländer också, och jag skulle aldrig kalla dem något för det. Däremot blir jag oroad när det är fler utlandsfödda än svenskar i ett klassrum, i en trappuppgång eller på en arbetsplats. För då har vi förlorat balansen och det blir inte längre riktigt svenskt. Det blir något annat. (Som säkert också kan vara bra.) Till och med utlandsfödda kan dock bli frustrerade över att det inte var så här de tänkte sig det hela.

När jag sedan hör på nyheterna att "Stockholms stad brister i mångfald för att det finns noll utlandsfödda på VD-poster inom de kommunala bolagen" så ser jag en aning rosenrött. Med det inte sagt att jag tycker att utlandsfödda inte passar på en VD-post. Välkommen, varsågod, men då ska det vara en riktigt jäkla genomsvensk utlandsfödd, för på chefsposter vill jag ha svenskar som är lätta att förstå, vet vad deras anställda pratar om och som kan inge förtroende. Det är väl ungefär som när flera av de utlandsfödda jag känner åker till sitt hemland för att göra operationer eller större läkarundersökningar: där känner de sig trygga och de förstår allt som blir sagt.

Same goes.

Bak och fram, upp och ned

Är på utbildning hos Lärarförbundet och diskuterar barngrupper med personal som jobbar inne i Sthlm city. "Hemma på min gata i stan..." Ute på förskola i förorten finns en maxgräns på 14 barn i småbarngrupp, men inne i city har de fått fylla på med fler barn sedan staten släppte på rekommendationerna. Fungerar det bra? Inte optimalt, tycker de.
Varför har då barngruppen inte utökats på förskolan där jag jobbar? Jag söker efter likheter och olikheter. Vi har ungefär 50% svenska barn på förskolan och jag frågar om den psykosociala bakgrunden som barnen har. Personalen från city ser på mig som om jag är ett ufo.
- Har ni INGA barn med invandrarbakgrund?
De tänker efter, räknar barnen i huvudet.
- Nej...inte en enda.
Okej, men om det är den enda skillnaden, vad baseras det höjda antalet barn på? Att det är lättare att arbeta med enbart svenska barn, för att de kan förstå allt? Inom ett halvår förstår barnen i min barngrupp vad jag säger också.

VILL jag då ha ett förhöjt barnantal? Nej, tack. Fem barn per vuxen borde vara max att ta hand om. Annars kan vi börja prata om förvaring och inte omsorg, utveckling och lärande.

Det är genom barnen vi lär oss

I höstas kom en förälder till mig och frågade vad en ekorre var för något. Barnet var i min skogsgrupp på förskolan och väldigt intresserad av djur och natur. Tillsammans med tvååringarna granskade jag snäckor och sniglar under lupp och sjöng om de små slemmiga djuren. Alla fem tvååringar lärde sig inom loppet av ett par dagar att värna om dessa små djur och inte krossa de som hade skal. Föräldrar lärde sig snabbt vad en snäcka var värd. Men en ekorre? Vad är det? Ja, vad heter det på deras språk? Jag vet inte, jag fick visa en bild. Aha! Då kunde föräldrarna också prata om det djuret med sina barn.

I helgen handlade jag i förorten och bakom mig gick en utländsk familj, en mamma och två barn, ca fem år och två år. Det var jippo kring affärerna och några hade ansiktsmålningar. Femåringen utbrister:
- Titta, mamma, han har målat en hare på sitt ansikte.
- Jaha...
- En hare, mamma, en hare, det är inget farligt djur.
- Nähä...?
- Det är ungefär som en kanin.
- Jaha, okej.

Stark måste vara snäll

När jag som vuxen funderade på vad jag ville bli och började med att läsa en hotellutbildning så hade jag en manlig lärare som hade som utgångsläge att han alltid skulle vara vänlig och snäll. Han kunde ta kål på en med sitt bemötande och det var lika avväpnande varje gång. Han var vänligheten personifierad och blev på det sättet en välkommen pedagog. Jag tänkte på honom när jag sedan studerade till lärare istället och frågade eleverna i år 1-3 i grundskolan vad som var viktigast att tänka på när jag blev lärare och de svarade: att vara snäll. De hade flera andra tips och förslag på hur jag kunde bete mig som en bra lärare, men det som återkom hos alla var just snäll, ibland rättvis, men mer ofta snäll. Det tog jag fasta på och brukar tänka på även idag, flera år senare, när jag möter nya tvååringar som ska börja på förskolan där jag jobbar. Det märks skillnad i barnens bemötande gentemot oss vuxna om vi är just SNÄLLA och visar dem respekt och det är något som barnen kommer ihåg. Är jag orolig att de sedan inte kommer lyssna på mig, för att jag är "mesig" om jag är snäll, och därför inte ryter till? Nej, för jag ryter till också, när det verkligen behövs, och då får det SÅ mycket mer effekt, för det är inte mitt vanliga beteende.

Fler frågor än svar

Trettonåringen väljer att sova hos kompis, så äntligen kan jag hyra filmen "The Counselor" via boxen. Ungefär en halvtimme in i filmen lever min entusiasm knappt längre och jag vill helst stänga av, men jag gör det inte. Jag försöker härda ut och vill verkligen se vad som ska hända. För sent inser jag att filmen är skriven av samme författare som "No country for old men" (som jag visserligen tyckte var cool, men attans annorlunda). Dramaturgin, gott folk, var är dramaturgiiin? Det är som att det inte finns några spelregler för upplägget av den här filmen och texten skulle lika gärna kunna vara skriven av Ranelid då alla livets lärdomar och vishet har blivit hopfösta i varje replik. Och scener som när Cameron Diaz onanerar på en bil är instoppade lite här och där för att spetsa till det hela. Och hur kommer det sig att the counselor ens är inblandad i de affärer filmen handlar om? Disappointed.

Hisnande

Vad hände egentligen med regleringen av hyran för hyresrätter? Det bara försvann upp i tomma intet, eller?

Jag tittar på lägenheter i bostadskön. Jag ligger väl rätt bra till med kötid. Ligger på första plats på alla lägenheter i närförorterna, men till lägenheterna i city är det alltid folk med kötid lika lång som jag är gammal.

Sedan har vi nybyggen. Där är det ofta hyror för runt 12000 kr i månaden för en vanlig 3:a på 70 kvm. (Tänk att jag betalade 5000 kr för min 3:a på 77 kvm för två år sedan, innan det blev privat hyresvärd.) Vad sägs om en 3:a på 71 kvm för 13000 kr och du måste ha en årsinkomst på 540000? Jösses.

Intresseklubben antecknar

Är det någon mer än jag som har tänkt på att fåglarna låter annorlunda än för tio år sedan?

Både skator och måsar tjirpar och kvittrar som små kanariefåglar när jag hör och ser dem i träd och på tak. Det är freaky. Hur har de lärt sig det? Är det nästa steg i evolutionen för dessa fåglar, så att vi ska uppskatta dem mer...?

Trimmad

Det här var det snyggaste skägget jag sett på mycket länge, kanske någonsin.

Eller så var det ansiktet som var så vackert...

 

 

Obetänksamhet ger uppmärksamhet

Varje gång jag ser reklamen för "Pepsodent white now - för män" så reagerar jag och undrar hur de som gjorde den tänkte. Sedan läser jag anledningar till varför just den tandkrämen är för män och jag tänker att det låter ålderdomligt: jag ser framför mig ett gäng gamla gubbar som sitter i en salong och röker och pimplar cognac.

Den här veckan har icas TV-reklam handlat om att inte bara männen kan grilla. Tjejen säger något i stil med "lever vi på stenåldern eller"? Sedan ser jag veckobladet på ica, och känner mig VÄLDIGT svensk. Samtidigt som jag undrar vilket århundrade vi lever i. De som grillar i mina hemtrakter har inte den hud- och hårfärg som människorna på bilden. Fast det är ju trevligt att det är övervägande kvinnor på bilden...

Splittrade

Shoppar i city med Trettonåringen. I förorten möter vi två tiggare. På tunnelbanan från förorten in till city är det fem tiggare som går förbi oss i vagnen. Längs med Drottningsgatan möts vi av tre. Av dessa tio är det två som talar svenska (en på tuben och en på gatan) och inte har en förtryckt lapp eller foto som de visar oss. Det är de två som jag spontant vill - och som Trettonåringen ber att få - ge pengar till. Vilket vi också gör. Inte för att de andra inte är svenska, utan för att jag inte litar på deras uppsyn. Och det har inget att göra med de senaste dagarnas diskussion om hur de beter sig eller inte. När dessa sydösteuropéer (?) började dyka upp som tiggare i min stad tyckte jag synd om dem och skänkte ibland en slant, men numera har deras tiggande blivit en industri som är ett bestående inslag i vardagen och spontant känner jag att jag hellre ser till mitt eget hem - alltså ger till mina "landsmän" - så att inte dessa utvecklar samma beteende.

När jag sedan läser om den svenska tilliten så inser jag att det är just att "ta tillbaka" nationalismen från extremister som jag vill se både rödgröna och blå(grå) partier göra. "Många infödda svenskar är så rotlösa som om vi alla hade invandrat hit någon gång på 1960-talet". Vi vänder lätt kappan efter vinden, men något måste vi väl kunna enas i?