Stark måste vara snäll

När jag som vuxen funderade på vad jag ville bli och började med att läsa en hotellutbildning så hade jag en manlig lärare som hade som utgångsläge att han alltid skulle vara vänlig och snäll. Han kunde ta kål på en med sitt bemötande och det var lika avväpnande varje gång. Han var vänligheten personifierad och blev på det sättet en välkommen pedagog. Jag tänkte på honom när jag sedan studerade till lärare istället och frågade eleverna i år 1-3 i grundskolan vad som var viktigast att tänka på när jag blev lärare och de svarade: att vara snäll. De hade flera andra tips och förslag på hur jag kunde bete mig som en bra lärare, men det som återkom hos alla var just snäll, ibland rättvis, men mer ofta snäll. Det tog jag fasta på och brukar tänka på även idag, flera år senare, när jag möter nya tvååringar som ska börja på förskolan där jag jobbar. Det märks skillnad i barnens bemötande gentemot oss vuxna om vi är just SNÄLLA och visar dem respekt och det är något som barnen kommer ihåg. Är jag orolig att de sedan inte kommer lyssna på mig, för att jag är "mesig" om jag är snäll, och därför inte ryter till? Nej, för jag ryter till också, när det verkligen behövs, och då får det SÅ mycket mer effekt, för det är inte mitt vanliga beteende.